Kulturdebatt
Debatt: SD har blottat sin makedonska sida
Dagens ETC
I sin intervju med Dagens ETC beskriver Aron Emilsson hur Sverigedemokraterna vill att kulturpolitiken ska fostra svensk kultur och svenska värderingar. Men vad det innebär rent konkret får vi inget svar på, utöver att ett paradigmskifte ska ske. Om vi söker djupare, och vidgar vyerna till ett internationellt perspektiv, kan vi få en fingervisning om vad som väntar, skriver Gustav Björklund Larsen.Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
”Det är skillnad på konst och konst.” Det sa Sverigedemokraterna inför valet 2018. De ville ha bort ”menskonst” ur tunnelbanan, och ta in nationalromantik i dess ställe.
Debatten om offentlig konst handlar idag ofta om historiska monument som hyllat auktoritära eller rasistiska personer. På ena sidan finns en ofta ganska radikal grupp, som vill riva monumenten, och på andra sidan en konservativ grupp, som vill bevara desamma.
SD:s kulturpolitik kan sägas vara tvärtom. Kulturen har gått för långt – menskonsten ska ner! Upp med nationalromantiken! Man kunde nästan känna deras hjärtan bulta för ”fornstora dar”, i synnerhet när det är det enda som Aron Emilsson verkar gå igång på i intervjun.
SD har ännu inte fått makten över kulturpolitiken. Så vad händer när en reaktionär kulturpolitik blir verklighet?
Låt oss flytta blicken till ett annat sammanhang, där nationalistisk kulturpolitik blivit verklighet: Det makedonska nationalistpartiet VMRO-DPMNEs prestigeprojekt ”Skopje 2014” i Nordmakedoniens huvudstad.
Målet kunde i och för sig anses beundransvärt. Stora delar av Skopje hade förstörts i en jordbävning 1963. Efteråt hade staden byggts upp i klassisk sovjetisk brutalism, vilket kanske inte är den fagraste stilen. Därför slog styret 2010 fast att Skopje skulle rustas upp, förskönas, i klassisk stil, på bara fyra år.
Men sen drog det iväg. De planerade fyrtio monumenten blev över 100. Tre jättestora piratskepp sjösattes i floden, trots att Nordmakedonien saknar kust. En ENORM skulptur av Alexander den Store restes, vilket spädde på konflikten med Grekland om landets historiska arv. Ett museum över den makedonska motståndsrörelsen VMRO:s kamp mot osmanska riket, samma rörelse som styret ansåg sig vara arvtagare till, invigdes. En stor nationalteater öppnades, för att bara några år senare falla sönder. Det var vräkigt. Fult. Och av dålig kvalité.
Notan drog iväg från 80 miljoner euro till uppskattningsvis 560 miljoner euro, enligt Balkan Insight. Projektet anses ha blivit ett effektivt verktyg för korrupta makthavare att smussla ut skattepengar.
Men nu kommer det riktigt intressanta: folk blev förbannade. De såg sin stad förstöras av en fejkad nationalistisk historieskrivning. Samtidigt blev det nationalistiska styret allt mer skandalomsusat. VMRO-DPMNE blev avslöjade för att genom säkerhetstjänsten ha avlyssnat mängder av medborgares telefoner, bland annat socialdemokratiska SDSM:s ledare Zoran Zaev. När åklagaren la ner åtalat mot dåvarande premiärminister Nikola Gruevski fick det bägaren att rinna över.
I vad som kommit att kallas den färgglada revolutionen tog folket över gatorna i april 2016. Efter ett par dagar av våldsamma polisingripanden började demonstranterna kasta färg på de nybyggda monumenten. I december förlorade VMRO-DPMNE makten, och Nordmakedonien fick en socialdemokratisk regering.
Mycket av korruptionen är fortfarande under utredning. Monumenten finns kvar. Men det gör färgen också.
Så, om SD får makten över kulturpolitiken vet vi vad som väntar. Först en hiskelig massa nationalromantik. Sen hoppas jag på mycket färg. Kanske till och med en och annan röd fläck i skrevet på Karl den tolfte. Då jäklar får de se på menskonst.
