Debatt: Den norske Nato-narren följde lydigt USA:s vilja

Jens Stoltenberg har avslutat ett tioårigt jobb som Natos generalsekreterare och tacket för hans insatser strömmar in. Han har varit en populär Nato-administratör i Washington under successiva presidentregimer. Under Trumps år som president bidrog Stoltenberg till att förbättra atmosfären genom att stödja kravet på att europeiska medlemsländer måste beväpna sig betydligt mer. Med Joe Biden blev stämningen ännu bättre, eftersom Stoltenberg entusiastiskt delade hans syn på USA som ”den oumbärliga nationen”, supermakten som försvarar ”den internationella ordningen” mot ofrihet och autokrati.

I avskedsintervjuer och tal de senaste veckorna har Stoltenberg, trots Ukrainakrigets förödelse och fasor, framställt Natos strategiska expansion österut som en politisk seger för europeisk säkerhet. I Stoltenbergs värld är utbyggnaden av Nato ett mål i sig och i motsats till de reflekterade resonemang som andra tidigare norska statsministrar som Thorbjørn Jagland och salige Kåre Willoch det siste decenniet har bidragit till, visar han varken vilja eller förmåga att överväga om alternativa vägar och säkerhetslösningar i Europa skulle ha varit möjliga. 

Mer vapen är fortfarande ”vägen till fred” och fantasin om ett ukrainskt Nato-medlemskap måste upprätthållas oavsett konsekvenserna.

Samma dogmatism visar sig i hans inställning till USA:s strategiska kampanj mot Kina och strävan att utöka Natos intressefält till Asien och Stilla havet. I en intervju med Foreign Policy nyligen gjorde Stoltenberg det klart att även om Nato är en regional allians, ”behöver vi en global strategi, och det inkluderar vår inställning till Kina”. Det är därför Nato nu uppgraderar sitt samarbete med stater som Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.

I ett tal till tyska Marshallfonden i september hävdade han att ”vi” (läs: västländer) gjorde ett allvarligt misstag när vi köpte gas från Ryssland, eftersom ryssarna använde beroendet av denna export som ett vapen för att försöka pressa oss. Nu är faran att Kina, som både har omfattande fyndigheter av viktiga sällsynta jordartsmetaller och exporterar avancerad teknologi, försätter oss i samma situation. Kontakten med Kina bör därför begränsas till vad som kan förenas med långsiktiga säkerhetsbehov.

Världen är kort och gott uppdelad i två fientliga läger där även ekonomiskt umgänge mellan stater med olika sociala och styrningssystem måste begränsas och vara föremål för strikt militär kontroll. 

Att Kina är det dominerande hotet mot "vår säkerhet" upprepas av en kör av USA-trogna västerländska politiker och journalister, så enhälligt att det i Norge registreras som en journalistisk sensation när en erfaren och oberoende reporter i NRK, Yama Wolasmal, nyligen utsatte Stoltenberg för eftertänksamma, kritiska frågor om hans utrikespolitiska tänkande. En av dem handlade om varför Kina, som inte gått in i något land militärt på över 40 år, plötsligt blivit ett hot mot Nato? Den avgående generalsekreterarens stammande svar var att Kina har diplomatiskt och ekonomiskt samarbete med Ryssland, och att landet i allmänhet ”delar inte våra värderingar”.

Australiens tidigare premiärminister – socialdemokraten Paul Keating – använde hårda ord efter att Stoltenberg sommaren 2023 ansåg att Ukrainakriget är ett argument för Natos expansion i Asien. Stoltenberg agerar agent för USA, skrev Keating på sin hemsida (9 juli 2023), och tillade att bland de som nu uppträder på den internationella scenen är Stoltenberg ”the supreme fool”, den högsta dåren.

I juli i år, under Nato:s toppmöte i Washington, tilldelades den här dåren the Presidential Medal of Freedom av Joe Biden. Stoltenberg var, enligt NRK:s bildtext om tilldelningen, ”tydligt stolt över priset” från sin åldrande chef och log som en upprymd skolpojke som hedrades av rektorn vid avslutningsceremonin. Ingen blev förvånad över priset. Jens Stoltenberg har trots allt, som veteranjournalisten Seymour Hersh nyktert sammanfattat hans karriär, varit ”handsken som passar den amerikanska handen”.