Jag tänker på dessa skatter när jag läser skådespelaren Ala Rianis nya essäbok ”Krigets dotter” (Natur och kultur). Den är lika mycket en genomgång av kurdernas moderna historia som en släktkrönika över hennes egen familj. En släkt som har många likheter med min egen och andra exilkurder runt om i världen. Historierna om förtryck, kamp, krig och flykt är ofattbara.

I en samtid besatt av det autentiska, där fiktionen måste kännas verklig, är berättelser om 1980-talets peshmergasoldater märkligt frånvarande, trots de sensationella livsöden som finns hos flyktingarna i Sverige idag. I Ala Rianis familj, i mina egna föräldrars minnen. För på samma sätt som de östasiatiska föremålen inte ges den glans de förtjänar i vår samtid, så tas inte heller flyktingars berättelser tillvara.

– Det finns en bild av att det är långt bort, en väldigt komplex fråga som man inte riktigt kan sätta sig in i. ”Vad är det egentligen de slåss om där nere? Var ligger Kurdistan? Hur funkar det med att det är delat?” Sverige är ett land som inte varit i krig på 200 år. Då kanske man har svårt att föreställa sig hur det kan vara, säger Ala Riani.

Det hårda, råa våldet mot kurderna genom historien står i stark kontrast mot det mjuka, härliga och väldoftande i den kurdiska kulturen. I ”Krigets dotter” har Ala Riani lagt extra omsorg på att hitta rätt svenska motsvarigheter till de kurdiska delikatesser hennes barndom kantades av. För henne är det viktigt att läsaren kan visualisera det goda i sin egen föreställningsvärld.

– Faktum är att jag har levt nästan hela mitt liv i Sverige, så de referenser jag tog fram för att beskriva kurdiska rätter och sötsaker behövde vara saker jag själv känner igen härifrån. Jag utgick från mig själv med målet att man skulle kunna se det framför sig. Jag minns allt som så vackert, färgsprakande och rikt.

Detaljerade beskrivningar av texturer, smaker och dofter är ett vanligt tema i exillitteratur. Författare minns sina hemländer med hjälp av smaken av grillat lammspett och kyckling, rosenvatten, doften av torkad mynta och avgaser. Så även i Ala Rianis bok.

– Det är nostalgi. Vi klamrar oss fast vid det som ger oss hopp om att återvända och en dag få smaka på just det där igen. Att få gå på den där gatan, att få se trädet med de där frukterna hängandes. En flykting som berövats sin hemvist kan teleportera sig dit igen med hjälp av sina minnen. Jag minns så många smaker från min barndom, hur glassen och tuggummit smakade i Kurdistan.

Men det handlar också om något mer.

– Jag försöker skapa närhet. Jag vill att läsaren ska förstå att vi är ett fredligt folk som drabbas av krig, men vi är också en av de äldsta civilisationerna i världen. Kurderna är ett naturfolk, ett bergsfolk. Vi är en del av blommorna och dofterna. Det ville jag hålla vid liv och inkorporera i boken.

Trots att kurderna är miljoner till antalet är deras röst inte representerad i något världssamfund. Varken FN eller EU har en kurdisk intressegrupp. Nästan ingen för deras talan på nationell nivå i något land. Enligt Ala Riani, som även har en fil. mag. i statsvetenskap, beror det på avsaknaden av en egen stat.

– Vi lever i en värld där nationalstaten har högst ställning i det politiska systemet och kurderna har ingen nationalstat. Det kurdiska folket saknar egna institutioner och kan inte skriva sin egen historia. Modersmålet är förbjudet i vissa länder, barn får inte lära sig om sitt eget folk och sitt arv i skolan. Dessutom är det många stormakter som har ett egenintresse och en hand i frågan. I och med kriget i Ukraina och Nato-frågan så har kurderna till och med hamnat i centrum i ett krig som sker i Europa. Vad beror det på, varför poppar kurder upp överallt? Det är inte en tillfällighet.

Hon fortsätter.

– När det studeras fred och konflikt på universiteten finns det bara en konflikt i Mellanöstern man lär sig om. Man kan fråga i stort sett vem som helst, ingen kommer att säga att det är konflikten om Kurdistan. Då är vi ändå världens största folkgrupp utan ett eget land.

Jag frågar Ala Riani hur det kommer sig att alla tänker på samma sak när någon pratar om konflikten i Mellanöstern, ”nämligen –” och vi svarar båda ”Israel-Palestina” i mun på varandra.

Varför är det så?

– De länder vi söker svaret i har ofta en kolonial historia. Sverige har fortfarande en infekterad relation med det samiska folket och nästan alla länder som man tänker sig har stor makt och inflytande över världssamfundet har själva sådana konflikter. Spanien, Frankrike, Storbritannien, dessa länder har varit världens största kolonialmakter och har haft kolonialt präglade konflikter med i stort sett hela världen.

Den 16 september 2022 griper den iranska moralpolisen en ung kurdisk kvinna i Teheran. Brottsrubriceringen är ”brott mot islams klädkod”. Den 22-åriga Jina Amini ansågs ha burit sin slöja för slarvigt knuten och släpades in i en bil där hon misshandlades svårt. När hon anlände till polisstationen var hon så brutalt slagen att hon inte kunde stå upp. Hon svimmade. Det tog över en timme innan hon fördes till sjukhus. Enligt ett inlägg på sjukhusets Instagram, som snabbt togs ned, konstaterade man att Jina Amini var hjärndöd redan innan hon lades in. Hon hamnade i koma och avled två dagar senare.

Jina Aminis död startade en omfattande protest­­våg i Iran som vuxit till en revolution. Men det är inte Jina Amini som blivit namnet på allas läppar, utan Mahsa Amini. Iranska myndigheter tvingar nämligen kurder att ta ett persiskt namn.

– När man läser min bok hoppas jag man förstår varför kurder skrikit sig hesa över att den mördade kvinnan hette Jina Amini och inte Mahsa Amini. Inte ”Mahsa (Jina) Amini”. Det är inte acceptabelt. Det är inte acceptabelt att europeiska parlament och institutioner öppnar upp plattformar där man ska prata om den feministiska revolutionen i Iran utan att lyfta fram och låta kurdiska kvinnor få höras. Utan att förklara att slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) är kurdiskt. I franska parlamentet hade man hängt en banderoll där det stod kvinna, liv, frihet på sju olika språk men inte på kurdiska. Då är man med och reproducerar och förstärker ett systematiskt förtryck som de olika iranska regimerna bedrivit mot kurder.

Är det en form av kolonialism att kalla henne ”Mahsa”?

– I allra högsta grad. Kurderna är en ”minoritiserad” grupp i Iran. Jag säger ”minoritiserad” och inte ”minoritet” för det finns ingen folkgrupp som är i ensam majoritet i Iran. Däremot finns det en ”majoritiserad” grupp som har all makt, som konstitutionen och lagarna utgår ifrån. När man pratar om Iran så är det ur ett pers-centrerat perspektiv. Även profilerade iranska feminister fortsätter att säga ”Mahsa Amini”. Många aktivister hävdar att namnet man använder inte gör någon skillnad, men varför säger de då inte ”Jina” istället för ”Mahsa”? Världen måste fråga sig varför hon hade två olika namn. Vad är det för system som gör att en ung kvinna inte får bära sitt riktiga namn och blir tvungen att ha två identiteter?

Ala Riani slog igenom som skådespelare för den svenska publiken i succéserien ”Kalifat” som hade premiär på SVT hösten 2020. Hon spelade Tuba, mamma till tonårstjejerna Suleika och Lisha som radikaliseras så till den grad att de frivilligt ansluter sig till terrorsekten IS i Syrien. Tuba försöker till en början respektera döttrarnas beslut att bli muslimer medan pappan Suleiman är hård i sitt fördömande. För Ala Riani var det en utmaning att i rollen som Tuba ta fram medmänsklighet och överseende för sina döttrars val. Skådespelerskan Nora Rios, som spelar Suleika, är född samma år som Jina Amini.

– Som skådespelare försöker man förstå sin karaktär, vem hon är och varför hon tycker som hon gör. Jag var verkligen tvungen att gå in i ett helt annat ”state of mind”. I slutändan försökte jag närma mig karaktären med kärlek och förståelse. På många sätt var Tuba den mest demokratiska i familjen, eftersom hon tyckte att alla har rätt att få uttrycka sig själva på vilket sätt de vill, oavsett om de har slöja eller inte. Hon själv hade ju inte sjal men hon var troende.

Tuba inser dock allvaret och när döttrarna rymmer till Syrien gör hon allt i sin makt för att få hem dem. Personligen är Ala Riani inte muslim. Hon har upplevt många baksidor av islam.

– Jag har som kurd från östra Kurdistan fått se de allra mörkaste sidorna av politisk islam. Det har kurder fått se i alla fyra delar av Kurdistan. I kampen mot IS i Syrien, västra Kurdistan. I irakiska södra Kurdistan där Saddam Hussein använde Al-Anfal suran ur Koranen för att bedriva sitt folkmord. Nästan 200 000 kurder dödades där. För kurder generellt är den etniska tillhörigheten vanligtvis starkare än något annat. Så är det för mig med.

IS kallas för Daesh av många, däribland den svenska regeringen, eftersom det är en benämning de själva ogillar. Ordet låter förvillande likt det arabiska uttrycket ”daes”, som betyder ”att trampa ned”. Den kurdiska gerillans kamp mot Daesh i Rojava blev mycket omskriven i väst. Särskild uppmärksamhet riktades mot den kvinnliga fraktionen YPJ. Men när det kommer till kritan lämnas kurderna åt sitt öde av resten av världen, menar Ala Riani.

– De kurdiska gerillakvinnorna som strider mot IS hyllades av hela världen och var med i modemagasin som Elle. På håll målades det upp en romantiserad bild av dem, i sina flätor och med vapen i hand. Men när det väl gäller den verkliga politiken på plats så drar sig land efter land ur.

Hon fortsätter.

– Som kurd är man hungrig på bundsförvanter och vänner. ”Kurder har inga vänner utom bergen” är ett talesätt som på sätt och vis stämmer. Vi saknar det politiska stödet och det gör att när vi får en bundsförvant, även om det är ytligt, blir vi så glada.