Debatt: Det räcker inte med att slippa bli utstirrad

Vi har för låga förväntningar på vad det innebär att bli bra bemött av majoriteten, skriver Hanna Hannes Hård och Gisela Janis i ett svar på Johan Ehrenbergs krönika den 2 maj, ”Minoriteters kamp för att leva fritt befriar majoriteten”. 

Du har rätt i att minoriteters kamp för att leva fritt befriar även majoriteten. Vi på RFSL Ungdom brukar säga att många vinner på att normen blir mer omfattande. Fler kan leva som ett jag utan att bli ansedda som sjuka eller avvikande. 

Men att minoriteter tvingas gå före och kämpa för sina rättigheter innebär utsatthet.

Det har hänt mycket på området hbtq-rättigheter
på 30 år. Bara de senaste åren har stora framsteg gjorts av och för transpersoner, med avskaffandet av tvångssteriliseringarna år 2013 som en stor seger. 

Dessa framsteg vore inte möjliga utan dem som har gått före. Vi gläds självklart åt att det blir bättre, men om vi nöjer oss med det säger det också något om hur låga förväntningar vi har fått vänja oss vid att ha.

Att inte få höra glåpord, bli spottad på eller utstirrad är inte detsamma som att bli bra bemött. Att trans-, bi- och homofobin – eftersom könsidentitet och sexualitet ofta blandas ihop kan de vara svåra att skilja åt – är mindre aggressivt utåtagerande innebär inte att den tar sig mindre våldsamma uttryck. 

Två tredjedelar av alla unga transpersoner har övervägt att ta sitt liv. En fjärdedel har försökt. 54 procent uppger att de mår dåligt psykiskt. Vi tror inte att det är för att man är transperson som man mår dåligt, utan att det beror på hur samhället än i dag bemöter transpersoner.

Det är möjligt att de direkta fysiska och verbala angreppen är färre nu.  Stockholmspolisens hatbrottsgrupp menar att mörkertalet för transfoba hatbrott är stort och har därför nyligen tagit fram en blankett för att anmäla anonymt, vi har ännu inte sett de statistiska resultaten av den åtgärden. Men att uppfattas som transperson innebär för många utsatthet för diskriminering, ifrågasättande, rättsosäkerhet, närgångna och irrelevanta frågor om sådant som hur ens könsorgan ser ut och vilket ens ”riktiga” namn är, inkompetent eller rent av felaktig behandling eller att man inte får information som rör en själv, både i skolan, på jobbet, hemma, på stan, i vården, i sex- och samlevnadsundervisningen. 

Det här är något som många transpersoner är så vana vid att de inte längre uppfatr det. Man normaliserar det dåliga bemötandet och har låga förväntningar och låg tillit till vård och sociala stödinsatser. 

Utsatthet är något som många transpersoner tvingas att hitta strategier för. Bussen kan vara en mer eller mindre trygg plats beroende på tid på dygnet, vem som kör, vilka ens medpassagerare är. Trans-, bi- och homofobin finns kanske oftare i det tänkta och agerade än i det direkt uttalade, men hbtq-personer måste fortfarande hantera den. 

Personen på bussen kan fortfarande ha dragit sig för att gå ut vid tanken på att människor den möter kommer att fundera över personens könsidentitet, pronomen, historia och kropp.

Det finns många unga transpersoner som mår bra, men den generella utsattheten talar sitt tydliga språk i den statistik vi har. 46 procent är bra, men det räcker inte.

Vi tror att många, många fler har möjlighet att må bra om samhället ordnar med förutsättningarna. Att majoriteten inser sina privilegier och tar ansvar för sina kunskapsluckor om grupper de själva inte tillhör är en förutsättning.

Hanna Hannes Hård
projektledare Transformering.se 

Gisela Janis
förbundsordförande RFSL Ungdom