Eller kanske ännu mer leva som ett ”jag”, alltså strunta i detta med könets fängelser och försöka vara den hen tycker sig vara.

Bussen är en vanlig svensk ”hem från jobbet”-buss och nu händer något intressant. Visst tittar några lite i smyg, visst är det någon som för några sekunder ser upp från mobilskärmen, men sen fortsätter resan som om inget speciellt har hänt och det är då jag inser hur långt vi ändå har kommit i detta land. Inget händer. Det är oerhört stort.

Alltså, ingen ropar glåpord, ingen tar sig rätten att komma fram och spotta på personen och väsa ”vad sjuk du är” eller hysteriskt kräva att ”sånt där ska väl inte barn tvingas se”… Inget sånt.

Och jag minns hur det var för trettio år sen när jag själv bytte kön och levde som kvinna i sex månader. Jag minns hatet, ilskan, råstirrandet, när jag de första gången inte klarade att stirra tillbaka och svara. När förtrycket sköljde över mig. Och plötsligt inser jag vilken fantastisk förändring som har skett på bara någon generation.

Det kallas queer numera. Det finns högskolor som studerar genusvetenskap. Det finns träffar i riskdagen runt ”hbtq” eller kanske det ska vara ”lhbtq” och det finns rätten att välja kön utifrån vad du vill, inte utifrån vad en sjuk doktor säger att du borde vilja.

Det här är naturligtvis ett framsteg för alla dem som för några årtionden förvägrades att leva fritt. För alla ”sexuella minoriteter” (vilket jäkla sjukt ord är inte det egentligen) som i dag med stöd av en rörelse och många års kamp stolt kan gå upp på bussen och åka hem.

Men det är inte det som är det största. Det är inte alla konstiga bokstavskombinationer av motrörelser som är berättelsen om en framgång, utan det är alla de som inte hatade.

Och jag inser att historien visar att det vi trodde på 1983, faktiskt visade sig vara sant. Minoriteters kamp för att leva fritt, befriar majoriteten. De stora vinnarna när samkönade får gifta sig och skaffa barn är alla de rädda som nu kan slippa vara så jäkla rädda. Den stora vinnaren när hen kommer upp på bussen är han som lite förvånat sneglar men sen fortsätter fundera på sin egen vardag.

All minoritetskamp är i själva verket också en kamp för majoriteten. Eller vi kanske kan skriva att alla frihetskamper också är kamp för andras – allas – frihet.

Tänk så mycket klokare människor i Sverige kan vara i dag när homofobin faktiskt inte är socialt och offentligt accepterad. Tänk så mycket friare du själv är när hen kan sätta sig bredvid dig och vara bara vanlig.

Jag tycker det här är en vacker tanke. Jag känner mig plötsligt stolt över den lilla del jag själv har i det som har hänt.

Och jag förstår att det jag – och tusentals andra som vägrat acceptera påståendet om vad som är ”naturligt och onaturligt”- gjort, är att vi gett våra ungar möjligheten att leva i en lite friare värld.

Några steg framåt.

Minoritetskamper är allas möjlighet.

Eller man kanske ska vända på det. Den verkliga minoriteten är den borgerliga och ofta religiösa elit som genom historien räddhågset och oroligt försökt stoppa varje förändring. Deras kamp för ofrihet gör alla människor ofria.

Och så går hen upp på bussen och jag vet att de har förlorat ännu ett slag.

Fotnot: Könsbytet är ett reportage som återutgavs som pocket för några år sen.

Finns på varuhuset.etc.se