Debatt: Boken som gav Frankrike en egen kulturskandal i metoos kölvatten

Vanessa Springoras debutbok har sedan den publicerades i början av januari skakat om det offentliga samtalet i Frankrike fullständigt.

I boken ”Le consentement” (”Samtycket”) berättar hon om kärleken, relationen med en 30 år äldre man. Hon 13. Han 49. En känd författare vid namn Gabriel Matzneff. Det är en detaljerad och obeveklig berättelse där Vanessa Springora ifrågasätter den litterära miljö där hon själv växte upp (hennes mamma var förläggare) och där hon nu verkar som förlagschef.

Den franska litterära världen har hittills sluppit undan metoo-vågen, men nu har fördämningarna brustit. Vattnet forsar. 2013 fick Matzneff det mycket prestigefyllda Renaudotpriset. Det var alltså bara ett par år sedan man gav ett litterärt pris till en pedofil.

För ja, de flesta visste att Matzneff hade en förkärlek för barn. Han har skrivit om det i flera böcker där ingenting utelämnas, bland annat ”Les moins de seize ans” (”De under 16 år”). På tv-platåer berättade Matzneff om sitt sexliv, i princip utan att bli ifrågasatt. Visst har ett par röster höjts genom åren. På 90-talet påpekade den kanadensiska författaren Denise Bombardier i tv-programmet L’Apostrophe vad det faktiskt handlade om: pedofili. Programledaren avvisade henne som aggressiv.

Tankarna går till diskussionerna här hemma. Kulturprofilen. Handkes Nobelpris. Alla böcker får skrivas, även sådana som Matzneffs. Frågan är snarare vad som ska publiceras, uppmärksammas och prisbelönas. Litteratur rör sig inte bara i påhittade rum. Den säger saker om världen. Den är politisk för den har makten att förändra och av den anledningen bär den också ett ansvar.

Litteraturens politiska kraft blir oerhört tydlig i fallet Matzneff. I och med publiceringen av Vanessa Springoras bok är det nu få som med beundran skulle läsa hans skryt om småflickor, så som de fallit sig tidigare. För det oss mot en rättvisare värld? Ja. Vissa etiskt oförsvarbara böcker ska inte läsas på något annat sätt än kritiskt. Det finns många. Sades verk, Nobokovs Lolita, Matzneffs "pamfletter".

För Vanessa Springora var det en lång process att inse att kärleksaffären inte var ett samtycke. Att hon blev utnyttjad, att det fanns andra små flickor och pojkar. Klarsyntheten i hennes berättelse vittnar om det enorma  bearbetningsarbete hon måste ha gått igenom. För att förstå att hon var ett utsatt barn som blev offer för en mans tolkning av den sexuella frigörelsen. En frigörelse där många, däribland Matzneff, utnyttjade den freudianska uppfattningen om att barn har en sexualitet som får utforskas. En uppfattning som bredde ut sig i de intellektuella kretsarna i Paris och som även fick spridning i medierna som de hade nära kopplingar till. Tidningen Libérations chefredaktör Laurent Joffrin är den första som får förklara sig nu.

Frågan har ställts förr: Fungerade inte 60-talets liberala syn på kärlek som all annan liberalism: vissa fick frihet, andra blev berövad frihet? Det är nog mer komplicerat än så. Strax innan maj 68 blev p-piller lagligt i Frankrike. 1975 fick Simone Veil igenom abortlagen. Att metoo fick sånt genomslag förutsatte att denna sexuella frigörelse redan ägt rum, även om den var ofullkomlig och orättvis.

Springoras historia skriver in sig bland en rad andra berättelser genom historien där kvinnor berättar om övergrepp. En ”historiens metoo-vrål” som Ebba Witt Brattström kallar det i boken med samma namn. Det är ett vrål som pågått och pågått i hundratals år och som världen nu plötsligt lyssnar på. Nej, metoo var inte en frigörelse av ordet - ord för kvinnors utsatthet har alltid funnits. Det var en frigörelse av vårt sätt att lyssna. Det faktum att Springoras historia har blivit en medial angelägenhet utan dess like visar det igen. Att vi lyssnar nu. Att vi lever i en epok där vissa saker omöjliggjorts.