Trots att det är omöjligt att se går det ändå att ana ett leende under hans förklädnad.
Den ursprungliga begäran var att intervjun skulle genomföras endast via ljudlänk men halvvägs igenom ber Grigorij Rodtjenkov om att kameran ska slås på: ”Får jag se dig?” Och där är han, mannen som beskrivs som hjärnan bakom det som kan vara den största skandalen i idrottshistorien.
Han sitter framför en enkel vit bakgrund, iklädd en rutig skjorta, mörka glasögon och balaklava. Rodtjenkov befinner sig på hemlig ort i USA och intervjun kan genomföras först efter att ett antal strikta säkerhetsåtgärder har vidtagits. Platsen är så hemlig att den är okänd även för hans advokat, Jim Walden, som har sagt: ”De vill desperat tysta honom.” Med ”de” menas ryska myndigheter och den ”förlossningsstress” som Rodtjenkov hänvisar till gäller faktiskt en bok.
”The Rodchenkov Affair – How I Brought Down Putins Secret Doping Empire” (på svenska: Rodtjenkov-affären: Berättelsen om hur jag raserade Putins hemliga dopningimperium) publicerades förra månaden och beskriver i detalj en helt otrolig livshistoria, som rör sig från beskrivningar av hur Rodtjenkovs mamma injicerade steroider i hans skinka när han var en medeldistanslöpare på uppgång i Sovjetunionen, till uppdraget som chef för Moskvas antidopningcenter efter studier i kemi.
Vissa av avsnitten är nästan svåra att tro på.
Säkerhetstjänsten inblandad
Rodtjenkov ska ha gjort ett självmordsförsök 2011 när han blev föremål för en undersökning av Rysslands narkotikakontrollmyndighet – ”jag högg mig i hjärtat med en kökskniv medan jag låg i badkaret” – men han anser att hans kunskap om dopning i slutändan visade sig vara så ovärderlig att utredningen lades ner.
Ett annat avsnitt rör den prestationshöjande cocktail som han tog fram, en kombination av metenolon, trenbolon och oxandrolon, som fick namnet ”Hertiginnan”. Alltsammans löstes sedan upp i Chivas Regal-whisky, för att säkerställa att de mest detekterbara steroiderna inte skulle framträda vid ett eventuellt dopningprov.
Sedan kom den ökända operationen vid OS i Sotji 2014 då positiva prover från ryska idrottare forslades genom ett dolt mushål från rum 125 till rum 124 i antidopninglaboratoriet, vilket Rodtjenkov avslöjade. Rum 124 var utom synhåll för kameror och enligt Rodtjenkov ersatte där en medlem av den ryska säkerhetstjänsten som var utklädd till rörmokare de positiva proverna med rena, förberedda prover.
Nyckeln till hela operationen låg i lösningen för att öppna de manipuleringssäkra behållarna, som var utrustade med låsfjädrar och räfflade metallringar, utan att lämna några tydliga spår. Rodtjenkov beskriver det i efterhand som ett ”genialt” genombrott, att likna med ”kärnklyvning av atomer”. Planen fungerade initialt. Ryssland toppade medaljkurvan och ett ögonblick av enorm nationell stolthet säkerställdes. Avsnittet i Rodtjenkovs bok som beskriver denna episod har fått den talande titeln ”Trollkarl”.
Kreml kallar det förtal
Rysslands president Vladimir Putin har senare använt andra adjektiv i sin beskrivning av Rodtjenkov, såsom ”dumbom” och ”idiot”, och anklagelser om att landets dopningprogram dikterades av Kreml har avvisats som ”förtal”. Putin har också förnekat att han skulle ha instruerat tjänstemän att leverera seger.
Den så kallade McLaren-utredningen, som beställdes av World Anti-Dopning Agency (den internationella antidopningbyrån, förkortat Wada), beskrev en ”institutionaliserad dopningkonspiration och mörkläggning” och sa att mer än 1 000 ryska olympiska och paralympiska idrottare gynnades av manipuleringar av prover. Utredningen fann bland annat repor och märken på insidan av behållarnas lock tillhörande tolv ryska OS-medaljörer.
Fick hjälp av filmare
År 2015 fattade Rodtjenkov det svåra beslutet att fly från Ryssland, med hjälp av den amerikanska filmskaparen Bryan Fogel. Då hade anklagelser och bevisning gällande rysk dopning nått en kritisk punkt.
– Jag insåg att mitt huvud innehöll hemligheter av en otrolig kaliber – en tsunami, menar Rodtjenkov och säger att han fick höra: ”Du vet för mycket och du befinner dig i en enorm, enorm fara.”
De plötsliga dödsfallen gällande två tidigare chefer för den ryska antidopningbyrån (Rusada), Vyacheslav Sinev och Nikita Kamaev, som inträffade i februari 2016 övertygade honom om att hans hastiga försvinnande var rätt drag.
– Jag litade på mitt hjärta, säger han.
– När mina vänner berättade om hot mot mitt liv var det inte orden som avgjorde, det var sättet de sa det på. Det var extremt övertygande. Jag gjorde allt för att fly och bestämde mig sedan mig för att säga sanningen.
Rodtjenkovs avslöjanden kablades ut i Fogels film ”Icarus” 2017, som vann en Oscar för bästa dokumentär.
”Absolut totalförbud”
Hur ser Rodtjenkovs vardag ut nuförtiden?
– Jag lagar mat, jag skriver på datorn – mitt liv är annorlunda men på ett bra sätt, säger han.
– När jag var chef (för Moskva-laboratoriet) var dagarna oändliga. Jag körde hem i mörkret vid 23-tiden och vaknade klockan 06.00 för att vara på jobbet klockan 07.00 igen. Det var totalt hektiskt och nervöst. I USA kan jag sova och organisera dagen själv. Jag har en balans – äter gott, dricker bra. Inga problem.
Han följer uppenbarligen också noggrant vad som händer. Han säger att Rysslands beteende efter Sotji-skandalen ”visar att landet inte lärt sig någonting överhuvudtaget”. Även Wada karakteriserade Rusada som omedgörligt baserat på fifflande med labbdata som överlämnades till utredningen. Ryssland är nu avstängt från stora internationella tävlingar men idrottare som bevisar sin oskuld kan tävla under en neutral flagga under nästa års olympiska spel. Rodtjenkov förespråkar dock istället ett ”absolut totalförbud”. Ryssland har bestridit Wadas dom och det som Rodtjenkov kallar ett ”oändligt krig” kommer att flytta vidare till nästa slagfält, då en överklagan gjorts till idrottens skiljedomstol Cas.
Hänger ihop med demokratibrist
Men vad gäller då för andra länder?
Till exempel Storbritannien gick trots allt från ett olympiskt guld 1996 till 27 olympiska guld 2016. Det sista var åtta fler än Ryssland, ett land med 144 miljoner invånare vars dopningproblem har blivit så tydligt exponerat.
– Jag skulle ju kunna gratulera Storbritannien för en sådan enorm utveckling och jag försöker tro att det är helt rent, transparent, inga tvivel, inga regelöverträdelser, men jag är alltid misstänksam när människor får guldmedaljer i idrotter såsom friidrott, cykling, rodd, säger Rodtjenkov.
– Jag har några misstankar om en brittisk idrottare i synnerhet, men ... Jag vill inte uppge några namn eftersom jag fortfarande utreds av domstolen i New York.
Rodtjenkov säger sedan att Ryssland utgör ett ”unikt fall som jag inte tror kan upprepas” eftersom ”det var toppstyrt, kontrollerat av mycket högutbildade experter, utan ekonomiska begränsningar”. Han anser att det finns ett samband mellan problem med dopning i ett land och graden av pressfrihet och korruption, och att det globala indexet för korruption och pressfrihet kan vara en indikation även för dopning. Han påpekar att Ryssland och Kenya är länder där det har förekommit ett flertal antidopningöverträdelser och att bägge länderna har låga värden på båda dessa skalor.
– Det (dopning) är bara ett av symptomen, säger han.
Värst på 80-talet
Rodtjenkov har inte heller någon illusion om att dopning är ett nytt fenomen. Även om Rodtjenkovs bok berör den gamla Sovjet-eran och parallellt riktar nya, separata anklagelser mot Ben Johnson och OS i Los Angeles 1984, finns det ännu mer som han vill berätta om.
– Det här är inte min sista bok – jag har många detaljer kvar om Sovjet – jag minns, dag för dag, vad som hände från 1985, säger han.
– Under den tiden, i början av 80-talet, hade vi allt ... vad vi än behövde. Amerikaner började använda tio gånger mer än sovjeter. Det fanns ingen rädsla för att bli upptäckt.
Han menar att dopningkontroller förbättrades kontinuerligt efter att dessa infördes 1976 men att användandet av mänskligt tillväxthormon och epo (en av de vanligaste formerna av bloddopning) på 90-talet innebar att idrotten återigen fick tillbringa år med att försöka komma ikapp oupptäckbara ämnen.
Den så kallade Rodtjenkovlagen antogs enhälligt i det amerikanska representanthuset 2019 och innebär att ”lämpliga straffrättsliga påföljder och civila sanktioner för internationella dopningbedrägerier” ska vidtas. Detta innebär till exempel att idrottare skulle kunna stämma och få skadestånd från de individer som har begått bedrägeri i samband med tävlingar. Sanktionerna kan omfatta böter på upp till nästan tio miljoner kronor och tio års fängelse.
Wada är emot tilltaget men Rodtjenkov menar att det är ett ”absolut måste”. Han argumenterar också passionerat för en större flexibilitet.
– Ett positivt resultat inom bågskytte är ett oavsiktligt fall, säger han.
– Det handlar om vårdslöshet och man kan inte behandla sådana överträdelser på samma sätt som med maratonlöpning. Det är dumt. Wada vill behandla varje sport och varje land på samma sätt, men de är olika – de skiljer sig förvånansvärt mycket åt. Det bör heller inte vara shejker eller lorder som styr inom idrotten, utan ledningen borde ligga så nära idrottare som möjligt. Idrottare, även om de är dopade, är offer för detta system.
Känsligt med familjen
Rodtjenkov sluter sig endast en gång under intervjun och det är när hans familj kommer på tal, frun Veronika och barnen Vasily och Marina. De har inte setts på nära fem år och trots att hans bok förmedlar en optimism i form av citat som ”jag är säker på att detta inte kommer att vara för evigt” är familjen helt enkelt ett för smärtsamt ämne.
– Var min vän, säger han och föreslår ett annat ämne.
Ångrar han den väg han valt?
– Alternativet var en grav, säger han. Jag är glad över att överleva, att ha flytt från en grav.
Statsunderstödd dopning har förekommit i flera länder i modern tid, men det var först från OS i München 1972 som omfattande dopningkontroller började förekomma. Dagens ETC listar några av de mest cyniska fallen av fusk för att garantera prestationer.
Ryssland
47 OS-medaljer och tiotals VM-medaljer har tagits tillbaka från ryska idrottare efter bevis om systematisk dopning. Över 200 ryska idrottare har åkt fast för dopning i OS.
Den utbredda dopningshärvan avslöjades först inom friidrotten 2014, då medeldistanslöparen Julia Stepanova och hennes make Vitalij Stepanov vittnade om dopning och korruption inom rysk friidrott. Internationella antidopningsorganet Wada startade en oberoende utredning ledd av juristen Richard McLaren vars rapport visade hur rysk dopning hade beordrats och möjliggjorts av den ryska regeringen under OS 2012, friidrotts-VM 2013, OS 2014 och sim-VM 2015.
Rapporten ledde till att Wada stängde av Rysslands antidopningsbyrå Rusada och dopningslaboratoriet i Moskva. 33 ryska olympier stängdes av från OS på livstid.
Wada-rapporten från 2016 hävdade att dopningskontrollanterna hade hindrats i sitt arbete på en rad olika sätt. Bland annat rörde det sig om uteblivna tester, otillräcklig och inkorrekt information om var idrottare befunnit sig, hot mot kontrollanter från beväpnad personal från säkerhetspolisen FSB (tidigare KGB), dopningsprov som öppnades av ryska tullen och mycket annat.
Dopningsproblemen inom rysk idrott anses vara systematiska, långvariga och underlättade av olika delar av statsapparaten.
Efter att det slagits fast att den ryska dopningen varit statsunderstödd stängdes Ryssland 2019 av från de flesta stora idrottstävlingar i fyra år framåt, däribland OS, Paralympics och VM, men inte fotbolls-EM eller världscuptävlingar. Ryska idrottare har dock möjlighet att tävla under neutral flagg om de kan visa att de inte finns med i Wadas rapporter om dopningsskandalen.
Kina
2017 gick den tidigare kinesiske landslagsläkaren Xue Yinxian ut och hävdade att över 10 000 kinesiska idrottare var inblandade i ett statligt dopningprogram under 80- och 90-talen.
– Alla medaljer som blev vunna av av kineser på 1980- och 90-talet bör dras tillbaka, sade Yinxian i en intervju med tyska tv-kanalen ARD.
Yinxian arbetade som läkare för flera kinesiska landslag från 1970 till 1988 och har flera gånger berättat om den utbredda dopningen i landslagen. Hon hävdar att det handlade om systematisk dopning som var statligt finansierad.
– På 80- och 90-talet var det en utbred dopning i kinesiska landslag. Medaljer i alla valörer togs på grund av dopning. Om du vägrade att dopa dig, så var du tvungen att lämna landslaget, sa hon till ARD.
När hon vägrade behandla en gymnast med en förbjuden substans inför OS i Seoul 1988 tvingades Yinxian lämna sitt jobb. Yinxian hävdar att idrottarna själva ofta inte visste om vad de fick för sprutor.
Även Chen Zhangho, chefsläkare för den kinesiska OS-truppen under OS 1984, 1988 och 1992, sa i en intervju med Sydney Morning Herald 2012 att han testat hormoner, bloddopning och steroider på omkring 50 idrottare.
Östtyskland
Under DDR-tiden, från 1956 till 1988, tog Östtyskland totalt nära 600 medaljer i OS, varav 203 guld. Många av världsrekorden som sattes då har ansetts oslagbara långt senare.
Efter Berlinmurens fall 1989 började avslöjanden komma om hur Östtyskland bedrivit ett omfattande och systematiskt dopningsprogram. Enligt en rad rapporter och granskningar låg DDR-regimen bakom statligt understödd dopning och Östtyskland fick smeknamnet ”Deutsche Doping Republik”. Även säkerhetspolisen Stasi var inblandad. Idrottarna själva var ofta inte medvetna om vilka substanser de fick, utan det sades att de fick ”vitaminer”.
Manfred Ewald som ledde det östtyska idrottsförbundet, dömdes år 2000 till 22 månaders fängelse. Han styrde dopningen i DDR under 25 års tid och anklagades av totalt 142 östtyska idrottskvinnor som ansåg sig ha fått bestående men av steroidmissbruket.
Flera av de kvinnliga OS-medaljörerna har berättat om hur de drabbats av infertilitet, könskorrigeringar, missfall, depressioner och funktionsnedsättningar hos sina barn på grund av de starka hormoner och steroider som de fick i sig. Några av de stjärnor som trätt fram är sprintern Renate Neufeld, simmerskan Catherine Menschner och kultstötaren Heidi Krieger.
Västtyskland
Den systematiska dopningen pågick även i Västtyskland under framförallt 70-talet, avslöjade forskare på Humboldtuniveristetet i Berlin 2013 i en 800 sidor lång rapport. Enligt Süddeutsche Zeitung var dopningen statligt finansierad. Rapporten innehåller namn på en rad idrottare, läkare och politiker. Verksamheten ska ha antagit systematiska former i och med grundandet av det nationella förbundet för sportvetenskap 1970. Institutet, där man forskade om prestationshöjande preparat, var delvis skattefinansierat.
Idrottare så unga som 14 år gamla ska ha fått dopningspreparat och kulmen ska ha skett under sommar-OS i Montreal 1976, då man gav idrottarna runt 1 200 dopningsinjektioner.
Enligt nyhetsbyrån AP finns det även uppgifter i studien om att det förekommit användning av prestationshöjande substanser i Västtyskland ännu tidigare. Bland annat ska ett antal fotbollsspelare i VM-guldlaget 1954 ha injicerats med metamfetaminet Pervitin. Ett ämne som på den tiden inte klassades som dopning.
