– Vi håller alltid tyst med mer än vad vi säger, förklarar zapatiströrelsens historiske ledare Marcos vars egen lek med identiteter är ett talande – och förvirrande – exempel på just det. Marcos som blev känd som subcomandante, döpte 2014 om sig till Galeano bara för att nu återta sitt ursprungliga namn men med lägre militär grad, capitán insurgente Marcos, istället för subcomandante.

Efter många år av närmast total tystnad har zapatisterna de senaste månaderna bombarderat de mexikanska medierna med kommunikéer för att förbereda 30-årsfirandet. Men deras inbjudan är motsägelsefull: 

– Vi vill att ni ska komma, men vi rekommenderar det inte.

Det liknar mer en varning än en invitation. Och zapatisternas beskrivning av situationen i Chiapas skrämmer. De flesta städer i Chiapas befinner sig i kaos. Kriminella organisationer och paramilitära grupper slåss om territoriell kontroll. Till och med den normalt livliga men närmast idylliska marknaden i San Cristóbal de las Casas har vid flera tillfällen förvandlats till slagfält med vildsint skottlossning. 

I droghandeln från Centralamerika till USA är Chiapas strategisk. Det gäller framför allt Lacandona där zapatisterna är som starkast.

Zapatisternas säger att de kriminella organisationerna i allians med lokala myndigheter också har tagit kontroll över praktiskt taget all ekonomisk verksamhet, till och med turismen kring mayapyramiderna i Palenque. Polisens och militärens uppgift, skriver zapatisterna, är inte att bekämpa brottsligheten utan att stoppa migrationsströmmarna som via Guatemala försöker ta sig genom Mexiko till USA. Häromdagen startade en karavan med omkring 6 000 migranter från gränsstaden Tapachula. Den största karavanen hittills, men inte den första.

Situationen är med andra ord mörk. Till och med mörkare än 1994. Men den motsägelsefullhet som zapatisternas inbjudan till 30-årsfirandet rymmer, fanns med redan från början, men då som en del av det poetiska lyster som gjorde att zapatisterna uppfattades som en befrielserörelse av ett helt nytt slag. 

Delvis var det en synvilla. Både det poetiska tonfallet och motsägelsefullheten föddes i själva verket på själva nyårsnatten 1994 när subcomandante Marcos intervjuades av Phillipe de Saint Phalle, en fransman som bodde i Mexiko och som råkade befinna sig på torget framför katedralen i San Cristóbal med en videokamera i hand. Marcos hade vid det laget insett att den ursprungliga planen att marchera mot Mexico City för att ta makten och etablera proletariets diktatur inte bara var omöjlig, utan absurd. Istället för om socialism och revolution talade därför Marcos inför Phillipes kamera om den marginaliserade ursprungsbefolkningen som fått nog och bestämt sig för att kräva sin rätt och kämpa för sin värdighet. Hans lugna och mjuka röst, den stickade svarta rånarluvan och pipan som stack fram genom hålet vid munnen tog liksom kraften ur de krigiska patronbältena som korsade bröstet och automatvapnet som hängde över axeln. Även om det stod klart för alla att subcomandante Marcos inte själv tillhörde ursprungsfolket, så var det hans sätt att tala som gav zapatisterna dess indianska identitet i omvärldens ögon.

Marcos ord gav intryck av att det nästan rörde sig om en spontan resning. Men så var det inte. Upproret hade förberetts länge med kaderskolor, militära träningsläger och instruktionsfilmer. Unga radikala universitetsstudenter hade många år tidigare kommit till Lacandona för att organisera en revolutionär rörelse i samma anda som gerillarörelserna i Centralamerika. Den främste ledaren då var comandante German (Fernando Yañez Muñoz), som på senare tid har framträtt och mer eller mindre anklagat Marcos för förräderi för att ha svikit rörelsens ursprungliga marxistiska grund och kampen för socialism och istället lanserat zapatismen som en, enligt honom, påhittad urfolksrörelse. German har också anklagat Marcos för machismo och sexuella övergrepp.

Men viktigare än Germans kritik är att Marcos förförande talang dolde att det bakom upproret fanns starka motsättningar också inom den indianska befolkningen. Många av byarna i Chiapas som redan sedan många år var organiserade som kooperativ av olika slag, vägrade att sluta upp bakom zapatisterna, andra splittrades och de som inte gick med i den väpnade kampen tvingades bort och blev internflyktingar.

Dagarna efter upprorsförklaringen åkte jag runt med mexikanska kollegor på hala lervägar utanför San Andres Larraínzar på jakt efter Marcos. Vi hade fått tips att han skulle vara i de trakterna. Det blev inget möte eftersom en militärkonvoj var på väg. Men ett par emissarier gav oss ett dokument, den första deklarationen från Lacandona, och bad oss att överlämna det till Amado Avendaño, ägare till den lilla tidningen El Tiempo l som blev zapatisternas första medium där de fick spridning för sina förslag. 

På väg tillbaka till San Cristóbal stoppades vi av en grupp indianer som krävde att få veta vilka vi var. När vi svarade “periodistas” trodde de att vi sa ”zapatistas” och började ilsket och frenetisk banka på bilen med sina träpåkar och machetes. Vi slapp undan med bara förskräckelsen, men tvingades samtidigt inse att zapatisterna långt ifrån representerade majoriteten av den indianska befolkningen i Chiapas, som många föreställde sig.

Det fanns starka förhoppningar att zapatisterna skulle bli ryggraden i en bred vänsterfront.

Efter mindre än två veckor var den väpnade fasen av upproret över. Det blev ingen revolution, men resningen förändrade ändå mexikanarnas syn på ursprungsbefolkningen på ett avgörande sätt. Och sympatin för zapatisterna bara ökade när vapnen tystnade. 

Det fanns starka förhoppningar att zapatisterna skulle bli ryggraden i en bred vänsterfront som skulle kunna förändra det politiska landskapet i Mexiko. Det gjordes många försök, men alla stupade. Det första försöket var ett stort möte i Lacandonadjungeln mellan zapatisterna och det Marcos kallade”“det civila samhället”. Zapatisterna hade byggt en fantastisk scen med segel spända mellan träden och som Marcos liknade vid historiens fartyg. Ledande intellektuella, representanter för nästan alla politiska strömningar och till och med folkliga hjältar som ”Superbarrio” och ”El Santo” var där. Tanken var att efter Marcos tal skulle det hållas diskussioner som skulle pågå åtminstone hela nästa dag. Men efter Marcos tal, kom ett magnifikt, våldsamt och utdraget störtregn som slet sönder de uppsatta segeldukarna och förvandlade marken till ett hav av lera. 

Sittandes under ett träd i regnet tillsammans med en zapatistasoldat med rånarluvan på sig, pratade vi fotboll. VM hade just avslutats och min nyblivne zapatistvän hade fascinerats av den svenske målvakten Ravelli. Hemfärden dagen därpå var blöt och kaotiskt och alla diskussioner dränktes i regnet.

Istället kom förhandlingar igång mellan zapatisterna och regeringen. Utdragna förhandlingar som ofta tycktes utan slut. Men 2001 besökte Marcos och flera av de andra ledarna som ”Moises”, ”Tacho” och ”Ramona” Mexico City. Det stora torget El Zocalo fylldes av hundratusentals människor som kommit för att höra dem. Comandanta ”Ramona”, klädd i zapatisternas traditionella svarta rånarluva, talade inför kongressen och presenterade zapatisternas krav på autonomi. 

En fullkomligt unik situation – en väpnad resning som slutar i parlamentet. En radikal lösning tycktes möjlig. Men kongressen gjorde ändringar i det förslag som zapatisterna och regeringens förhandlare nått fram till och antog istället en urvattnad variant som zapatisterna beskrev som ett förräderi. 

Resan tillbaka till Lacandona blev inte ett segertåg utan en bitter reträtt som ledde till att zapatisterna drog sig tillbaka till de 29 – av Chiapas totalt 124 – kommuner som man kontrollerade och bröt samtidigt alla relationer med det övergripande mexikanska samhället. Ett par gånger senare gjorde Marcos långa turnéer runt om i landet, då och då organiserade zapatisterna event och Marcos höll kontakt med omvärlden via kommunikéer som ofta mer handlade om litteratur och filosofi än om politik. 

Men det skedde alltmer sällan, tystnaden blev långa perioder kompakt och ryktet om zapatisternas död blossade med jämna mellanrum upp. 

Men varje gång svarade zapatisterna med antingen överraskande massiva mobiliseringar eller oväntade spektakulära aktioner på gränsen till konstinstallationer.

Som nu senast när en delegation seglade med ett gammalt fartyg som döpts till Montaña i syfte att ”erövra” Europa lagom till 500-årsdagen av Hernán Cortéz erövring av Tenochtitlán, den plats där Mexico City idag är belägen.

Det egentliga syftet var att reaktivera den europeiska solidaritetsrörelsen. Eftersom de zapatistiska byarna i syfte att försvara dem mot omvärldens dekadens var förbjudna att ha kontakt med den mexikanska staten, var man beroende av annan hjälp för att hålla igång skolor, sjukstugor och annat. Men i takt med att solidariteten mattades, sinade resurserna. Undersökningar visade att de zapatistiska byarna hade sämre resultat vad gäller hälsa och utbildning än “normala” byar i Chiapas. Det ledde också till att grupper av befolkningen bröt sig ur den zapatistiska gemenskapen helt enkelt för att söka ett materiellt bättre liv. I många byar bor idag zapatister sida vid sida med exzapatister, eller till och med antizapatister. 

Expeditionen Montaña innebar inga påtagliga förändringar. Och i takt med att det omgivande samhället blev alltmer “kaotiskt” och de egna områdena allt mindre homogena blev också behovet av förändring av zapatismen allt större.

De 19 kommunikéer som zapatisterna publicerat de senaste månaderna är uttryck för det. De viktigaste av dem handlar om strukturella förändringar i de områden där zapatisterna styr. Syftet med förändringarna är att möjliggöra ett generationsskifte och att de inte längre ska kontrolleras av zapatisternas militära strukturer, utan av ”lokala autonoma regeringar” som utses via direkt basdemokrati. Exakt hur det ska gå till är oklart, men det är en utmaning för den nya generationens zapatister, och också ett prov på vad zapatismen egentligen betyder när inte Marcos längre ger den ledarskap med poetiska vingar.

Marcos är idag 66 år. Han var 36 när upproret inleddes 1994.

Marcos är idag 66 år. Han var 36 när upproret inleddes 1994. Som militär befälhavare har han inte varit särskilt framgångsrik. Kanske har han också varit lite väl egotrippad och sekteristisk. Men han har samtidigt tveklöst varit en samlande kraft och en inspirerande symbol för övertygelsen att en annan värld är möjlig. Och om han lämnar ledarskapet åt den nya generationen, som han antytt att han ska – redan nu är det ”Moises” som är rörelsens officielle talesman – och till och med återtar sin civila identitet som Rafael Sebastián Guillén Vicente kan han kanske också bli Latinamerikas bäste författare, vilket bland annat José Saramago och Regis Debray hävdar att han egentligen är. 

Har tiden kanske kommit att äntligen berätta allt det han hållit tyst om.

Och för zapatisterna att på nytt bli en del av det Mexiko de vill förändra.