Alla vardagar, ibland både innan och efter skolan, tog Mikaela Laurén tunnelbanan från Sandsborg till Skanstull för att ta sig till simträningen på Eriksdalsbadet. Hon lärde sig simma när hon var tre och började tävla när hon var sex. Hennes största supporter var pappa Thomas, tyngdlyftaren och sportfanatikern.
– Jag fick mycket beröm av min pappa, han är en utpräglad tävlingsmänniska som älskar att vinna. Han älskade också när jag vann, ju bättre det gick för mig, desto mer beröm fick jag honom. Så jag blev nog en bekräftelsenarkoman från tidig ålder, pappa var min kung, säger före detta simmaren och boxaren Mikaela Laurén, och stoppar in en ny prilla.
De få gånger som hon förlorade eller inte satte personligt rekord märkte hon att hennes pappa blev besviken, hon såg det i hans ansiktsuttryck även om han inte sa det. Hon medger att det var jobbigt ibland att alltid söka sin pappas bekräftelse.
– Han ville alltid att jag skulle vara bäst, och mycket handlade om att göra honom stolt, jag var hans första barn och ögonsten. Så jag ville behålla den positionen på något vis. Även om jag är uppvuxen med lite väl mycket press, så tror jag att det också har gett mig en stark drivkraft och fått mig att prestera på topp på ett sätt som jag kanske inte hade gjort annars.
Vi sitter i Mikaela Lauréns trädgård i ett villaområde i södra Stockholm. Hon dricker svart kaffe och fingrar på snusdosan med perfekt fixade knallrosa naglar. Hon växte upp i Enskededalen, samma söderförort som den mördade rapparen Einár kom ifrån.
– När vi flyttade till Dalen var området helt nybyggt och väldigt barnvänligt. Det bestod av olika gårdar med lekplatser som vi barn kunde springa mellan, det fanns inga bilar och man hade alltid kompisar i närheten. Men med åren blev det stökigare, det bildades gäng och folk började hålla på med droger, vapen, snatterier och bilstölder. Men jag hade tur, för jag höll på med simning på elitnivå från väldigt tidig ålder, så jag umgicks inte så mycket med folk i området efter skolan, berättar Mikaela Laurén.
Hon tyckte att de jämnåriga klasskompisarna var rätt töntiga, och umgicks hellre med de äldre i simklubbens A-grupp dit hon hade blivit uppflyttad redan som 13-åring. Som tonåring fortsatte hon hålla disciplinen med simträning och skola, men hann också med klassiska tonårsaktiviteter.
– Jag var ganska vild, en riktig festprisse, men skötte alltid det viktigaste; skolan och träningen. Mår man bra och är lycklig, framförallt när man är ung, så orkar man både festa och gå upp tidigt för att träna. Bland mina simkompisar var jag den coola, jag vågade göra lite galna saker och ville aldrig gå hem. Det har jag fått från mina föräldrar, de har också alltid varit festprissar och liksom stuckit ut. Pappa var stor bodybuilder och hade tatueringar överallt, både pappa och mamma alltid brunbrända med blonda slingor i håret och coola kläder.
Hon beskriver sin mamma Kerstin Laurén som en smart, stark och envis person som lärt henne att allt går om man kämpar.
– Mina föräldrar skildes när jag var sex, och ungefär samtidigt började min mamma på läkarlinjen. Hon slet verkligen under studieåren, hon var ensamstående med tre barn och jobbade extra som badvakt på Sandsborgsbadet. Hon har alltid haft ett jävla driv, har hon bestämt sig för något så lyckas hon. Idag är hon överläkare och dubbelspecialist. Så hon har varit en stor inspiration för mig.
Efter en tvåårig gymnasielinje flyttade Mikaela Laurén till USA för att gå på college och träna simning på elitnivå. Hon beskriver de fem åren som hon bodde där som de bästa i sitt liv.
– Det var mitt bästa beslut någonsin att åka till USA och gå på college. Så många fantastiska minnen, så mycket jag fick uppleva. Det var där jag formades och blev den jag är idag. Jag växte upp snabbt, lärde mig att klara mig själv och göra typiska vuxensaker som att betala räkningar och sköta min ekonomi.
Hennes college låg i Lincoln Nebraska, egentligen en ”jävla håla”, enligt Mikaela, men det var ett av de bästa idrottsuniversiteten i USA.
– De hade ett jättestort och framgångsrikt amerikanskt fotbollslag som drog in pengar till skolan, och simlaget var också i toppklass. Vi som var med i det hade rekryterades från hela världen; Sydafrika, Kanada, Sverige, Spanien. Vi blev liksom en stor familj, vi kom varandra väldigt nära. Jag pluggade journalistik där, fick ju en riktig utbildning, men har aldrig jobbat med det. Mitt främsta fokus var simningen, det var därför jag var där.
Under ett skollov som Mikaela Laurén tillbringade i Sverige blev hon kompis med Therese Alshammar, som när lovet var slut följde med henne till USA. Båda brann för simningen, men det var inte alltid helt lätt att hålla på med samma sport som sin bästis.
– Vi simmade i olika grenar, så vi tävlade aldrig mot varandra. Men det kunde vara tufft ibland när jag kände att jag tränade mer än henne, men att hon ändå presterade bättre än jag, slog världsrekord på världsrekord och fick åka på OS och VM. Det gjorde ont i hjärtat, men samtidigt så jag var ju också lycklig för hennes skull.
Efter att ha gjort sitt fjärde OS-försök och misslyckats, denna gång för OS i Aten 2004, la Mikaela Laurén ner elitsimningen och hamnade i ett slags tomrum. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra med sitt liv och började festa hårt.
– Jag hade inget jobb, höll inte på med någon idrott och visste inte hur jag skulle försörja mig. Då fick jag ett erbjudande om att förvara anabola steroider hemma och distribuera till gymfolk.
Jag satt häktad i sjuttio dagar med restriktioner, inlåst i en sex kvadratmeter liten cell, utan kontakt med omvärlden. Det var det tuffaste jag har varit med om i hela mitt liv.
Jag, som är uppvuxen med en pappa som har hållit på med bodybuilding och tagit anabola steroider i hela sitt liv framför ögonen på mig, tyckte inte det var så konstigt. Att ta anabola var något man gjorde i gymvärlden på den tiden för att bli större och starkare.
Efter en viss tvekan tackade Mikaela Laurén ja till erbjudandet, tänkte att hon kunde hålla på med det ett tag tills hon hade kommit på vad hon skulle göra med sitt liv efter simningen. Men efter ett halvår kände hon att hon som före detta idrottare inte kunde ha ett sådant ”extrajobb”, det kändes inte bra, hon ville sluta. Men polisen hann före och 2005 greps hon i det som skulle visa sig vara en av Sveriges största dopinghärvor.
– Jag satt häktad i sjuttio dagar med restriktioner, inlåst i en sex kvadratmeter liten cell, utan kontakt med omvärlden. Det var det tuffaste jag har varit med om i hela mitt liv. Sedan blev jag släppt i väntan på rättegång, och när det blev rättegång dömdes jag till 14 månaders fängelse.
Jag skämdes så mycket, vågade inte möta folks blickar och trodde att alla hatade mig, berättar Mikaela Laurén.
Hon började ringa runt till olika fängelser för att se vilka som hade lediga platser, hon ville bara få straffet avklarat och fortsätta med livet.
– Till slut hittade jag en anstalt som jag tyckte verkade bra. Så jag packade väskan, min pappa och styvmamma körde upp mig dit, jag ringde på, lämnade över min dom och sa ”hej, jag heter Mikaela och vill bli intagen här.” Det blev jag, och under tiden jag avtjänade mitt straff tränade jag de andra intagna, jag har alltid gillat att coacha och peppa folk. Jag pluggade också universitets-kurser i idrottsnutrition och näringslära på distans, och när jag blev frigiven efter sju månader började jag direkt en utbildning för att bli personlig tränare.
Parallellt med jobb som personlig tränare och coach hade Mikaela hittat en ny idrottspassion; boxningen. Hon hade börjat med motionsboxning på Dalen BK i väntan på fängelsestraffet, men när det var avklarat började hon satsa på riktigt. Hon skulle bli proffsboxare och det fanns ingenting som kunde stoppa henne.
Du upptäckte ju boxningen relativt sent i livet, som 29-åring. Vad var det som fick dig att tro att du skulle kunna bli proffs, och våga satsa som du gjorde?
– Jag vet att jag är ett träningsdjur och att om jag bestämmer mig för något så lyckas jag ofta. Jag blev helt förälskad i boxningen och märkte att jag hade talang. Min begåvning är liksom fysisk och det jag kan bäst är idrott, jag får en kick av smärta. Dessutom ville jag ha revansch efter fängelsestraffet och brottet jag blev dömd för.
Mikaela Lauréns gamla OS-dröm väcktes till liv igen, nu skulle hon försöka ta sig dit, men den här gången som boxare.
– Men på den tiden fick man inte boxas i OS som dam, och man fick vara max 34 år om man skulle boxas som amatör. Jag var ju 30 år när jag började och insåg att jag inte skulle hinna ett OS. Jag boxades som amatör i ett år, hade som mål att ta ett SM-guld men det blev ett SM-silver istället. Men efter det året blev jag signad som proffsboxare. Då började mitt liv i ringen.
Under sin karriär som proffsboxare blev Mikaela världmästare sex gånger och gick matcher över hela världen. I början blev hon lurad på pengar av utländska managers som lovade ”guld och gröna skogar”. Men hon älskade strålkastarna, publikhavet, de kaxiga utspelen mellan henne och motståndaren inför stora matcher. Dessutom hade hon nytta av sin bakgrund som simmare.
– Jag hade tävlat i 200 meter fjärilssim och det tar ungefär 2 minuter, och en boxningsrond är också 2 minuter, så jag hade det där i mig: ge allt i 2 minuter, och sedan vila. Jag hade också otroligt starka axlar och rygg från simningen, så det var en fördel när jag började boxas.
Både simning och boxning är individuella sporter, Mikaela Laurén har aldrig tävlat i någon lagsport. Hon säger själv att det beror på att hon är individualist.
– Jag är ingen lagmänniska. Jag vill att min prestation bara ska bero på mig, hur jag har tränat och hur jag presterar. Jag vill inte känna ”fan vad dåliga de var, det var på grund av dem vi förlorade” om mina lagkamrater, eller själv skämmas inför de andra i laget för att man presterade dåligt. Så är det även utanför sporten, jag är egenföretagare och gillar inte att ha chefer. Så visst, jag en individualist, men jag har också jättemånga vänner, så det måste ju bero på att jag ändå kan se andra och inte är så ego ändå.
Ja, det slår mig när jag tittar på dina sociala medier att du verkar ha väldigt mycket kompisar, kända och okända, som också är väldigt olika sinsemellan – personer med olika kön, klassbakgrund, sexuell läggning. Att du liksom kan anpassa dig och smälta in i vitt skilda miljöer.
– Ja, jag och min man pratade om det nyligen faktiskt, att vi båda är väldigt anpassningsbara. Jag tror att det beror på att jag har ett starkt behov av att vara omtyckt, men också att jag har träffat så många olika människor i mitt liv och också lärt mig att hantera dem – för att överleva, må bra och trivas med livet så måste man lära sig det. Sedan tror jag också att det handlar om min egen uppväxt. När jag växte upp jobbade min pappa som naprapat och kiropraktor, och var en av de första akupunktörerna i Sverige. Det gick jättebra för hans företag och han tjänade hur mycket pengar som helst. Men sedan kom en period när det gick dåligt för hans företag och han blev jättefattig. Mamma hade inga pengar när jag var liten, hon pluggade till läkare och vi åt burkravioli och filmjölk till middag. Men sedan gick det jättebra för henne, hon blev dubbelspecialist och tjänar mycket pengar. Så jag har upplevt både att ha mycket och lite pengar, och jag har alltid haft vänner från alla samhällsskikt.
Jag kände att jag egentligen inte var färdig med min boxningskarriär, jag slutade enbart för att jag ville bli mamma – men så lyckades jag ju inte bli det!
När Mikaela Laurén var 40 år och precis skrivit på ett två år långt kontrakt för Europas största proffsstall började hon känna av sin biologiska klocka. Då valde hon att frysa in ägg, för hon visste att hon någon gång ville bli mamma. Särskilt orolig var hon inte, hennes mamma var 43 år sista gången hon blev gravid, och hon hade själv alltid haft lätt för att bli gravid, men valt idrotten.
När hon träffade sin man Peder några år senare visste hon att det var med honom hon ville skaffa barn. Hon förstod också att hon skulle behöva avsluta sin karriär som boxare om hon skulle påbörja processen att bli gravid. Kampen att bli mamma har Mikaela själv beskrivit som den tuffaste matchen av alla i hela sitt liv.
– Drygt två år tog det för mig att bli gravid, det var två olidliga och sorgsna år. Jag kände att jag egentligen inte var färdig med min boxningskarriär, jag slutade enbart för att jag ville bli mamma – men så lyckades jag ju inte bli det! Varje månad hoppades jag att mensen inte skulle komma, allt jag kunde tänka på var att bli gravid och det var väldigt påfrestande för mitt förhållande, säger hon.
– När vi både hade försökt själva och med mina femton upptinade ägg, men inget funkade, blev jag helt förstörd. Det var då jag hittade Olgakliniken i St Petersburg. De är bäst i Europa och där får man plocka ut ägg tills man är 45 år, så vi åkte dit. Det är klart att det var lite skrämmande att göra allt det här i ett annat land, det var mycket jobb med visum, koordinera undersökningar och resor. Men det var det värt – jag hade inget val – och efter ett år föddes vår dotter Nikita den 30 juni 2021. Mitt livs största vinst!
Hon tycker att det är positivt att det blivit mer socialt accepterat med förstagångsmammor som är över 40, själv var hon 45 år när hon födde sitt barn. Men hon tycker också att Sverige ligger efter i utvecklingen när det gäller fertilitetsbehandlingar och utredningar.
– Ryssland ligger långt före, det var därför jag valde att göra min IVF där och jag önskar att jag hade åkte dit tidigare. Jag hoppas att fler hittar dit och jag hoppas att jag har bidragit till det eftersom jag har varit så öppen med mina resor och min kamp för att bli mamma.
Vill du fortsätta läsa?
Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det
loggar du in här
.