Vicepresidenten som överlevde: ”De vill se mig antingen död eller i fängelse”

Ex-presidenten och nuvarande vicepresidenten Cristina Fernández de Kirchner lämnade sin lägenhet i centrala Buenos Aires klockan nio på kvällen för att hälsa på anhängare utanför. Fernando Sabiel Montag, 35, gick fram till bara något stegs avstånd, riktade bakifrån en pistol mot hennes huvud och tryckte av två gånger. Vapnet klickade. Hans arm med vapnet fastnade på en amatörvideo. Många kringstående, liksom Fernández de Kirchner själv, märkte aldrig att något hänt. Andra reagerade dock och grep honom på platsen.

Drygt två månader senare, den 6 december, lyckades Cristina Fernández de Kirchner däremot inte ducka för en annan sorts ”kula”. Hon dömdes i första instans till sex års fängelse och livstids förbud mot att upprätthålla offentliga ämbeten, för påstådd favorisering i upphandlingen av vägbyggen i hennes hemprovins Santa Cruz. Domen kommer inte att verkställas förrän överklagan behandlats, eventuellt hela vägen upp till Högsta Domstolen. 

– De vill se mig antingen död eller i fängelse, kommenterade Cristina Fernández de Kirchner. 

Det kan tyckas långsökt att koppla ihop händelserna, men för hennes anhängare, som planerar stora demonstrationer den närmaste tiden, är det fullt logiskt. De förkastar domen som en skenprocess från ett fientligt rättsväsende. Att en grupp höga jurister bara dagar innan domen avslöjades med att ha accepterat bjudresor från en brittisk miljardär inblandad i en av landets mest omskrivna jordkonflikter, blev för kirchneristerna ännu en bekräftelselse på att rättssystemet står på den traditionella elitens sida och att landet istället för rättsskipning har ”lawfare” – användningen av juridiska processer som politiskt vapen. Bakom mordförsöket, å andra sidan, stod en högerextrem cell inom organisationen Revolucion Federal – synbarligen en dysfunktionell och föga professionell grupp, som poserade med vapen på sociala medier, skällde ut varandra och öppet diskuterade attentatet i enkelt dekrypterade meddelanden. 

Men det finns förbryllande trådar vidare från gruppen. Revolucion Federal tycks, via ett företag utan egentlig verksamhet, delvis ha finansierats av personer ur den tidigare högerpresidenten Macris parti PRO. Ännu märkligare är en kommentar som Gerardo Milman, parlamentsledamot från PRO, enligt ett vittne ska ha fällt dagen innan attacken: 

– När de dödar henne kommer jag vara borta härifrån. 

Uttalandet har inte bekräftats, men övervaknings­kameror styrker att både Melman och vittnet befann sig tillsammans på platsen och han reste verkligen från Buenos Aires dagen därpå. De uppgifterna togs alla fram av Cristina Fernández de Kirchners advokater och undersökningsdomaren har bara motvilligt och halvhjärtat gått vidare med dem.

Direkt efter gripandet lyckades Buenos Aires-polisen radera Montags telefon i ett misslyckat försök att öppna den. Det mesta av innehållet har dock senare kunnat återskapas. I efterhand har många frågat sig – var det bara inkompetens – eller ett försök att radera spår?

Med några års eftersläpning efter bolsonarismen i Brasilien, har länder som Argentina och Chile idag fått en ny extremhöger, med många likheter med den västerländska alt-högern, moderniserad och mer anpassad till sociala medier. 

I Argentina identifierar sig den största gruppen som ”libertarianer”, vilket också cellen bakom attentatet sympatiserade med. Dess största stjärna är den ultraliberale ekonomen Javier Milei, som kan bli en seriös kandidat i nästa års presidentval. Bland andra märkliga uttalanden har han sagt att han principiellt, på lång sikt, inte ser några hinder för föräldrar att sälja sina barn. 

Men mellan denna nya trendiga ytterhöger och de gamla nätverken sedan militärdiktaturernas tid (som kan gå högt upp i samhällseliten och inom institutioner som militären och rättsväsendet), finns kopplingar som ännu inte klarlagts och som kanske går vidare in i den ekonomiska eliten.

Som president genomförde Cristina Fernández de Kirchner (och innan dess hennes avlidne make Nestor Kirchner) en serie omfördelande ekonomiska reformer. Bland dem ett universellt barnbidrag, som fortfarande idag tillförsäkrat henne en trogen kärna väljare främst bland fattiga. De ser makarna Kirchner som de första ledarna sedan Perons dagar som kämpat för jämlikhet och ekonomisk nationalism. För dem är det uppenbart att hon aldrig förlåtits av landets traditionella ekonomiska elit. En elit som i slutändan ligger bakom försöken att se till att få bort henne från politiken för all framtid, vare sig det är genom fascistiska konspirationer eller ”lawfare”. Den nuvarande presidenten Alberto Fernández har däremot legat mer i mittfåran i ekonomiska frågor.

Rättsväsendet framstår onekligen som fientligt mot Cristina Fernández de Kirchner. Ett tvåsiffrigt antal utredningar har startats mot henne genom åren, varav de flesta lagts ner. Samtidigt är det å andra sidan svårt att komma ifrån att verklig korruption också förekommit. En statssekreterare i regeringen Kirchner greps exempelvis med två sportväskor fulla med kontanter. Inte många av alla de argentinare som har en tvärsäker uppfattning om huruvida Cristina är skyldig eller ej, torde ha tagit ställning utifrån en grundlig analys av den ganska snåriga bevisningen. Tidigare har det funnits försök från folkrörelser att göra en nyanserad analys som erkänner korruptionens problem, men samtidigt också hur rättsapparaten kan utnyttjas politiskt. Sedan mordförsöket har sådana ansatser dock i stort sett svepts bort av polarisering – det enda ställningstagandet som gäller är att vara för eller emot Cristina. •