– Kina förser Ryssland med utrustning med dubbla användningsområden, mikroelektronik och mängder med verktyg som gör att Ryssland kan bygga robotar, sa generalsekreterare Jens Stoltenberg under en presskonferens och konstaterade att ”skillnaden på det Kina skickar idag och militärt stöd inte är särskilt stor”.

Enligt kinaexpertern Mikael Mattlin har flera av Nato-medlemmarnas tålamod börjat tryta.

– Kinas stöd för den ryska ekonomin allmänt och för försvarsindustrin specifikt har blivit allt viktigare. Det här irriterar många Nato-medlemmar, säger han till Yle.

Därför för nu Nato seriösa diskussioner om att återta kinesiskägda infrastrukturprojekt i Europa som en förebyggande åtgärd ifall en bredare konflikt med Ryssland skulle bryta ut i kontinenten, enligt tre Nato-tjänstemän som CNN talat med.

Målet: internationell närvaro

Det kinesiska ägandet av europeisk infrastruktur började ökade under 2000-talet. Landets stora ekonomiska och infrastrukturella ”boomår” inföll mellan 2012 och 2015 då Europa, i svallvågorna av finanskrisen 2008, genomförde drastiska åtstramningsåtgärder, bland dem försäljningen av infrastruktur. 

Kina, som redan före krisen satt tydliga mål om att stärka sin närvaro på den geopolitiska scenen, såg då till att köpa upp stora andelar i europeiska hamnar, järnvägar, flygplatser och energiföretag.

Bland dessa fanns EU:s fjärde största hamn för fraktcontainrar, grekiska Pireus, som China ocean shipping company, Cosco, succesivt ökat sitt inflytande över sedan 2016.

I slutet av 2021 hade det statligt ägda företaget ökat sina ägarandelar från 51 till 67 procent, skriver Archive.

Från lösning till problem

Investeringen i den grekiska hamnen har spelat en betydande roll i Kinas strategi att integrera europeiska transportkanaler i sitt Belt and road initiative, BRI, lanserat 2013 med syfte att knyta samman Kina med länder i Asien, Europa och Afrika genom omfattande handels- och infrastrukturplattformar.

Men de kinesiska uppköpen, som vid tidpunkten betraktades som en välsignelse av ett desperat Europa, verkar nu ha blivit ett bekymmer.

– Jag tycker att det är bisarrt att Cosco har lyckats ta fullständig kontroll över en strategiskt belägen europeisk hamn, skriver analytikerna Jacob Gunter och Francesca Ghiretti i en artikel publicerad i War on the rocks.

Jacob Gunter hör till dem som som tidigt flaggade för riskerna med att låta europeiska hamnar exponera sig för kinesiskt ägande.

– Europa håller på att vakna upp för farorna med att vara alltför beroende av auktoritära regimer, men saknar till stor del de verktyg som behövs för att minska beroendet av just de regimer som är mest villiga att utnyttja detta, skriver Gunter och Ghiretti.

Tandlöst ramverk

Som en reaktion på de ökade kinesiska investeringarna infördes år 2020 ett ramverk för utländska investeringar: EU:s ramverk för granskning av utländska direktinvesteringar, FDI.

Problemet är att kommissionens rekommendationer inte är bindande. Det innebär att medlemsstaterna har sista ordet i godkännandet eller blockeringen av investeringar. Därför finns risken att länder prioriterar enskilda ekonomiska intressen framför säkerhetsriskerna som följer med utländska ägarandelar.

Under 2022 förvärvade Cosco närmare 25 procent av en större terminal i Hamburgs hamn, en av Europas viktigaste handelsknutpunkter. Detta efter att förbundskansler Olaf Scholz trotsat flera av den egna regeringens kritiska röster och godkänt förvärvet med argument om att det skulle stärka hamnens konkurrenskraft och säkerställa framtida tillväxt.

Toppen av ett isberg

Totalt äger Cosco 496 containerfartyg med 17 000 anställda över hela världen. Det gör bolaget till världens fjärde största rederi, enligt Archive.

Men Coscos kontroll över Pireus är bara toppen av ett isberg. Den verkliga utmaningen ligger i det sammanlagda inflytandet från samtliga kinesiska uppköp, enligt Jacob Gunter och Francesca Ghiretti.

I en rapport från 2023 konstaterar Jacob Gunter att Cosco, tillsammans med China merchants group, CMG, investerat över nio miljarder euro, motsvarande 104 miljarder kronor, i sjöfartsrelaterad infrastruktur i EU.

Företagen är helägda av kinesiska holdingbolaget Assets supervision and administration commission, SASAC, som kontrollerar 97 procent av Kinas statsägda företag.

Det är med andra ord SASAC:s växande roll i de europeiska hamnarna som utgör en säkerhetsrisk för unionen, enligt Jacob Gunter.

Ignorerade varningar

Hur Europa lyckats hamnat i den kinesiska statens grepp handlar delvis om skillnaderna mellan europeisk och kinesisk företagsstruktur, enligt Jacob Gunter och Francesca Ghiretti.

Cosco är en del av en större, statligt kontrollerad produktionskedja och bär därför inget ansvar för privata intressenter.

– Cosco är ett företag som skiljer sig från sina europeiska konkurrenter. Den ojämna spelplan som de drar nytta av, och den växande omfattningen av dess fotavtryck på den gemensamma marknaden – allt detta genererar långsiktiga beroenderisker, skriver Gunter och Ghiretti.

Trojkan, bestående av EU-kommissionen, ECB och IMF, uppmanade Grekland att privatisera många av sina tillgångar som en del av de ekonomiska räddningspaketen efter finanskrisen 2008. Det inkluderade försäljningen av Pireus hamn till Cosco.

Återbetalningen av statsskulderna som Grekland drog på sig under finanskrisen var med andra ord överordnad de potentiella risker som Kinas inflytande kunde innebära. Och ändå blev EU-kommissionen varnad, enligt anonyma tjänstemän med insyn i förhandlingarna.

– Våra varningar ignorerades eftersom trojkan ville få ordning på sina ekonomiska affärer genom att sälja ut så mycket statlig egendom som möjligt, säger en av tjänstemännen enligt Archive.

– Vårt krav på att Cosco åtminstone skulle investera i säkerhetsåtgärder sågs av de europeiska institutionerna som ett hinder för privatiseringsprocessen, säger en annan källa med kopplingar till kommissionen.

Har råd att ta smällen

Mikael Mattlin säger att det från början fanns en ovilja bland europeiska Natomedlemmar att blanda in Kina i Natorelaterade sammanhang.

– Man ville hålla Nato som en transatlantisk sak med fokus på Europa. Men det här har ändrats de senaste åren och många indopacifiska länder har blivit mer engagerade i europeisk säkerhet, säger han till Yle.

Säkerhetslagarna som omfattar Cosco och CMG ger staten möjlighet att kräva full tillgång till den data som företagen erhåller. De statsägda företagens potentiella tillgång till både civil och militär information öppnar upp för andra omfattande risker såsom cyberattacker, enligt Jacob Gunter. Vidare är den fria marknadsprincipen som styr EU:s ekonomi ”helt oförmögen” att hantera riskerna som det kinesiska ägandet innebär.

När som helst kan den kinesiska regeringen säga till Coscos ledning att glömma att göra vinst ett tag och i stället göra som de blir tillsagda.

– Cosco har råd att ta en smäll på sina marginaler liksom de flesta kinesiska statligt ägda företag, som redan är lägre än privata konkurrenters, och kompensera för det med subventioner, billig kinesisk statlig finansiering eller gynnsamma villkor på sin skyddade hemmamarknad, skriver Jacob Gunter och Francesca Ghiretti.