22-åriga Shirin kommer in i det lilla och kvava rummet. Fläkten har slutat fungera. Det har gått nio månader sedan hon lyckades rymma från IS och ta sig till de kurdiskkontrollerade delarna i norra Irak. Sedan dess har hon bott här i flyktinglägret.
Hon är född och uppvuxen i Sinjar, ett bergsområde nära gränsen mot Syrien som attackerades av IS i augusti förra året. Innan Sinjar hamnade i händerna på IS bodde Shirin med elva andra familjemedlemmar. Hon slutade skolan i tidig ålder och jobbade tillsammans med sin syster tolv timmar om dagen för att hjälpa till att försörja familjen.
– Min pappa var sjuk, så jag och min syster ville hjälpa till eftersom vi var många i familjen, säger hon.
Shirin stakar sig och börjar berätta om tiden i fångenskap.
Hon låg och sov när hennes familj en natt i augusti förra året väckte henne för att berätta att IS var på väg in i området. Familjen bestämde sig snabbt för att fly, trots att IS redan kontrollerade flera vägar in och ut ur området. Istället tog de en annan väg, via bergen. Men Shirin och hennes familj kom inte långt innan IS-soldaterna hann ifatt dem på berget.
– De tog fast oss. Min pappa och mina bröder tvingades gå åt ett håll medan jag och min mamma och mina systrar tvingades gå åt ett annat håll. Jag hamnade i chock och blev så rädd.
Shirin skiljdes senare även från sina systrar, som skickades till Raqqa i Syrien. Tillsammans med några andra yazidiska flickor fördes hon istället till Baiji, tre timmar norr om Bagdad, som då var ett starkt IS-fäste, men som idag håller på att tas tillbaka av irakiska militären. Shirin berättar hur männen som kidnappat henne ringde runt till olika anhängare för att de skulle komma och välja sina fruar. Det här var Shirins första tvångsäktenskap.
– De gav oss två val. Antingen skulle vi gifta oss med männen eller så skulle de skicka oss till Syrien, där det fanns andra män som vi skulle tvingas att gifta oss med, säger hon.
I fångenskapen fick hon utstå misshandel av männen som köpte henne. Totalt blev hon såld och bortgift till tre olika män under året som gick. Hon säger att hon inte blev våldtagen.
Tillsammans med sex andra flickor lyckades hon en dag rymma genom att hoppa ut genom ett fönster.
– Vi sprang mot Sinjarberget allt vad vi kunde. Jag och tre andra klarade oss, men två av flickorna fångades. De var båda yngre än mig, säger hon.
Shirin vet inte vad som hände med flickorna, men än idag tänker hon på dem, berättar hon.
”Vi behöver psykologer”
När IS anföll Sinjarbergen förra året tvingades tusentals människor på flykt. Hundratals kvinnor och flickor kidnappades av IS för att leva i tvångsäktenskap med anhängare från terrororganisationen. En del har lyckats rymma eller släppts fria sedan dess. Men fortfarande saknas många, totalt cirka femtusen yazidiska kvinnor och flickor i Syrien och Irak beräknas ha tagits som sexslavar av IS förra året.
Idag arbetar Kurdistans regionala regering (KRG) och hjälporganisationer med rehabilitering av kvinnor som lyckats fly och ta sig tillbaka. Ett antal rehabiliteringscenter har öppnats i bland annat Duhok.
Someya Xaled är socialarbetare och föreläsare på universitetet i Duhok. Hon har arbetat med att hjälpa ett flertal yazidiska kvinnor som återvänt från IS. Men rehabiliteringen är inte enkel. Someya Xaled berättar om stora svårigheter att rehabilitera dem som levt i IS fångenskap. Kvinnorna berättar om sömnsvårigheter och en längtan tillbaka till sin familj.
– Vi behöver psykologer som har erfarenhet av att jobba med den här typen av problem. Men idag är det svårt att hitta personer här i landet som har rätt kompetens för att rehabilitera kvinnorna på bästa sätt, säger hon.
Hon berättar att det fattas både resurser och utbildning i Irak för att hjälpa människor som lider av trauman från konflikten. Många av de som arbetar med krishantering saknar utbildning inom psykologi eller socialt arbete, vilket egentligen borde vara ett krav, menar Someya Xaled.
– Många som jobbar med flickorna har bara gått en kortare utbildning som anordnats av någon hjälporganisation, de har ingen kvalificerad yrkesutbildning för det.
Enligt Someya Xaled finns det samtidigt kulturella hinder som gör att flickorna, på grund av olika normer och tabun, har svårt att prata om vad de varit med om. Inuti gömmer sig en rädsla att bli dömd av samhället och särskilt svårt är det för kvinnorna att våga berätta att de blivit sexuellt utnyttjade, säger hon.
– Vi måste få samhället att förstå att de här kvinnorna är krigsoffer och inte kriminella, säger hon.
”Jag var inlåst i ett rum”
I en byggnad drygt 60 kilometer från flyktinglägret, i ett rum som inte är större än ett klassrum tas omkring 50 kvinnor emot varje vecka för rehabilitering. Här arbetar volontärer från organisationen EMMA för att hjälpa de kvinnor som återvänt från fångenskap. I lokalen finns symaskiner, pärlor och traditionella yazidiska kläder som kvinnorna sytt. En av de som kommer hit är 22-åriga Shelan, som köptes av en IS-anhängare med familj.
– Jag var inlåst i ett rum och fick aldrig gå ut. Hans familj sa, ”hon är yazidier, vi vill inte se människor som henne i vårt hus”.
Mannen ställde även krav på att hon skulle skaffa barn med honom. Shelan hade inget val. I nio månader levde hon med samma IS-anhängare, men lyckades undvika att bli gravid.
– Min syster hade gett mig p-piller i hemlighet. Hon hålls fortfarande fången av IS, säger hon.
”De är krigsoffer”
På rehabiliteringscentret i Duhok anordnas aktiviteter och workshops för kvinnor och flickor med liknande erfarenheter som Shelans. Syftet är att rehabilitera genom sysselsättning och tre volontärer arbetar dagligen för att aktivera kvinnorna. Men rehabiliteringscentret är både underbemannat och saknar resurser för att erbjuda den hjälp som krävs.
– Det behövs mer finansiellt stöd. Då finns möjligheten att flytta till en större byggnad och fler människor kan få hjälp, säger Victoria Yalda, ansvarig för verksamheten i Duhok.
Även Kurdistans regionala regering arbetar med att följa upp krisen i Sinjar. Florin Seudin är generaldirektör för rådet för kvinnofrågor i Kurdistans regionala regering (KRG). Hon menar också att det krävs att samhället hjälper till för att acceptera och stötta de flickor som återvänder. När det första offret återvände förra året gjorde rådet en skarp markering för att visa sitt stöd, vilket Florin Seudin menar kan ha varit avgörande för hur flickorna behandlas idag.
– De är krigsoffer, samhället måste hjälpas åt för att ta hand om dem. Om samhället inte accepterar dem kommer de aldrig kunna acceptera sig själva. De är påverkade av sin omgivning, säger hon.
Tillsammans med den tyska regeringen har Kurdistans regionala regering undertecknat ett avtal för krigsoffer som inkluderar kvinnor och flickor som levt i IS fångenskap. Enligt avtalet får personer som överlevt fångenskapen möjlighet att åka till Tyskland för att få rehabilitering.
– Efter behandlingen har de en möjlighet att ansöka om att få stanna i landet och även ta med sina familjer eller släkt, säger Florin Seudin.
”Jag har ingen ork att leva”
Someya Xaled är glad för avtalet. Hon vittnar om att rehabiliteringen av kvinnor och flickor som levt i IS fångenskap är en lång process, som behöver tid och resurser som idag saknas i Irak.
– Internationell hjälp är bättre eftersom de har personer med kunskap och utbildning, säger Someya Xaled.
Under samtalet med Shirin och Shelan uttrycker båda att hjälpen från organisationerna inte är tillräcklig och att de mår dåligt av att vara i flyktinglägret, trots satsningarna på rehabilitering. Inför framtiden är det ingen av dem som känner något större hopp.
– Jag har ingen ork att leva. Det enda som kan få mig att må bra är om min familj kommer tillbaka, säger Shelan.
Fotnot: Shirin och Shelan heter egentligen någonting annat.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
