Sådan är litteraturens destruktiva makt. 

Annika Norlin tar emellertid saken med gott humör. När jag med vändande tåg från Helsingborg kommer fram till hotellet ursäktar jag mig för stresshispigheten. Hon är i staden för att tillsammans med sin nya parhäst, multiinstrumentalisten Jonas Teglund, under kvällen framföra materialet från "En tid att riva sönder", deras gemensamma album från i våras. I min bok årets bästa svenska album. 

Iförd solglasögon säger hon att hon är överraskad över vad Landskrona tycks ha att erbjuda.

– Jag blev nästan lite bitter när jag gick runt här i morse för det är så himla fint. Det är ingen som berättat hur fint det är här!

Det är ju inte vad man tänker. 

– Nej, men när jag gick runt här tänkte jag att man kanske ska bo i Landskrona? 

Visst har du ganska nyligen flyttat till Stockholm? Hur känns det?

– Oj, hur visste du det?

Jag läste det på Wikipedia i morse. 

– Folk håller koll alltså … Men ja, precis. Det är på sätt och vis tråkigt att flytta ifrån norra Sverige, men en positiv del är att jag inte behöver resa så jävla långt så fort jag ska göra någonting. Att åka från Stockholm till Landskrona är görbart. Men att åka från Umeå, då får man planera rätt många dagar. Jag gillar inte att flyga heller och då blir det besvärligt. 

På kant med civilisationen

Annika Norlins roman ”Stacken” skildrar åtta något tilltufsade figurer som var och en på sitt vis hamnat på kant med civilisationen (till exempel genom mord och yoga) som hamnar i ett hus i skogen i norra Sverige där de försöker lära sig att leva i takt med naturen. Somliga av dem har mer fallenhet för detta än andra, men gemensamt för gruppens medlemmar är att de ser livet i staden som Den Stora Fienden. 

När jag frågar Annika Norlin om man kan se romanen som ett slags katalysator för hennes beslut att flytta tillbaka till Stockholm, ger hon mig delvis rätt. I huvudstaden  bodde hon under sin tid som vikarierande och andrahandskontraktsberoende journalist innan genombrottet som musiker i mitten av 00-talet under artistnamnen Säkert! och Hello Saferide.

– Du kanske är bekant med den här grejen att man skriver om någonting, utan att ha en tanke på att det finns en personlig koppling till det. Det är bara något man skriver om. Sedan inser man: Vad intressant att jag skrev om just de där sakerna? 

– För mig är det så med ”Stacken”, att den handlar ganska mycket om var det är bäst att bo? Även fast jag inte tänkte på det från början. Jag har bott på så många olika ställen och tidigare trodde jag nog att alla som bor länge på en plats fattat ett medvetet beslut. Men numera känns som att det alltid bara är en slump? Alla bara hamnar någonstans? Man träffar en partner eller får ett jobb. Sedan blir man bara kvar.

Fult att tala om stipendier

Annika Norlin säger att hon blev överraskad över vilken typ av bok som ”Stacken” i slutändan blev.

– Jag trodde nog att boken skulle bli mycket rakare. Jag är väldigt miljöintresserad och tänkte nog från början att den skulle handla ännu mer om naturen och att romantisera den. Men så visade det sig under skrivandet att jag hela tiden hamnade i återvändsgränder. Så nu är boken mer ett slags fråga, snarare än att jag kommer med några tydliga svar. 

Vad för slags återvändsgränder?

– När jag skriver märker jag att jag inte håller med mig själv om vart jag är på väg. Så jag har egentligen inte kommit närmare svaret på hur man ska leva. Men jag har fått utforska tanken. Och för mig är det nödvändigt att skriva för att få fram mina tankar. Går en period utan att jag skriver, då är det som att hjärnan blir förstoppad. 

Skälet till att Annika Norlin ens kunde skriva en roman över huvud taget, säger hon, är att hon tilldelats ett arbetsstipendium av staten. 

– Folk tycker att det är fult att prata om stipendier, men jag vill gärna berätta högt och klart om detta. Även om det går bra för mig ekonomiskt så skulle jag aldrig haft råd eller kunnat ta mig tiden att göra det annars. Det är stor skillnad på att få lite pengar för varje bok eller skiva mot att man kan förlita sig på att man kommer att ha pengar framöver. 

Enligt Annika Norlin finns det en övertro på att konstnärer och kulturutövare ska kunna klara sig för egen maskin, utan ekonomiskt stöd. Och samtidigt som folk i Sverige gärna slår sig för bröstet över landets framgångsrika kultursektor så blundar många för svårigheterna för de flesta av dess utövare att försörja sig.

– Jag skulle vilja att fler framgångsrika kulturutövare faktiskt berättade om sin stegvisa resa till varför de kommit dit de kommit, om det stöd de fått. Och det är ju många som pallar att leva ekonomiskt osäkert när man är tjugofem. Men att palla att göra det hela livet, det gör man ju ofta inte.

En produkt av tunga år

Turnélivet har på senare tid blivit betydligt angenämare för Annika Norlin. Tidigare drabbades hon ofta av sömnproblem före och efter spelningar, en press som gjorde att hon ett tag övervägde att helt och hållet sluta spela live.

Folk kanskeinte behöver ramla omkull första gången de hör den, men att man fortfarande ska gilla den om tio år.

Samarbetet med Jonas Teglund har gjort det lättare. Delvis eftersom de så att säga delar på chefsrollen i samband med spelningar, med alla de tekniska och logistiska beslut som det innebär, men också för att duon redan från början haft en tydlig vision för vad de velat åstadkomma med det aktuella albumet och den efterföljande turnén.   

– En tanke har varit att det ska vara en ganska långsiktig skiva. Att folk kanske inte behöver ramla omkull första gången de hör den, men att man fortfarande ska gilla den om tio år. Det man kan säga att skivan handlar om, ett löst tema, är väl att det att för världen och för mig och kanske för Jonas privat har varit några ganska tunga år. Att försöka hitta ett ljus i det. Det är väl temat i vad låtarna handlar om men kanske också hur det låter, ljudbildsmässigt.

Jag säger att flera av låtarna på ”En tid att riva sönder” har gemensamma drag med novellen ”Gå” från novellsamlingen ”Jag ser allt du gör”, om en kvinna som ger sig ut på en lång planlös vandring efter att hennes barn dött.  

– Det är lite intressant för att jag har varit med om mer sorg de senaste åren. En grej är att min mamma har dött, men det har också varit andra saker som har hänt. Och jag hade inte riktigt varit med om lika mycket sorg när jag skrev ”Gå”. Jag hade kanske mer iakttagit andras sorg på något sätt. Men jag är ganska stolt över ”Gå” för jag känner att den håller nu när jag själv varit med om det. 

Min mamma dog när jag var tjugo, och jag kan verkligen relatera till låten ”Röd september”. Om sorgen likt ett djur man måste lära sig att ta hand om, klia bakom örat, för man aldrig kommer att bli av med den. Och både den och låten ”Mamma” blir ännu finare eftersom det finns ett sånt ljus i dem. Det är en märklig del av sorgeprocessen hur det ändå finns rum för glädje i den?

– Verkligen. Det är väldigt tydligt att människor som har varit med om sorg tycker att skivan är väldigt mycket bättre än de som inte varit med om sorg. Och jag vet inte om du kände så när du var med om din grej, men när det händer stora saker, då får man mycket bättre fokus på vad som är viktigt i livet och vad som inte är det. Det är en klyscha men det stämmer ju. Det kanske inte är så viktigt om jag ramlar på scenen. 

Det är lättare att låta sig vara en löjlig figur, när man upplevt sorg. Det är inte så viktigt?

– Precis. Det är många i min omgivning som har haft det svårt de senaste åren och utan att infantilisera vad de varit med om så upplever jag dem som mer mångfacetterade nu än vad de var förut. På vissa sätt har de mer livslust och det finns ett större ljus också. Det är något som händer. 

Musik som akupunktur 

Men blir du inte trött av att gå upp på scen och hela tiden närma dig de här känslorna? 

– Ibland kan det vara en spelning där folk inte riktigt är med eller där förutsättningarna inte stämmer, och då kan det vara nästan plågsamt – när det handlar om saker som är så viktiga för en. Men en kompis sa en sak till mig efter en konsert, något som faktiskt förändrat hur jag tänker kring spelningar: ”Tack för att ni gav ett rum att känna”. 

– Då tänkte jag, att det är så det är egentligen. Och att man ska göra den platsen så bra som möjligt, för att folk ska kunna tänka och känna. 

Vilka andra platser i samhället erbjuder detta? Kyrkan?

– Det jag kommer på är naturen och kyrkan, och det är vackra och härliga platser. Men det är samtidigt ganska rena rum. Jag tänker ibland att kulturella upplevelser ska vara som akupunktur. Man hittar smärtpunkter, och så trycker man på dem. Det är så jag vill att en skiva eller spelning ska vara. Sedan får man gråta eller dansa tillsammans. Och när man går hem kanske man känner sig lite renare än förut.

– För mig finns det en väldigt stor kraft i att någon säger: Jag har också upplevt det här. Som bekräftar att den här känslan som du har, den finns.   

"Det kom en sorg och tog sig in, strök som en katt kring benen.
Nu ska jag stanna och va din, ska va din hela livet."

För många år sedan nu lyssnade jag och min mamma dagligen på Annika Norlin tillsammans. 

Det var ett fint rum att befinna sig i.