Debatt: Det finns en gräns för vad som kan anses acceptabelt i en demokrati

Ett gäng samhällsdebattörer har byggt sin ställning i offentlig­heten genom att med jämna mellanrum torgföra idén om att åsiktskorridoren kväver yttrande­friheten och att det är förbjudet att prata om invandringens problem. Denna åsiktskorridor verkar dock inte vara särskilt robust byggd med tanke på att det sedan många år inte pratas om annat. En av denna genres främsta företrädare, Jörgen Huitfeldt från Kvartal, har i DN (16/9) än en gång utgjutit sig i temat, denna gång med vinkeln att kritiken om att SD har en odemokratisk politik i sig är odemokratisk.

Det går att hålla med om att det blir tröttsamt att snart sagt varje uttryck för parlamentarisk verksamhet betecknas som odemokratisk. Vid januariavtalets tillkomst lät Ulf Kristersson och Ebba Busch förstå att denna parlamentariska aktivitet var att ”runda folkviljan” och att ”trixa med demokratin”. Nu är de själva regeringsbildare och en inte vågad gissning är att de förhandlingar som pågår kommer utmynna i en till formen liknande överenskommelse.

Nåväl. Var och en som följt de senaste årens internationella utveckling är helt på det klara med att demokratins tillbakagång sker genom att dess institutioner – som oberoende journalistik, minoritetsskydd, rättsstat – steg för steg nedmonteras, inte sällan som ett resultat av demokratiska val. När institutionerna blivit tillräckligt försvagade hotas även demokratins kärna, de fria valen.

Denna självklarhet bekräftades härförleden i en rapport från Europaparlamentet, där det slås fast att Ungern inte längre kan betecknas som en demokrati. SD röstade emot. Inte överraskande. Det hade varit mer förvånande om de för en gångs skull bidrog till att markera mot demokratins dödgrävare.

Så, vill SD förvandla Sverige till Ungern, och är det i så fall en ambition att beteckna som odemo­kratisk? I partiets politik och kommunikation framträder flera obehagliga drag. Föreställningen om nationen som organisk kraft och besattheten vid att återupprätta dess sanna identitet, våldsretoriken (segra eller dö), aggressionen mot journa­lister, trollfabrikerna, hetsen mot minoriteter och politiska motståndare, antiintellektualismen (avfärdandet av klimatkrisen), den självutnämnda rollen som folkets företrädare (långt innan partiet blev framgångsrikt i val), klappjakten på feminister och klimataktivister.

Är detta ambitioner som ryms inom demokratin? Kanske. Huitfeldts idé tycks vara att även dålig politik ändå kan vara ett legitimt uttryck för folkviljan. Och så är det förstås. Men ganska snart passeras ändå gränsen för vad som kan anses acceptabelt inom ramen för det vi i väst­världen kallar demokrati.

Och skulle man för resonemangets skull acceptera idén om demokratin som blott folk­styre utan vare sig värden eller institutioner, och i tankeexperimentet föreställa sig ett välde som än mer rättframt begagnar sig av statens tvångsmedel för att underblåsa hot och hets mot statens inbillade fiender, så är ju inte en sådan repressiv stat önskvärd bara för att den kan tänkas rymmas inom idén om folkstyret.

Men tristast ändå är att ­Huitfeldt slätar över Björns ­Söders idé om att judar och ­samer aldrig kan bli riktiga svenskar. Detta utspel, signerat den person som möjligen blir Sveriges nästa talman, är ett uttryck för en unken gammal tanketradition vi hade hoppats skulle förbli på historiens ­skräphög. I denna tradition är ”nationen” inte bara en ­odefinierad gemenskap inom en stats administration, utan en sorts mytisk entitet till vilken endast vissa människor, i kraft av sin ”nedärvda essens”, får tillträde. Vilka som inkluderas, och framför allt, vilka som inte inkluderas, avgörs av ”folket” och dess företrädare, vilket alltid är SD. Huitfeldt som ju vanligen är snabb med att kritisera andras naivitet får här själv stå med skammen att vara naiv och till synes oförmögen att sätta Söders retorik i en politisk och historisk kontext.

Ty man behöver inte ha doktors­grad i historia för att inse vilken slutstation som nalkas då politiker börjar sortera människor utifrån grumliga teorier om nation, identitet och tillhörighet. I demokratin får individen själv definiera sig – jude, same, svensk, båda eller inget. Det ska Björn Söder ge fan i. Därför är det rätt, riktigt och viktigt att varje vän av demokrati och frihet gör motstånd mot den sortens idéer som Söder ger uttryck för.

Huitfeldt menar att det är hög tid att uppdatera diskussionen om SD till att handla om vad SD faktiskt gör och säger. Att lyssna på vad de säger är just vad vi gör. Det är därför vi oroar oss.