När de första raketerna slog ned i Kiev trodde Volodymyr inte sina ögon. Nu strider han som fallskärmsjägare. ”Jag kände att jag måste göra något.”
Dagens ETC
En gång om dagen vill Lidia i Kiev höra av sina barn. De är vuxna nu, men de ringer eller sms:ar henne varje dag.
– Det är en regel, säger Lidia.
I Sverige hoppas dottern Victoria på att lära sig svenska så att hon kan få jobb på en förskola. Sonen Victor planerar att gå in i armén. Och äldsta sonen Volodymyr ringer mamma från den yttersta fronten mot ryssarna.
Li Franzén
Frilansjournalist
Familjen är utspridd. Sönerna Volodymyr och Victor befinner sig på olika orter i Ukraina, medan dottern Victoria är bosatt i Sverige. Lidia tycker det känns tryggt att hennes dotter är i Sverige, men hon oroar sig mycket för sönerna. Särskilt för Volodymyr som är fallskärmsjägare och ingår i ett specialförband som skickas ut till stridsområden.
Lidia arbetar som taxichaufför i Kiev sedan många år. Det är ett av flera arbeten som hon har haft för att försörja sig och barnen. Hon är född i Radomyshl i nordvästra Ukraina där hon arbetade på en högstadieskola. Hon träffade sin blivande man där, men äktenskapet höll bara i några år. När de skiljde sig var barnen fortfarande små och Lidia blev ensam om försörjningen. Barnen är de viktigaste i hennes liv.
– De är mina skatter. De är det mest värdefulla jag har. Jag har alltid skyddat dem och vill fortfarande skydda dem, trots att de alla är vuxna nu, säger Lidia.
När barnen var små arbetade hon i dubbla skift och då fick Victoria, som är äldst, passa sina småbröder på nätterna.
– Hon fick ta ett stort ansvar hemma. Det var så vi klarade oss.
När barnen blev större erbjöds Lidia arbete som chaufför i Kiev och familjen flyttade till huvudstaden. Det var där hon befann sig i när landet anfölls av Ryssland den 24 februari för ett år sedan.
Trodde kriget var ett skämt
Dottern Victoria bor tillsammans med sin man i Sverige sedan några år. Hon har inte lärt sig svenska ännu, men hon vill lära sig språket för att kunna studera vidare och bli förskolelärare. Under tiden städar hon för ett städföretag. Varje morgon innan hon börjar jobba ringer hon till sin mamma i Kiev och sin mormor i Radomyshl.
– Så mycket har hänt, säger hon. Jag är inte samma människa längre.
Victoria minns särskilt dagarna just innan kriget kom.
– Mamma ringde en morgon och berättade att mormor hade varit med om en bilolycka. Hon var svårt skadad och inlagd på sjukhus. Det var två dagar före krigsutbrottet. Redan nästa dag hörde mormor också av sig och sa att läkarna skulle skriva ut och skicka hem henne. Jag förstod ingenting. Varför? Men hon var inte ensam om att oförklarligt skickas hem. Det var många patienter som skrevs ut den dagen. Bara ett dygn senare ringde mamma mig igen. Klockan var bara halv sex på morgonen. ”Kriget har börjat”, sa hon. Jag trodde henne inte utan bara skrattade i luren. Inte heller när min bror ringde en kort stund senare och sa samma sak: ”Victoria, kriget har börjat.” Jag trodde dem inte, för det var helt osannolikt. De bara skämtar, tänkte jag. Men sedan hörde jag flyglarmet i bakgrunden.
Den 24 februari träffades Kiev av de första ryska raketerna. Sonen Volodymyr kommer aldrig glömma den natten.
– Jag kunde inte sova och låg och tittade på en livesändning från den ryska tv-kanalen RTl där Putin höll ett tal. Direkt efter hördes ljudet av bomber. Jag låg som förlamad kvar i sängen en lång stund. Det kändes så overkligt. Sedan reste jag mig och gick ut på balkongen. Där såg jag – kriget hade börjat.
Lidia minns också allt tydligt från den natten.
– Volodymyr väckte mig och berättade vad som hänt. Jag trodde först att det var ett misstag. Men sedan såg vi tv-nyheterna. ”Vad ska vi göra?”, frågade han. ”Vi måste till affären och handla”, svarade jag. Han sprang flera gånger till snabbköpet för att få med allt. Vad behöver man köpa? Diskmedel, toalettpapper, batterier, tändare, potatis, lök och gurka.
Tjatade sig in i armén
De första dagarna efter att Ryssland hade attackerat Ukraina gick Victoria iväg som vanligt till jobbet. Men hon hade lurar i öronen och följde ständigt händelseutvecklingen genom att lyssna på nyheterna. Hon pratade ofta i telefon med familjen. Hon hade svårt att sova och en period åt hon sömntabletter. I Kiev låg Lidia också sömnlös.
– Hela tiden hörs ljudet av flyglarm och bomber. Var är det säkrast att vara? Hemma riskerar du att huset träffas av en bomb. Men ute är det likadant. Du är inte säker någonstans.
Vad Lidia inte visste då var att hennes äldste son, Volodymyr, försökte anmäla sig som frivillig soldat.
För honom var beslutet självklart.
– Två dagar efter krigsutbrottet kände jag att jag måste göra något, berättar Volodymyr. Jag kunde inte bara sitta hemma och titta på nyheterna, så jag gick till närmaste militärkommissariat. Men de sa nej, eftersom jag inte hade gjort någon militärtjänst. Dessutom saknades det vapen till alla stridande då.
Det skulle dröja tre månader till innan Volodymyr kom på ett annat sätt att bli antagen. Han åkte till sin hemstad Radomyshl och gick till stadens militärkommissariat. I flera dagar gick han dit och tjatade.
– Till slut sa de ja. Efter att jag klarat de första fysiska testerna föreslog de att jag skulle fortsätta och gå igenom en urvalsprocess för de luftburna anfallsgrupperna. Jag antogs, tränade hårt i en månad och rekryterades sedan till ett specialförband inom en brigad.
Är hellre i Kiev
När Lidias oro bara växte föreslog hennes dotter att hon skulle komma till Sverige ett tag. Hon skulle förhoppningsvis kunna få sova på nätterna och vila ut. Lidia reste till Sverige, och till en början hjälpte det. Hon sov bättre och oron lade sig något. Sverige var lugnt, tyst och vackert. Men lugnet varade inte länge, för hennes tankar kretsade ändå mycket kring sönerna.
– Även om jag hade det tryggt och bekvämt i Sverige, så kändes det omöjligt att vara så långt ifrån dem. Båda var i fara – en av dem i krigslarmen, den andra strid i vid fronten.
Lidia återvände till Kiev, som nu var märkt av kriget.
– Till och från släcks belysningen i flera timmar. Det är ingen idé att vara hemma då, eftersom det är kallt i lägenheten och det går inte att tvätta eller laga mat heller. Jag åker hellre och jobbar.
Under dagarna följer hon nyhetsrapporteringen.
Fem dygn i skyttegravarna
Volodymyr arbetade som kock i Kiev innan kriget. Han älskar fotboll och tränar mycket. Kanske har just dessa två erfarenheter hjälpt honom i kriget. Han har lätt för att arbeta under tidspress och tillsammans med andra, berättar han. Den första strid han var med att utkämpa var i motoffensiven i Cherson-regionen.
– Vårt kompani transporterades till ett område 15 kilometer från själva fronten och där delades vi in i fyra anfallsgrupper på 25 personer vardera. Kompanichefen visade oss en karta över området vi skulle ta tillbaka, med byarna Bilogirka på den ena sidan och Sukhy Stavok på den andra. Min enhet var först ut. Klockan var två på natten när vi satte oss i bilarna som kördes med släckta ljus. Just i den stunden kände jag mig för första gången rädd. Ju närmare vi kom, desto högre hördes ljudet av skott och explosioner. Vi fick order om att lämna bilarna och fortsätta till fots. Utrustningen vi bar på vägde 40, 50 kilo.
De ryska trupperna sköt mot Volodymyrs trupp, men efter ett tag avtog beskjutningen och de kunde fortsätta till uppsamlingsplatsen. På morgonen samlades alla enheter och de började röra sig mot fienden.
– Ryssarna flydde först och lämnade sina skyttegravar, men senare på dagen försökte de gå till motanfall med helikoptrar och stridsflygplan. Vi förskansade oss i skyttegravarna i fem dagar. Morgnarna började först med attacker från flygen, sedan besköts vi resten av dagen. Ändå var det här jag lugnade ner mig – i skyttegraven som är en förhållandevis tryggt plats.
Tröstar varandra
Efter den första striden följde fler. Kompaniet tog tillbaka Cherson genom både hårda strider och på vissa håll utan nästan några strider alls eftersom ryssarna flydde.
I kriget går striderna till på olika sätt. Ibland är de 500 som strider tillsammans. Ibland är de betydligt färre. Som fallskärmsjägare är han tränad för att vara bland de första i ett fientligt område. Han är inte rädd längre. Men det händer att hans medsoldater får ångest.
– Om någon bland oss mår dåligt så tröstar vi honom, säger Volodymyr.
Han tycker att han har förändrats under månaderna som har gått.
– Jag tror att jag har mognat och blivit mer omtänksam.
Han har fyra nära vänner i förbandet. När de är på permission lämnar de basen och letar upp en restaurang i närheten. De pratar inte om kriget, utan försöker hålla humöret uppe. Viktigast är att ringa släkt och vänner. Det är för dem de strider. För familjen.
Kropparna lämnades
I början av december skickades hans brigad till Donetsk-regionen där de gick in i tunga strider i Bakhmut. Men fienden var svagare och Volodymyrs trupper kunde trycka tillbaka ryssarna kvarter för kvarter, ända till ett industriområde utanför staden. Det var här han såg och mötte Wagnergruppens soldater för första gången. De utgörs av legosoldater och före detta fångar rekryterade från ryska fängelser. De närmade sig på natten eller på morgonen när solen precis började gå upp och kom i små grupper. Många av dem skadades och dog eftersom de upptäcktes i tid.
Därefter förflyttades brigaden vidare till Soledar. De firade jul och nyår till ljudet av skott och granatexplosioner, berättar han.
– Det var mycket hårda strider och Ryssland räknar inte sina förluster. Varje dag såg vi hur Wagners soldater klev över sina fallna kamrater. De har inte kontrakt på att ta med dem tillbaka, så vi såg dem ligga överallt på åkrarna utanför staden. I stadens kvarter låg också kroppar lämnade och bland dem sprang herrelösa hundar som var hungriga. Hundar som åt de dödas ansikten. Ögonen först. Alla mjuka delar. Det var hemskt att se. Staden stod i brand. Det brann hela tiden, så att man inte kunde se stjärnorna på natten och luften var full av krutrök. Det är vad Soledar var, säger Volodymyr.
Han menar att det allra svåraste är att inte veta hur länge kriget ska pågå. Han tror inte på Gud.
– Jag är ateist, säger Volodymyr. Jag tror på mig själv och mina medsoldater.
I Kiev väntar Lidia på barnens sms och telefonsamtal. Hon önskar att kriget snart ska vara över och att hennes stridande son ska komma hem igen.
– Det är inte alla människor som förmår fatta ett så medvetet beslut som han gjorde. Han valde att gå ut i krig frivilligt, för att alla andra människor ska kunna leva och sova lugnt. Han är redan en hjälte. Jag vill bara att han kommer hem.