Debatt: Varför är författarnas elitserie arga på amatörerna?

Ishockeyn i Sverige är indelad i serier, där SHL står högst i kurs och det därunder finns ett trappstegsliknande system hela vägen ner till de anspråkslösa gärdsgårdsserierna.

I de allra lägsta regionerna står spelarna själva för samtliga kostnader, som planhyra, domare, resor och all utrustning.

Ingen höjer på ögonbrynen över detta upplägg, sällan heller över att tonårsföräldrar gladeligen avstår en betydande del av lönen för att kunna betala skridskor, skydd och annan utrustning åt sina barn.

Trots att drömmen frodas, är det som alla vet, ytterst få som någonsin kommer kunna försörja sig på sitt hockeyspelande. Men vi har lärt oss att sådana är spelreglerna och de allra flesta ångrar inte sina val att kämpa på i korpserierna. Istället hyllas inte sällan dessa motionärer. Läkarvetenskapen bekräftar att allmänidrotten gör att människor lever ett friskare liv.

Författardrömmen däremot har aldrig tillåtits några stödpaket (om man nu inte råkar vara född in en renommerad familj förstås) utan nödgats förlita sig på förlagsredaktörernas goda vilja. Och vi har accepterat dessa spelregler. Tills helt nyligen. Borde inte kultursverige, naturligtvis inte okritiskt, trots allt se positivt på att fler människor i landet skriver litteratur?

Läs Selma Brodrejs artikel om hybridförlagen: Så profiterar de nya förlagen på dina författardrömmar

Jag föreställer mig att läkarvetenskapen även i detta fall kan bekräfta att människan lever ett friskare liv om hon fritt får utlopp för sin kreativitet. Även om det kostar pengar.

Men vad händer när nu dessa utskällda hybridförlag gör vad idrottsrörelsen alltid gjort? Då blir den etablerade kultursfären istället ordentligt skitnödig. Ursäkta, men det är svårt för en utomstående att förstå upprördheten.

Parallellen med idrottsrörelsens korplag och gärdsgårdsförfattarna kvarstår. I iskalla omklädningsrum samlas hockeyspelare för att analysera matchen, men framför allt att skratta åt misstag och klumpigheter. På samma sätt uppstår oförstulen glädje under flera av de självfinansierande författarnas sammankomster. Vittnesmål beskriver stolta skribenter som livfullt skrockar åt refuseringar och misslyckande, taffliga redaktörer och egna litterära debacle. Inget farligt i det. Jag lovar.

Så vad är det som skaver så?

Missförstå mig nu inte. Elitidrotten är ofta en njutning att beskåda, liksom litteratur av yppersta klass, men mängden människor som drar på sig skorna för att löpa ut i oktoberregnet eller sätter sig framför ett tomt pappersark efter ett pass som sjuksköterska är trösterikt. Fler som skriver och läser ger fler levande ambassadörer för litteraturen. Betalar man dessutom själv för hela produktion utan att räkna med någon avsevärd royalty blir man antagligen även ett gott språkrör för hela litteraturspannet.

Precis som idrottsrörelsen vill att vi ska ut och röra på oss borde litteraturen uppmuntra ännu fler att skriva. Oavsett finansieringslösning.

Visst vill se en skola som fostrar skrivande själar, lika väl som fler seriösa aktörer, men är det ändå inte så att vi måste acceptera att det finns skickliga och mindre skickliga utövare? Oavsett om det handlar om kultur eller idrott. Teatern har sina amatörscener där skådespelare och regissörer betalar för att utöva sin favoritsyssla. Varför tillåts inte amatörserier inom litteraturen?

Borde inte denna nya folkrörelsen istället uppmuntras – eller åtminstone emellanåt få lite positiv uppmärksamhet? Det är viktigt att skrupelfria företag granskas och ifrågasätts, men att nära en dröm om att få sin berättelse, hur tafflig eller amatörmässigt den än är realiserad, förlagd, tryckt och utgiven bör rimligtvis inte mobbas av eliten. Alla vi som härjar i gärdsgårdsserien har valt att betala för vår hobby. Vi har valt bort golf och dykkurser i Thailand, för att istället få bläddra i ett tryckt alster vi själva är upphov till. Hur kommer det sig att kultursidorna i så hög grad avskyr denna amatörism?

Även jag, önskar att kommersialismen inte fick härja överallt och oemotsagd, men motståndet borde kanske komma inifrån, snarare än att det som nu är kulturskribenter och självpåtagna företrädare som spastiskt, och hånfullt sparkar neråt i seriesystemet.

Jan Groth

Korpen/gärdsgårds-författare

SVAR: Visst är litteraturen elitistisk, men hybridförlagen erbjuder bara författar-lajv för medelklassen

Ambitionen med min artikel om hybridförlagen var aldrig att rikta kritik mot de författare som, antingen frivilligt eller i brist på bättre alternativ, betalar för att få sina böcker publicerade.

Jag försökte sätta fingret på ett systemfel där företag tjänar pengar på en utbredd författardröm, och dessutom gör det i demokratins namn, vilket i mina ögon blir paradoxalt när deras prispaket ser ut som de gör.

Jan Groths perspektiv, där skrivandet jämförs med amatöridrott, är intressant och viktigt att ta hänsyn till. Groth har rätt i att det finns en utbredd elitism inom litteratursfären, precis som inom många sektorer i kulturvärlden, och en tydlig uppdelning mellan ”fin- och ful-litteratur”. Det var inte fokus i min text, även om det nämndes i förbifarten.

Vad jag framför allt ville förmedla var att författaryrket kräver ekonomisk trygghet och att detta gäller oavsett hur man ger ut sina böcker. När hybridförlagen målar upp sig som mer demokratiska och öppna än andra förlag blir det skevt eftersom den ekonomiska aspekten är avgörande för vem som kan skriva.

Detta blir så uppenbart att det nästan är skrattretande i Groths replik då han skriver: ”Alla vi som härjar i gärdsgårdsserien har valt att betala för vår hobby. Vi har valt bort golf och dykkurser i Thailand, för att istället få bläddra i ett tryckt alster vi själva är upphov till”.

Om det är bra eller dåligt att hybridförlagen erbjuder en övre medelklass möjlighet att lajva författare vill jag inte ta ställning till. Men jag är fortfarande övertygad om att det inte är vägen till att demokratisera författaryrket.

Selma Brodrej