Scenen, från Fanny Klangs debutroman ”Sluten anstalt”, är hämtad ur verkligheten, berättar hon.

– Jag tänkte att jag pallar inte att de gör något med den här anden, men så matade de henne med polarbröd. De var dömda för hemska brott, men hade kvar empati inom sig. Det gav mig hopp!

”Sluten anstalt”, som släpptes 2 september, bygger på de anteckningar hon gjorde varje dag på väg hem efter jobbet. I boken gestaltas vardagen som den blivit under Kriminalvårdens snabba expansion, genom nyanställda Jonnas ögon.

– Förlaget ville vänta ett år efter att jag skrev på i januari, men jag pressade igenom att den skulle ges ut nu för det är nu den är aktuell. Det pratas bara om hårdare straff och jag vill ha en helt annan vinkel på debatten. Det finns ingen forskning som visar att hårdare straff fungerar, säger Fanny Klang och tillägger:

– Helst av allt vill jag att Tidöavtalet rivs upp, men det lär ju inte hända.

Det finns ingen forskning som visar att hårdare straff fungerar.

Men påverkar debatten gör hon i alla fall. I slutet på september medverkar Fanny Klang på bokmässan i Göteborg och är inbokad på ett seminarium med Kumlaanstaltens chef Jacques Mwepu och ett samtal med fängelseprästen Gudmund Erling. 

– Vi ska diskutera Kriminalvårdens framtid och det ser jag verkligen fram mot.

Efter tre år som kriminalvårdare gjorde Fanny Klang sitt sista arbetspass i april. Då hade hon arbetat på tre anstalter, i alla säkerhetsklasser, plus ett säkerhetshäkte. Det första arbetspasset gjordes som 22-åring.

– Då hade jag ändå varit ute lite i världen och haft andra arbeten, men en del kommer verkligen direkt efter gymnasiet. Hur ska en 19-åring kunna visa för de intagna hur du är en bra medborgare när de knappt vet det själv? Förr var minimiåldern 25 år för yrket, det borde införas igen.

Ju yngre man är, desto mindre vågar man opponera sig mot äldre kollegor och skolas lätt in i den kultur som finns på arbetsplatsen, erfar hon. Ålder och rang är också avgörande faktorer i den hierarki som råder. Något som ger förödande konsekvenser i hennes bok, där den unga huvudpersonen gjort en suicidbedömning av en nyinskriven, vilket vakthavande befäl kör över med orden ”han vill bara ha uppmärksamhet”. Den intagna hittas senare med uppskurna handleder. Ung och osäker personal kan även ge andra konsekvenser för de intagna. I boken trycker 18-åriga Bella på larmet så fort hon känner sig hotad, vilket i slutändan drabbar de intagna med uppskjutna tidsbestämningar av straffet. 

– Ett av de två kraven för att få anställning inom Kriminalvården är att man ska ha gymnasiekompetens, men jag har själv varit med om att en släkting till en chef fick dispens från det, berättar Fanny Klang.

Nu studerar hon juridik, med målet att kunna arbeta inom straffrätten, eftersom det är det område som handlar minst om pengar och mest om moral och etik.

– Jag gillar det systematiska inom juridiken och ser det som en chans att jobba praktiskt med de här svåra frågorna.

Fanny Klang poängterar att hon är bättre på att lyfta problemen än att hitta färdiga lösningar, men vänder sig starkt mot att Kriminalvården ses som en separat funktion som ska lösa det samhällshaveri som orsakats av nedrustningen av välfärdssamhället.

– Ingen börjar med att skjuta. Det är barn som förekommer i socialens register och samhället har haft gott om chanser att fånga upp dem innan det gått så långt. Det är stora, komplexa samhällsförändringar som måste till för att lösa det här. Skolan är grundläggande, det är där vi måste börja, med att säkerställa att alla faktiskt har tillgång till bra och jämlik utbildning.

Hon efterlyser också en bredare diskussion kring narkotika, som finansierar gängkriminaliteten. I boken använder även Jonna droger utan att reflektera över att hon faktiskt är en del av den kriminella värld som hon är satt att låsa in. Dubbelmoralen råder även på högsta nivå, poängterar Fanny Klang.

– Vi pratar ofta om konsumentmakt när det gäller annat, men här i Sverige har vi hittat spår av kokain på riksdagens toaletter. Det är riksdag och regering som tar beslut kring straffskärpningar och så konsumerar de själva!

Att det överhuvudtaget blev en bok började med att Fanny Klang reagerade på valkampanjens krav på hårdare tag inför valet 2022. Hon bodde då i Höör, där hela torget var tapetserat med affischer om hårdare straff och fler i fängelse. Fanny Klang kände att hon behövde skriva en bok utifrån sina erfarenheter, och eftersom hon pluggade halvtid på folkhögskola fanns också tiden. 

Själva skrivprocessen har därefter till största delen skett under tre intensiva veckor på arbetsstipendium, med hennes mamma Nella Bergström som inofficiell och oavlönad redaktör.

– Mamma har varit jätteviktig, det var också hon som fick mig att välja att jobba inom Kriminalvården. Jag kom in på en skrivarkurs på en folkhögskola samtidigt, men när jag frågade mamma vad hon tyckte att jag skulle välja sa hon ”ta Kriminalvården, då får du material att skriva om”. 

Mamma Nella Bergström är journalist och pappa Örnulf Klang har arbetat som copywriter så skrivandet har alltid legat nära till hands. Familjen var också ideellt familjehem för afghanska ungdomar och Fanny Klang är uppvuxen med levande diskussioner om politik, hur saker ser ut och hur det borde vara i världen. Efter gymnasiet åkte hon flera gånger till Latinamerika, först som turist och sedan som volontär genom det biståndsprogram som Biskops Arnö folkhögskola då drev i samarbete med Sida. Utbildningen inkluderade ett halvår i Ecuador med lokala organisationen Puka Rumi som arbetar mot gruvdrift i Amazonas. Därefter kom coronapandemin och hon började arbeta på ett fackförbund. Det var långtråkigt, så när en kompis som jobbat på Kriminalvården berättade om sina erfarenheter sökte hon dit för att se själv hur det var. Vilket nu alltså resulterat i en bok.

”Sluten anstalt” handlar om galopperande personalomsättning, massrekrytering av outbildad personal och innergårdar som sprängs bort för att ge plats åt fängelsebaracker, den handlar om dubbelbeläggningar i rum gjorda för en person och besöksrum som försvinner för att fler intagna ska få plats. Åtgärder som skapar frustration och spänningar på anstalten.

Såväl platsen som personerna i romanen är fiktiva, men många av situationerna är hämtade från verkligheten, berättar Fanny Klang. 

Det får jättestora konsekvenser både för de intagna och deras anhöriga, särskilt för barnen som får ännu mindre kontakt med sin ena förälder.

– Att besöksrummen är det som ryker först har jag varit med om på alla anstalter jag har jobbat på. Det får jättestora konsekvenser både för de intagna och deras anhöriga, särskilt för barnen som får ännu mindre kontakt med sin ena förälder.

Hur har personalen reagerat på det? I din bok beskrivs tre olika grupper av vårdare, varav den våldsbenägna är den tongivande; ser de det som ”rättvist”?

– Ja, men det är ju den åsikten som framförs överallt, att man inte ska gulla med de intagna. Men jag tänker att Kriminalvården har ett stort ansvar för hur de intagna är när de kommer ut. Har de upplevt att de blir schysst behandlade och fått en chans att lära sig något som kan vara ett alternativ till att begå brott, eller har deras syn på att de inte är en del av samhället förstärkts?

Kärnverksamheten i Kriminalvården har väldigt lite med vård att göra, anser Fanny Klang. Ett av de stora problemen är också att arbetet bedrivs så olika, beroende på vilka som jobbar där. De fyra anstalter hon själv jobbat på hade alla olika kulturer.

– Det känns väldigt godtyckligt. Första stället satte lite tonen för hur jag upplevde resten av Kriminalvården. Det var väldigt hierarkiskt, och det var svårt för personalen att göra sitt jobb. Den sista som var en klass ett-anstalt var tvärtom väldigt bra. Cheferna litade på sin personal som fick frihet under ansvar att utföra sitt jobb. Det gav ringar på vattnet även till klienterna. Det var nyttigt för mig att få se även det. Men det är också något fel när en klass två-anstalt, som ska vara mer öppen, är tuffare än en som är klass ett.

I boken beskrivs en tystnadskultur där nyanställda inte vågar ifrågasätta äldre kollegors order ens när de strider mot säkerhetshandboken. Det gäller bland annat ensamarbete, där kollegan ersätts genom att vakthavande bevakar arbetet genom kameror. Överfallsmordet på den 24-åriga kriminalvårdaren Karen Gebreab i häktet i Huddinge 2011, finns med i bakhuvudet på romanens huvudperson.

– Mordet i Huddinge skedde när hon skulle eskortera en intagen till rastgården, det har jag gjort ensam hur många gånger som helst. Jag har sällan känt mig otrygg, men det hade ju kunnat hända någonting, säger Fanny Klang.

– Förr hette det att ensamarbete inte får förekomma, men det har ändrats till att riskfyllt ensamarbete inte får förekomma. Hur bedömer man om det är riskfyllt?

Det finns många trovärdiga dialoger i ”Sluten anstalt”. Bland annat berättar en av de intagna hur han efter sitt första fängelsestraff kom ut med ”en kandidatexamen i kriminalitet och ett kriminellt nätverk” vilket enligt Fanny Klang är ett direktcitat ur verkligheten. Kontrasten till Kriminalvårdens vision om ”Bättre ut”, att fängelsetiden leder till en annan bana än den kriminella, är total.

Går det att förena ”Bättre ut” med tanken på straff?

– Jag tror att det skulle gå om man höll sig till det man säger att Kriminalvården ska vara – att frihetsberövandet är straffet i sig. Och om man inom Kriminalvården fick verktyg och möjligheter att kunna jobba för det man faktiskt vill, säger Fanny Klang. 

– Jag har också hört från många intagna att de upplever det som positivt att tvingas ur sitt sammanhang, där man inte längre kan hålla på med de gamla mönstren. Men då gäller det att straffet är att du är inlåst. Inte att man därutöver ger en massa mikrostraff hela tiden.

Skulle Kriminalvården kunna ta till sig något som fungerar i andra länder?

– Sverige har varit ett av de goda exemplen, nu är det Norge. Det finns även anstalter i USA som arbetar med metoder som verkligen ger resultat, där de intagna konfronteras med vad de gjort och får möta sina offer, ifall de är med på det. 

Självinsikt är avgörande för att det ska kunna bli en förändring, menar Fanny Klang.

– Det är många intagna som helt saknar självinsikt eller vägrar ta sitt eget ansvar. Det tror jag är helt nödvändigt för att man ska kunna bryta den onda cirkeln, att folk faktiskt känner själva att ”det här är någonting som jag inte vill hålla på med längre”. 

I Sverige går det att sitta av hela sitt straff utan att behöva reflektera över vad man har gjort, erfar Fanny Klang, eftersom behandlingsprogram ofta ställs in på grund av personalbrist. Viljan till förändring måste komma inifrån och coachsamtal mellan personal och intagna har där en viktig funktion, eftersom personalen ofta är en brygga in i den vanliga världen.

– Men på de anstalter jag har jobbat så har det varit väldigt lite interaktion mellan personal och de intagna, personalen sitter mest i vaktrummet. Jag har hört om hur det var på 90-talet, att man spelade basket och pingis ihop. Då uppstår mer ingångar till att ha konstruktiva samtal om saker som inte handlar om kriminalitet.

På de anstalter jag har jobbat så har det varit väldigt lite interaktion mellan personal och de intagna, personalen sitter mest i vaktrummet.

Under bara de tre år som hon själv har arbetat inom Kriminalvården har mycket förändrats till det sämre, konstaterar Fanny Klang. Exempelvis var självhushållning ganska vanligt när hon började. Det innebar att avdelningen fick en pott pengar och i samarbete med köket beställde vad de skulle ha och sedan lagade maten själva.

– Det var jättebra! Då lär man sig matlagning, man lär sig budget och att hushålla. Nu ska det bort överallt, alla ska få mat serverad i en liten plastlåda istället. Då missas möjligheten att utrusta folk med kompetens och en slags självförtroende. Istället för att lära sig att laga mat lär man sig bara att bli serverad.

I ”Sluten anstalt” lyfts hur till synes små förändringar som görs som besparingar, leder till stora försämringar för de intagna: Alla kryddor utom salt och peppar tas bort och precis innan jul försvinner även möjligheten att baka.

– Då led jag verkligen med de intagna, det betyder så mycket för dem att kunna göra en sådan sak som också verkligen är i andan av ”bättre ut”. Det är en övning i att samarbeta och planera att baka tillsammans och kunna bjuda varandra. Det känns mer som ett straff än som en besparing för det är så små besparingar som görs.

Konsekvensen av fokuset på fler i fängelse och längre straff är att Kriminalvården behöver expandera snabbt. Målet är att antalet platser ska öka från 9 000 till 27 000 inom tio år. Och personalstyrkan har redan utökats till nära det dubbla, konstaterar Fanny Klang.

– Vi var runt 10 000 anställda när jag började och nu är det runt 18 000. Det kostar oerhört mycket pengar för skattebetalarna, pengar till något som det alltså inte finns belägg för att det fungerar. Att de intagna ska baka och vill ha lite mjöl en gång i månaden är ju inte den stora utgiftsposten. Det är verkligen att frånta människor deras värdighet.

Hon beskriver i sin bok tre olika grupper av vårdare; de medmänskliga som vill göra skillnad, de våldsbenägna som inte kommer in på Polishögskolan och de apatiska, som inte får något annat jobb. Den första gruppen är vanligast, enligt Jonnas observationer. Men flera av de engagerade misstänkliggörs för ”otillbörliga relationer” det vill säga en privat nära relation med en intagen, och får sparken eller omplaceras.

– Det har jag varit med om flera gånger och för mig ledde det till att jag blev jätterädd för att göra fel och blev superprofessionell. Jag tycker inte att jag var en särskilt bra kriminalvårdare, jag vågade inte ens säga hej, säger Fanny Klang.

För att kunna verka för ”bättre ut” måste man kunna vara en medmänniska, understryker hon.

– För att få till en riktig kriminalvård behövs tillit till personalen och att avsluta den här ohyggliga expansionen med omedelbar verkan, säger Fanny Klang.

– Det går inte att öka fängelseplatserna med tre gånger och samtidigt tro att man ska upprätthålla någon typ av vård. De som är bra och engagerade bränner ut sig eller väljer att säga upp sig för att det är så svårt att få göra ett bra jobb.