Det tar inte mer än ett par timmar med flyg från Arlanda till Vitrysslands huvudstad Minsk. Men trots det korta geografiska avståndet är det få svenskar som vet mer om landet än att det styrs av en hårdför diktator med mustasch. Europas sista diktatur får sällan rubriker för annat än politiska fångar och en enorm säkerhetsapparat.
Det stundande hockey-VM är inget undantag. Experter och människorättsorganisationer har länge varnat för att president Lukasjenko kommer att använda mästerskapet i syfte att stärka sin egen makt.
Aliaksandr Mazurkin, 26 år, har ingen särskild åsikt om just hockey-VM, men är van att prata om den politiska situationen i hemlandet. Det brukar vara om det folk frågar när de hör hans lätta brytning. Det och vad som är skillnaden mellan en vitryss och en ryss.
– Bilden av Östeuropa är ju rätt negativ överlag. Jag har till exempel märkt att det finns fördomar om östeuropéer som väldigt korrupta. Men misstänksamheten mot mig brukar försvinna när folk förstår att jag kan leverera, säger Aliaksandr och skrattar medan han fingrar på solglasögonen på det stimmiga kaféet, ett stenkast från Stockholms stadsbibliotek.
Fick stipendium
Det är snart tre år sedan han fick ett stipendium för att studera internationella relationer i Göteborg. Den första tiden var förvirrande – Aliaksandr, som till en början var bosatt i området Länsmansgården, undrade var han egentligen hade hamnat. Ett grått miljonprogram, snarlikt de som finns i Vitryssland, var inget han hade förknippat med Sverige. Ganska snart blev dock skillnaderna mellan Sverige och hemlandet uppenbara. Bara en sådan sak som att det gick att föra känsliga politiska diskussioner under seminarierna på universitetet. Något som kan vara förenat med livsfara ett hundratal mil bort.
– Jag studerade politik i fem år på universitet i Minsk, men inte en enda gång nämnde vi situationen i Vitryssland. Däremot pratade jag och mina vänner om känsliga ämnen. Vi bråkade och diskuterade, och på så vis lärde vi oss mer.
Lämnar frågorna obesvarade
Aliaksandr pratar om demokrati och jämställdhet med en sådan självklarhet att det är svårt att förstå att han bott majoriteten av sitt liv i en av Europas mest kontrollerade huvudstäder. En huvudstad där de kulturella och politiska influenserna från omvärlden är få.
– Jag och mina kompisar är öppna och liberala. Vi tycker att alla ska få ta plats i samhället oavsett kön, politisk åsikt och sexuell läggning. Men vi tillhör en liten krets i Minsk som tidigt började engagera oss i olika oberoende organisationer. Många andra i Vitryssland orkar inte bry sig om politik eller det civila samhället, för de vet att det sällan leder någon vart, säger Aliaksandr som i dag jobbar som östeuropahandläggare på Kristdemokratiskt Internationellt Center.
Sju år tidigare
För sju år sedan träffade jag Julia Stankevitj på en konferens för unga NGO-aktivister i den ukrainska staden Lviv. Trots ett dussintal deltagare från hela Europa var det omöjligt att inte lägga märke till Julia, som imponerade med sin kunskap om volontärarbete och projektledning. I dag har hon hunnit fylla 30, skaffat en egen lägenhet i Minsk och arbetar som frilanskonsult inom det civila samhället. Hennes engagemang för att driva projekt verkar fortfarande lika outtröttligt. Och till skillnad mot Aliaksandr har hon bara bott utomlands i korta perioder.
– Jag inspireras av allt som saknas här – möjligheter att ha kul, träffa utlänningar och annat som jag sett utomlands. Det får mig att bli kreativ och dra igång nya projekt. I år har jag och några kollegor arrangerat öppna föreläsningar där vi bjuder in forskare från olika områden. Det har blivit väldigt populärt, säger hon entusiastiskt. Tack vare stipendier och utbyten har hon fått ett stort kontaktnät utanför Vitryssland. Hon har också fått erfarenheter som stärkt henne i jämförelse med många andra unga vitryssar.
– Jag känner mig mer fri och lite annorlunda jämfört med den ”typiska” vitryska kvinnan, säger Julia Stankevitj.
Kritik straffar sig
Även om hon beskriver livet i Minsk som relativt lugnt och tryggt är det tydligt att också hon påverkas av diktaturens förtryck. När vi, på grund av hektiska scheman, tvingas ta delar av intervjun på mejl lämnar hon mina frågor om Lukasjenko obesvarade.
– Det är bäst så, skriver Julia och låter de tomma raderna tala för sig själva.
Den här typen av självcensur och aktsamhet är något som fotografen och journalisten Maria Söderberg ofta lagt märke till under sina många resor till Vitryssland. För även om politiska diskussioner är levande vid köksbord och på kaféer runt om i landet är de flesta vitryssar väl medvetna om att kritik av makten kan straffa sig.
– Många har anställningskontrakt ett år i taget och gör du ett misstag, uttalar dig kritiskt mot någon lokal auktoritet, kanske inte avtalet förlängs. Är du student och misshagar skolledningen med oppositionella aktiviteter kan du stängas av. Därför är det inte konstigt att man drar sig för att yttra kritik offentligt, säger Maria Söderberg och beskriver flera repressiva lagar.
I samband med presidentvalet 2010 utbröt protester som snabbt slogs ned av en välorganiserad och våldsam polisapparat. Hundratals personer arresterades och fortfarande sitter flera av landets främsta oppositionspolitiker och människorättsförsvarare fängslade på politiskt motiverade grunder. Sedan dess har inga stora protester ägt rum, men experter utesluter ändå inte att Majdan i grannlandet Ukraina kan ge eko i Vitryssland.
– I Ukraina fanns en helt annan erfarenhet i och med den orangea revolutionen 2004. Ett vitryskt Majdan kanske inte sker snart, men det kan hända, säger Maria Söderberg som har kontakt med både författare och demokratiaktivister.
– Trots hot och förtryck finns det många som är beredda att resa sig. Men genom att informationen till majoriteten av befolkningen är så kontrollerad har de svårt att organisera sig. Ännu har få daglig tillgång till internet.
Självklar plats i Europa
Även om Lukasjenko själv har sagt att något liknande aldrig kommer att ske är det uppenbart att det är svettiga tider för den annars så ryssvänlige diktatorn. För trots att han alltid värnat om ekonomiska, politiska och kulturella band till Ryssland har han öppet uttryckt oro över annekteringen av Krim.
Liksom många andra forna Sovjetstater har det självständiga Vitryssland inte bara varit tvunget att förhålla sig till Ryssland, utan även till EU. Relationen mellan EU och Vitryssland präglas av diplomatiska kriser och hårda ordalag. Men även om Vitryssland ofta betraktas som en isolerad och odemokratisk fläck på den europeiska kartan tycker Julia att landet har en självklar plats i Europa.
– Jag känner mig definitivt europeisk. Vi har en gemensam historia och många gemensamma band. Tyvärr är det något som glömts bort av många som bor här.
Öppnare i framtiden
Om Vitryssland i framtiden ska kunna bli ett öppnare och mer demokratiskt land kan frågan om visum bli en nyckel. I dag kostar ett visum till grannlandet Litauen ibland så mycket som tusen kronor – en hög summa för en befolkning som har en av Europas lägsta genomsnittslöner.
– EU måste sänka visumkostnaderna. Alla måste få en chans att resa och röra sig fritt, säger Aliaksandr. Julia är inne på samma spår:
– Jag hoppas att fler vitryssar får möjlighet att resa precis som jag. Och jag hoppas att fler utlänningar kommer hit. Utbyten mellan människor gör stor skillnad!
