"Överjävligt fet", "Fet är jag förstås", ”den otroliga fetman”, ”gick åt helvete igen med vikten”, ”tjockare än någonsin”, ”en oförarglig tjockis med snälla björnögon”, ”löjligt fet”.

Överallt dyker det upp: kroppshatet. 

Här finns också musiken, drogerna, alkoholen, svartsjukan, kvinnovåldet och de ständigt akuta pengaproblemen. Den läsare som inte led av högt blodtryck innan riskerar att få det av romanen om den skattesmitande rumlarens högoktaniga liv. 

Själv fläkte Cornelis Vreeswijk sällan ut sig med privata detaljer. Som när Beppe Wolgers i en intervju med Cornelis sa: ”Du låter alltid som att du pratar om någon annan när du pratar om dig själv”, och svaret från trubaduren blev ett ytterst kortfattat ”Ja”. 

– Han var som en mussla nästan, säger Göran Greider, över en cafémazarin prydd med ätbara blommor, i Årsta i Stockholm.

I sin fiktiva memoar har författaren lånat skalet av Cornelis Vreeswijks liv och hittat på resten, en slags dokumentärroman i jag-form inifrån den ostyrige skaldens perspektiv: Om pojken som växte upp i krigets Holland, i unga år kom till Sverige och så småningom blev landets nationaltrubadur innan han dog i levercancer, 50 år gammal.

Andekontakten

Trots trubadurens musselnatur gick det enkelt att krypa in under skaldens skal, tycker Göran Greider. En tydlig kontrast mot när han skrivit mer klassiska biografier om Olof Palme, Dan Andersson och Joe Hill och varit nojig över potentiella faktamissar.

– Jag kände efter bara någon sida att boken om Cornelis skrev sig själv. Biografin kunde jag genom alla böcker och intervjuer, men sedan gav jag mig fria tyglar att gå in på vad han tänkte, säger Göran Greider. 

Han får in en kaffe latte där han genast ser sin favoritblomma avteckna sig i mjölkskummet. 

– Det ser ut som en rosenskära på väg att slå ut! 

Har du försökt få kontakt med Cornelis ande, till exempel genom anden i glaset eller ett medium?

– Nej, haha, men jag fick kontakt med Cornelis ande via låtarna faktiskt. Och jag har lyssnat så extremt mycket på honom under flera års tid. Det är den bästa andekontakten. Lasse Hallström gick ju till ett medium inför sin film om Hilma af Klint, för att få kontakt med konstnärens ande. Men jag är skeptisk.

Känner du dig besläktad med Cornelis?

– Egentligen inte. Enda spåret han har satt är att jag har hängslen numera. Jag hade det förr i tiden, men nu har jag börjat använda det igen, säger han och visar de röda banden under skjortan. 

Men barbröstad är du inte på pressbilderna till boken?

– Nej. Då hade jag skrämt vettet ur folk, säger Greider. 

”Såg ut som en fåtölj”

Och där var den igen: kroppen. På det mest kända fotot av Cornelis Vreeswijk står trubaduren med blottad mage och tigertatuering över bröstet. 

”Jag stoltserade med min mer eller mindre nakna kroppshydda. Vände ut och in på något smärtsamt. Det var så man fick göra. Vända ut och in på det som egentligen gjorde ont.” Så skriver Göran Greider i sin bok. 

Vikten var ett bekymmer redan i barndomen, då Vreeswijk blev retad av sina systrar och i skolan.

– Har du sett bilder på Cornelis som barn? Han ser ju verkligen ut som en möbel, en stor fåtölj. informerar Göran Greider. 

I sin research besökte han både Ekerö och holländska Ijmuiden, för att bekanta sig med miljöerna miljöerna som formade trubadurens uppväxt. 

– Jag slog till och med upp ordet för ”fetknopp” på holländska.

Har du lagt in dig själv i Cornelis känslor kring vikten?

– Ja det måste jag ju ha gjort. Cornelis vägde periodvis 130-140 kilo, och det har jag också gjort till och från. Och då mådde jag verkligen dåligt. Det är så mycket som följer med: Att hitta kläder till exempel. Man måste åka till något konstigt företag beläget utanför Örebro eller något för att köpa jättekläder ...  

Hur förhåller du dig till kroppen idag?

– Nej nu bryr jag mig inte alls, säger Göran Greider.  

Den aggressiva blodcancern som författaren insjuknade i under pandemin är han numera friskförklarad från. Humöret är piggt. Det enda yttre spåret från sjukdomsperioden är kepsen på hjässan, för att dölja ett rodnande hudutslag orsakat av kemoterapin. Det ska läkarna snart ta borta.

Inspiration: Fantomen

Alla som lyssnat på en låt av Cornelis Vreeswijks vet att hans lyrik var något särskilt. Som i ”Till en nymf” där Felicias ”käkes linjer går i tre oktaver” och hennes ”ögonlock är atonala”. 

”Jag undrar om någon har älskat svenska språket så mycket som jag gjort”, låter Göran Greider sin trubadur säga i boken. 

Författaren spårar Cornelis språkliga rötter till artistens outsiderskap. Med ena benet i den holländska barndomen, det andra i 50-talets Sverige som arbetarklassunge blev trubaduren en sorts gränsvarelse.

”Som en främling kom jag till det här språket”, skriver du i boken. Vackert. Vad utmärker Cornelis vispoetiska språk?

– Jag tycker att det är fullkomligt häpnadsväckande hur mångtusenåriga traditioner talar genom honom. Det kan vara alltifrån Bellman till Ferlin och Georges Brassens till exempel. Det är därför låtarna blir större än enskilda sånger, säger Göran Greider.

I och med hans litterära backanaliska bröder och inspirationskällor var det inte konstigt för trubaduren att använda ålderdomliga uttryck som ”törhända” och ”tvenne”. Det gjorde han delvis för att demonstrera att han var bättre på svenska än svenskfödda, tror Göran Greider.

– Om han hade stannat kvar i Holland så hade han nog inte blivit en språkekvilibrist. 

Tror du att Cornelis hade blivit generad av att läsa din bok, eftersom han var så tillknäppt?

– Nej, jag tror inte det. Han hade ett väldigt öppet sinne för litteratur och var verkligen en bokslukare. När han åkte ut på turné köpte han 30 böcker och läste. Han måste ha varit den mest belästa svenska artist som någonsin existerat! Han läste klassiker, men hängde också med i det nyutgivna. Som när Charles Bukowski gavs ut på svenska, då blev Cornelis ett stort fan. 

Vad hade Fantomen för roll i Cornelis språkinlärning?

– Det finns tyvärr bara spår av vad han sagt om det. Men jag har läst igenom flera årgångar av Fantomen för att se om jag kunde hitta några tydliga referenser. 

Det finns ju en tydlig Bamse-svenska: ”Milda morötter”, ”Eländes elände”. Fanns det en Fantomen-svenska på den tiden som han kan ha influerats av?

– Nja, men min känsla är att det ändå var ganska avancerat och litterärt språk i de klassiska äventyren från 50-talet, säger Göran Greider, även själv ett gammalt Fantomen-fan.

Skandalerna, skandalerna

Att överblicka Cornelis Vreeswijks häpnadsväckande produktivitet är att se sin egen medelmåttighet i vitögat. Under sin drygt 20 år långa karriär mellan 1964–1987 hann Cornelis skriva och spela in nästan 40 album. Här skiftade de musikaliska influenserna från samba till bossanova, blues och visor.

Men livet vid sidan av musiken kantades av skandaler och löpsedlar. I sin bok tar Göran Greider med läsaren till sprit- och amfetaminstinna turnéer, vansinniga svartsjukehistorier och en femrummare på Odengatan i Stockholm totalförstörd i en eldsvåda, troligen orsakad av en tappad cigarett. 

Här fanns också ständiga pengabekymmer orsakade av ett notoriskt skattesmitande. 

– Cornelis gillade inte överklassen, att de fuskade. Han var själv emot skattesmitare. Ändå gjorde han det själv. Han åkte till exempel och hämtade hem stora kassar med pengar i Holland, utan att skatta, säger Göran Greider. 

Han skrattar och lägger till: 

– Där var han verkligen inkonsekvent. 

Det påhittade Palme-samtalet

Enligt författaren kände Cornelis ett motstånd mot allt praktiskt liv. När trubaduren var som mest ekonomiskt desperat i början på 80-talet hungerstrejkade han utan framgång i protest mot de svenska skattemyndigheterna. Därpå pratade han med dåvarande statsminister Olof Palme som hjälpte till att nå en uppgörelse med kronofogden.

Telefonsamtalet brer i ”Nu när man är död” ut sig över fyra sidor.
Palme: ”Och nu har du startat en hungerstrejk. Jag hoppas verkligen att det inte ska bli långvarigt. Och att du har någon som kollar hälsan ordentligt.”

Cornelis: ”Det har jag! Och hela bilen full av vitaminer.”

– Samtalet har ägt rum, men jag har ju hittat på vad de sa, säger Göran Greider.  

Du gör också många biografiska tolkningar av låttexterna. Finns det några risker med att skriva en dokumentärroman så, som en gissningslek? 

– Ja, det gör det ju verkligen. Men någonstans tycker jag att det är rimligt att göra såhär. Cornelis  är en av våra stora diktare, och har format miljoner människors liv, så det finns goda skäl att försöka förstå honom inifrån, eftersom han höll alla hemligheter för sig själv. 

Den transhatande trubaduren

I boken ”Riktiga karlar äter inte paté” från 1982 listas mat som manliga män bör undvika: Broccoli, paté och laxaladåb. I spalten över riktiga karlar hittas, intill Jan Guillou och Sven Tumba, vissångaren Vreeswijk. Bland de utpekat omanliga ”patéätarna” listas Beppe Wolgers och Lennart Hyland.   

– Är det sant? Jag vet inte vad Cornelis tyckte om paté, men han skrev en låt om bruna bönor och fläsk, säger Göran Greider när jag berättar om boken. 

På vilka grunder Vreeswijk kvalificerade sig till ”riktig karl” framgår inte av mansguiden. Men här fanns förstås trubadurens kvinnohistorier, de många skilsmässorna, våldet och – som Göran Greider uttrycker det – ett ”alkoholiserat knullande”.

Till fängelse dömdes Cornelis fyra gånger. Mest uppseendeväckande var domen 1975 för hot och misshandel. Detta efter att vissångaren av en blöt kväll av ”misstag” raggat upp två transkvinnor, som han misshandlade och hotade med kniv.

Hur hade man sett på en sådan händelse idag?

– Då hade Cornelis varit slut som artist. Men Cornelis fick kritik även då, exempelvis från författaren Lars Forssell, att han med kniv hade gett sig på samhällets olycksbarn.

I låten som trubaduren skrev om händelsen, ”Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning”, sjunger Cornelis Vreeswijk med putslustigt beska: ”Ack, huruvida damerna är falska eller äkta är något som medborgarna med föga fog vet. Det kan va’ nog så krångligt det där, när lysena äro släckta.”

Med dagens ögon är det ju en direkt transfientlig text?

– Ja, verkligen. Samtidigt måste man lära sig att leva med sin historia. Cornelis var oregerlig i någon mening, och gjorde saker som vi inte kan stå ut med. Men han finns. Och när jag skrev boken kunde jag inte ta med hur eftervärlden resonerar kring de här sakerna. Jag försökte leva mig in i hur han såg på det. 

Varför tror du att Cornelis aldrig skrev några egna memoarer?

– Han försökte skriva noveller när han var yngre, men jag tror att sångerna kom i vägen. Och kanske var det så att språket i hans sånger gick inte riktigt att göra prosa av, för det är så oerhört rytmiserat. Det är några få som klarat av att skriva både låttexter och romaner: Leonard Cohen, Patti Smith och Ulf Lundell kanske, säger Göran Greider. 

Han tillägger: 

– Jag har försökt skriva den memoar Cornelis aldrig hann skriva.