Debatt: Det är synd om konsumenterna

Vi lever i ett konsumtionssamhälle där mycket vill ha mer och där de flesta är sig själva närmast. Inte nödvändigtvis utstuderat och ignorant, men på så vis att vi anser oss berättigade att sätta guldkant på tillvaron om vi kan, eller att se till våra barns bästa. Det handlar om billigt mode från Kina, vilken mat vi köper och om vi ska ta tåget eller bilen. Men det är inte lätt att vara konsument idag. Inte om du skall ha gott samvete, eller åtminstone ryggen fri. 

Kanske minns några när Fredde Schiller i tv-serien ”Solsidan” tankade lyxbåten full och brassade till Möja i Stockholms skärgård för att köpa vildlax, den enda acceptabla laxen att bjuda på. Detta efter att jätteräkorna fått underkänt som en pr-mässig katastrof av Mickan (och Fredde sedan äter dem i smyg i köket för att de inte skall förgås). 

Schysta villkor, innebär det att vi inte kan äta på dotterns favorithak när hon fyller år? 

Många vet inte riktigt varför palmolja är dåligt, men kikar allt som oftast ner i sin varukorg med en obehaglig visshet om att det alldeles säkert finns något däri att ha dåligt samvete för. ”Ekologiska vindruvor? Svenska tomater odlade i växthus som värms med fossila drivmedel, eller grönsaker som transporterats från Spanien? Schysta villkor, innebär det att vi inte kan äta på dotterns favorithak när hon fyller år? Hur mycket vatten går det ens åt för att tillverka ett par jeans? Är det bättre att handla på nätet eller i en fysisk butik?” Det är synd om konsumenterna.

I en partiledardebatt för en tid sedan fick deltagarna frågan om de trodde det kunde bli aktuellt med restriktioner på grund av klimatkrisen, precis som vi hade restriktioner under covidkrisen. Alla svarade, utan att tveka, nej. Förutom Per Bolund, dåvarande språkrör för Miljöpartiet, som tillsynes plågad viftade med både en grön och en röd spatel. Jag önskar han hade varit modigare.

Det finns naturligtvis mycket att säga till fördel för den individuella friheten. Men låt oss erkänna att vi inte är kompetenta nog att hantera den. Konsumentmakt i en svagt reglerad marknad håller på att bli vår död. Vi har inte tid, inte ork, inte kunskap, inte engagemang inte övertygelse nog att leva tillräckligt hållbart. Varför går det ens att köpa produkter i Sverige som bidrar till skövling av regnskog, till smältande isar och en kollaps av golfströmmen? Hur många flygresor till solen är rimligt för en influencer per år, och hur många par jeans behöver man? När får vi se varningstexter likt dem på tobak, eller högre miljöskatter, straffavgifter och motbok? Men också fler subventioner och avdrag för att främja hållbar konsumtion? 

Frankrike har lanserat ett förslag om straffavgifter på ”fast fashion” och de har tidigare följt i Tysklands fotspår och infört billig kollektivtrafik genom en biljett som gäller i hela landet. Vi beskyller populisterna för att presentera enkla lösningar på komplexa problem. Det här tycks mig vara just detta; tydliga och ganska enkla lösningar, och det är bra. Vi behöver mer sådant om vi skall ha en möjlighet att överleva på sikt. Vi konsumenter behöver hjälp att göra rätt och politiken måste ta sitt ansvar.

Jag är lika god kålsupare jag. Lika okunnig, förvirrad och ibland lättpåverkad. 

Tidöpartierna gör det motsatta. De sänker reduktionsplikt och skatt på fossila drivmedel och de vill skrota klimatmål eftersom de inte ”är realistiska”. Men då behöver vi en opposition som kan stå för tydlighet, begriplighet och vägledning när det gäller hållbarhet. Som visar att det går och att vi alla behöver hjälpas åt. Hålla i, och hålla ut heter det visst. Jag vill se en modig klimatpolitik som är kraftfull där vi konsumenter är svaga i köttet.

Själv då? Jag är lika god kålsupare jag. Lika okunnig, förvirrad och ibland lättpåverkad konsument. Får jag dåligt samvete? Absolut, men det är ingen som pekar ut riktningen, så varför ska inte jag när alla andra gör?