– Det var som ett vrål inifrån berget, minns Franklin Lobos. Sedan började allt skaka och ett regn av stenar vräkte ner.

Hans blick vänds inåt. Efter en lång tystnad mumlar han:

– Det var verkligen ett under att ingen dödades eller ens skadades.

Jag kan känna blandningen av lättnad och fasa som fortfarande finns i honom.

Jorge Galleguillos säger att det var som att befinna sig inuti en jordbävning.

Båda två trodde att de skulle dö därnere.

Men efter 69 dagar, den 13 oktober, lyftes de och de 31 andra gruvarbetarna som stängts inne, upp ur gruvan i en specialbyggd sond med det hoppfulla namnet Fenix. Jorge Galleguillos var den elfte som kom upp. Franklin Lobos var nummer 27.

Följdes av miljardpublik

Över en miljard människor i hela världen följde direktsändningen som pågick i nästan ett dygn. Själv stod jag på en kulle varifrån jag kunde se när dörren till Fenix öppnades och ännu en gruvarbetare vacklade ut och drunknade i kramar. Det var ett magiskt dygn. Men på natten räckte inte min kraftiga poncho över täckjackan till för att hålla kylan borta. Och på dagen brändes huden sönder av solen. Atacamaöknen rymmer många kontraster. Det gör också berättelsen om de 33 i San Joségruvan.

När de kom upp hyllades de som hjältar. Deras exempel väckte ett hopp som svepte som en vind genom Chile. Aldrig, inte ens efter folkomröstningen 1988 då Pinochet röstades bort, hade framtidstron varit så stark. Det var inte bara en känsla av lycka, utan en upplevelse av att en helt ny och positiv atmosfär börjat växa i samhället. Framtiden fylldes av färger.

Idag är allt annorlunda.

Misstro slet sönder gemenskapen

Copiapó, den stad som ligger närmast San José-gruvan och där både Franklin Lobos och Jorge Galleguillos bor, känns som en spökstad. Det är inte bara den karantän som pandemin tvingat fram som orsakar den känslan. Bristen på framtidstro och en ännu större brist på förtroende för alla slags makthavare är nästan fysiskt närvarande. Det sociala uppror som började för ett år sedan, och som gick i karantän när pandemin anlände, slet sönder alla illusioner om Chile som det framgångsrika och fredliga undantaget i Latinamerika. Förtroendet inte bara för regeringen utan för politiker i allmänhet, politiska partier och alla slags myndigheter sjönk till botten. Men misstro slet också sönder den gemenskap som gjorde att de 33 gruvarbetarna alls kunde överleva nere i gruvan i 17 dygn nästan utan mat innan borren trängde igenom.

Men det skedde tidigare, och av andra skäl.

Började drömma om rikedom

– Det började, säger Franklin Lobos, redan när kontakten med världen däruppe etablerades och då inte bara mat utan illusioner om rikedom började sippra ner. Över huvud taget drabbades vi av en uppmärksamhet som var mer negativ än positiv. Själv slutade jag att tala med psykologen när han, via telefonledningen som sänkts ner genom borrhålet, började fråga om hur vi skötte vårt sexliv.

Franklin Lobos stönar.

– Men, säger han, det var filmen som var dödsstöten. Efter den började de flesta gå sina egna vägar.

Hollywoodfilmen ”The 33”, med Antonio Banderas och Juliette Binoche i huvudrollerna, skulle göra dem rika och oberoende för resten av livet. De fick betalt för rättigheterna när de skrev på kontraktet – motsvarande cirka 100 000 kronor per man – och det, lovade advokaterna, var bara småpengar i jämförelse med vad som skulle komma när de kunde kassa in de 20 procent av vinsten som kontraktet lovade.

Men det blev inga mer pengar. Producenten hävdar att filmen inte ens gick ihop ekonomiskt.

– Jag ville inte skriva på, berättar Franklin Lobos. Jag såg en ondska i advokatens ögon som gjorde mig rädd.

En blev utvald

Men de andra hetsade. ”Fan Franklin, om du inte skriver på så sabbar du för oss andra. Det här är vår livs chans.” Så Franklin Lobos skrev på. Men när filmen hade galapremiär i Santiago fem år efter olyckan var det, för honom, en bekräftelse på att han inte borde ha skrivit på.

– Inte bara för att historien är lögnaktigt berättad, utan för att den lyfter upp en av oss som en slags superstjärna på bekostnad av alla andra. Alla, utom han, fick en dålig smak i munnen och mådde pest under hela galafesten. Det här var ju inte vår historia, utan något helt annat, men berättad i våra namn.

Jorge Galleguillos blev så arg under själva visningen att han blundade och vägrade att titta. Eftersom filmen var på engelska behövde han inte hålla för öronen för han förstod ändå inte.

– Och jag har inte sett den sedan dess, säger han. Medan SuperMario kan ta betalt bara för att släppa en fis, så har de flesta av oss andra bara blivit fattigare.

Litar inte på någon

SuperMario, Mario Sepúlveda, den gruvarbetare som Antonio Banderas gestaltar i filmen, spelade tveklöst en viktig roll nere i gruvan. Men inte så överväldigande som filmen visar. Det fanns andra som var minst lika viktiga, kanske viktigare, och som inte ens är med.

Jorge Galleguillos har också sett hur andra som på olika sätt tillskansat sig deras historia, sedan sålt den vidare för dyra pengar. Han berättar om en brittisk videofilmare som gjorde en timslång intervju med honom och som han sen, enligt Jorge Galleguillos, sålde till Hollywoodproduktionen för runt 500 000 kronor. Så när jag ber om en intervju säger han: ”Jag kan det här. Jag vet att ni tjänar stora pengar på det vi berättar. Men själva vi får inget.” Min förklaring att det går emot mina principer att betala för intervjuer och att jag för övrigt inte har budget att betala något, skrattar han åt. Jorge Galleguillos tror inte på någon. Inte ens på sina gamla kamrater.

– Jag brukar inte ställa upp på intervjuer, säger Franklin Lobos. Sista gången jag gjorde det ville journalisten, som var från Tyskland, att vi skulle åka upp till gruvan och filma där. När vi kom dit möttes vi av Jorge Galleguillos som tagit på sig att fungera som en slags guide däruppe. Och han vägrade oss tillträde. ”Men Jorge”, sa jag. ”Det är ju jag och vi ska bara filma lite vid infarten. Men han vägrade. Allt skulle ske på hans villkor, och mot betalning.”

”Du stod med satellittelefon”

Att Franklin Lobos, trots att han bestämt att inte ge intervjuer, går med på att träffa mig, beror på att jag intervjuade hans dotter uppe vid gruvan strax efter att borren gått igenom och det etablerats kontakt med de 33.

– Hon minns intervjun, säger han. Det var mitt i natten och du stod med en satellittelefon på biltaket och hade direktsändning till Sverige. För henne var det jättehäftigt så jag kunde ju inte neka nu när du ringde.

Han har kommit till det pensionat i Copiapó där jag bor eftersom hans hustru mår lite dåligt och är skräckslagen för att smittas av corona. Pensionatet sköts av en venezuelansk familj som inte ens har hört talas om räddningen av de 33.

– Vi kom hit för att det var en granne till oss i Caracas som också emigrerat som var här och sa att hon kunde fixa jobb, berättar de.

Att de inte vet någonting om San José-gruvan får Franklin Lobos att nästan se lite lättad ut.

– Tiden går, säger Franklin Lobos. Och tur är väl det. Jag tänker varje dag på gruvan, men jag sover bra. Och jag är tacksam för att olyckan hjälpte mig att upptäcka min familj. Tidigare träffade jag sällan mina kusiner. Nu ses vi minst en gång i månaden. När det inte är karantän, vill säga.

Franklin Lobos är en av de 33 som stärkts av erfarenheten från gruvan. Det finns några till. Men de flesta mår sämre än kanske någonsin. Som Jorge Galleguillos.

”Bara jag som bryr mig”

När jag lyckas få tag på hans adress åker jag dit trots att han sagt att han inte vill prata om jag inte betalar. När jag kommer fram står han med munskydd bakom ett plastskynke i luckan mot gatan i hans hustrus lilla kvarters­butik. Hon är nere i centrum för att skaffa varor och han har lovat att hålla ställningarna tills hon kommer tillbaka. När hon så småningom kommer bjuder han motvilligt in mig till sitt lilla vardagsrum med en stor röd soffa och en platt-tv på väggen.

På gatan utanför åker en bil med högtalare fram och tillbaka och påminner om att man måste ha tillstånd från den virtuella polisstationen för att få gå ut.

– Jag har aldrig lämnat gruvan, säger Jorge Galleguillos. Det är bara pandemin som håller mig därifrån. Innan den kom brukade min hustru och jag till och med äta söndagslunch däruppe. Jag tycker att gruvan borde förvandlas till ett museum, ett nationellt monument. Men det är bara jag som bryr mig. Alla andra tänker bara på pengar. Jag, däremot, har tvingats skuldsätta mig för att finansiera dem som vaktar gruvan när jag inte är där. Jag har alla kvitton här och kan visa om du vill.

På väggen hänger en kopia av den berömda lappen som kom upp när borren för första gången trängde igenom. ”Estamos bien en el refugio los 33.” Vi mår bra i skyddsrummet alla 33. Sebastian Piñera, som också då var president, skänkte kopior av lappen till statsöverhuvuden runt om i världen. Jag minns drottning Elizabeths något undrande uttryck när hon tog emot den i direktsändning i chilensk tv.

– Allt blev bara show till sist, suckar Franklin Lobos. Hur vi egentligen mådde var det inte många som brydde sig om. Knappt ens vi själva. Suget efter pengar var för berusande.

Bestulen på sin själ

Franklin Lobos berättar att under direktsändningen av galan efter filmpremiären så visade tv, förutom alla kändisar, bara Mario Sepúlveda, filmens hjälte, och honom själv. Franklin Lobos var redan lite berömd som fotbollsspelare, hade till och med spelat i landslaget. Före filmen var det han som var kändisen av de 33.

– När de andra passerade kamerorna sattes reklaminslag in, berättar Franklin Lobos med ett skratt som inte låter ett dugg glatt.

– Den här massmediala showen fick mig att må illa.

Men Franklin Lobos mår bra nu. Det som hände är historia som han förmår hålla ifrån sig. För Jorge Galleguillos är det annorlunda. Han känner sig inte bara lurad, utan bestulen på sin själ.

– Det fanns något enastående i livet därnere, säger han, det vill säga innan vi fått kontakt med världen däruppe. Vi led. Vi grät. Vi skrek. Vi svalt. Men vi lärde oss att vi alla var beroende av varandra. Och att vi alla hade något att ge varandra.

Han drar sig i skägget.

– Sen, säger han, sedan gick allt åt helvete. Gnidigheten är som en dödlig cancer.

När vi skiljs åt har jag en känsla av att Jorge Gallegulillos väntar att jag ska sticka ett kuvert med sedlar i handen på honom. Men han säger inget. Ser bara ännu lite surare ut. Innan jag går tar hans hustru mig lätt i armen. Hon vill visa sin lilla butik.

– Det här, säger hon och sveper med handen över hyllorna, det här är bara mitt. Det har ingenting med honom att göra.

Hon ler varmt. Hon är den första i Copiapó, förutom den venezuelanska familjen på mitt pensionat, som ger uttryck för ett självklart och vänligt förtroende. 

5 augusti 2010

33 gruvarbetare fångas 700 meter under jord när delar av koppargruvan i Atacama-öknen kollapsar. När dammet lagt sig försöker de direkt fly via ventilationsschakt men de saknar de stegar som säkerhetsprotokollet kräver.

6 augusti

En massiv räddningsinsats påbörjas. Statliga gruvbolaget Codelco tar över från den privata ägaren. Men så gott som samtliga departement, tre borrningsteam, företag från hela världen och Nasa hjälper till.

7 augusti

Chiles president Sebastián Piñera avbryter ett statsbesök och reser hem för att besöka gruvan.

19 augusti

En provborrning sker ner till ett utrymme där man tror att gruvarbetarna befinner sig, men det visar sig vara tomt.

22 augusti

Man lyckas etablera kontakt med männen som sitter fast i ett skyddsrum på 50 kvadratmeter. Nu vet man att de lever. Men de har tvingats klara sig på strikta matransonerar och har i genomsnitt förlorat åtta kilo kroppsvikt.

23 augusti

Markteamet börjar sända ned förnödenheter, allra först glukoslösning och medicin mot magsår.

25 augusti

Gruvarbetarna får information om hur räddningsplanerna ser ut – och att det kan komma att dröja.

13 oktober

Gruvarbetarna börjar vinschas upp till ytan, en i taget. Under den direktända insatsen tittar bortåt en miljard människor.

19 oktober

Den sista gruvarbetaren får lämna sjukhuset.

25 oktober

De räddade 33 besöker presidentpalatset och spelar även en vänskapsmatch i fotboll mot regeringen.

26 oktober

Den första dokumentären om gruvarbetarnas öde visas i tv.

2014

Gruvarbetarna utser Héctor Tobar, Pulitzer-vinnare på Los Angeles Times, att berätta deras historia. Titeln på boken blir på engelska ”Deep down dark – the untold stories of 33 men buried in a Chilean mine and the miracle that set them free”. En mängd andra böcker skrivs också.

2015

Filmen ”The 33”, med Antonio Banderas i huvudrollen, har premiär.