Mitt i halvöknen står en mänsklig kedja uppställd, över en kilometer lång under den brännande solen. Kvinnor och män, unga som gamla, håller varandras händer och skanderar sitt fulla stöd. I horisonten ser de Kobane, staden under hård belägring av terrorgruppen IS. Däremellan den turkisk-syriska gränsen, strängt bevakad av turkiska soldater och patrullerande militärfordon.
Människorna här är några av flera tusen som intagit den lilla byn Alizer de senaste två veckorna. Folk har trotsat regn och sandstormar, och alla kommit för att visa sin solidaritet med Kobane.
– De står inför ett folkmord, precis som de andra IS fått tag på, säger Ali, ett butiksbiträde från Amed/Diyarbakir som tagit ledigt från jobbet för att vara här.
Släpps inte över gränsen
Solen går ner, och då inleds hårda strider ute på slätten. IS har positionerat sig under Karlavagnen och eldsflammor syns från deras artilleri. Folkmassan i Alizer står på taken, i tystnad, och när granaterna slår ner brister de ut i kurdiska stödramsor. Biji kantona Kobane! Leve kantonen.
Dagen efter töms byn på folk, som alla sätter fart mot gränsövergången vid Mursutpinar. Med i fordonskaravanen finns en luxuös långdistansbuss, chartrad av kurdiska pensionärer som kommit ända från Istanbul. Allt från civilsamhället till PKK-gerillan har uppmanat folk att ansluta sig till kampen mot IS i den omringade staden. Men när vi når gränsen är den stängd och militariserad. Turkiska soldater släpper inte förbi någon, inte heller utländska journalister.
– Vi är här för att visa solidaritet med våra systrar och bröder där inne. Vi vill med hjärtan och liv försvara Kobane, men de släpper inte in oss, säger Abraham, en man närmare 40.
Han är maskerad och har fyra stenar i sina händer. Stora protester har utbrutit senaste tiden av dessa frivilliga som hörsammat mobiliseringen. Sten har kastats mot soldater, som svarat med mycket tårgas och skarp ammunition.
”Modern demokrati”
Folket vid gränsen har klara åsikter om varför Turkiet hindrar folk från att komma in, och även tvekar till att ingå i den internationella koalitionen mot IS. Ankara understöder helt enkelt själv IS, eller ser åtminstone förnöjt på när gruppen bekämpar kurderna, vars frihetsrörelse länge legat i fejd med den turkiska staten.
Tidigare i september avslöjade även USA:s tidigare ambassadör till Turkiet hur landet åtminstone samarbetat med olika al-Qaidagrupper i Syrien.
– Vad som hänt i Kobane och hela området Rojava är en revolution. Det är en modern demokrati och stor chans för samtliga folk i Kurdistan. Nu vill mäktigare krafter rasera det, eftersom de är rädda för detta system, menar Abraham.
”Revolution för mångkultur”
Vad han talar om är de stora samhällsförändringar som satts igång sedan 2012, när det kurdiska civilsamhället tog makten i tre områden i norra Syrien. Då hade Assad-regimens representanter retirerat från flera regioner, på grund av inbördeskriget. Vid årsskiftet utropades de tre områdena till Schweizinspirerade, självstyrande kantoner som gemensamt går under namnet Rojava.
Men kurderna lämnade också över makten. Till en mångkulturell administration, där positioner och inflytande delas lika mellan araber, assyrier, turkmener, armener och tjetjener som också bor i områdena. Rojavas konstitution betonar sekularism, valperioder, rättssäkerhet och inte minst pluralism. Varje samhällsorgan måste ha minst 40 procent av varje kön representerat, och ha ett delat ordförandeskap mellan kvinnor och män. Samma könsfördelning och etnisk-religiösa mångfald finns också i kantonens försvarsstyrkor som nu strider mot IS.
– Det här är en revolution för ett mångkulturellt samhälle, som kurder redan fört i 100 år. Nu vill vi göra det som kallats omöjligt till möjligt, förklarar Abraham.
Själv är han kristen assyrier.
Inuti Kobane återfinns förstås samma hållning hos Asia Abdallah, från stadens administration, och vars vänsterparti PYD deltog i att erövra makten från Assad.
– Vi led svårt under regimen. Efter det har folk fått leva i frihet för första gången, och nu vägrar de överge vad vi byggt upp tillsammans, menar hon.
Mänsklig kedja
Särskilt svårt har också kurder lidit, under ett syriskt system där de saknat rätten att utöva sin kultur och traditioner, fira nyår, eller ens tala och skriva sitt eget språk. Den stora befrielse som nu kommit är en förverkligad dröm för kurder både i Syrien och i Turkiet, som inte i en handvändning kan bytas bort mot en framtid i turkiska flyktingläger.
Det förklarar varför hundratals människor köat kö från och med helgen, för att ta sig tillbaka in till Kobane och motståndet igen. Medelålders kvinnor vaktar sina kvarter med gevär i hand, fjuniga killar blir poliser när de mer rutinerade åker till fronten. På en bilskrot i södra delen av staden svetsar frivilliga om pickups och traktorer till klumpiga, men hoppingivande pansarfordon.
Jag går ner för Kobanes huvudgata där egendomslösa flyktingar från landsbygden bosatt sig i tomma butikslokaler, utan el, avlopp eller vatten. Men de är inte där. Istället dyker en mäktig syn upp mellan två huslängor ett stycke fram. På fälten väster om staden har invånarna ställt upp sig i en likadan, men ännu större mänsklig kedja, för att både spegla den på andra sidan gränsen och symboliskt skydda kantonen med sina bara kroppar.
IS är bara kilometer från Kobane. Men staden står ännu.
