Vi går till olje- och energiministeriet där vi kommer att utföra aktionen. Det meddelades precis att polisen har setts i närheten, men det ska inte finnas några vakter på plats. Vi går in genom dörren och plötsligt är lobbyn full av unga människor och unga vuxna. Vi sätter oss lugnt ner och jag delar ut lappar till de anställda där vi ber om ursäkt för besväret och förklarar varför vi är där.
Vårt första hinder dyker upp ganska snabbt när vakterna berättar att vi inte får använda toaletterna eftersom vi inte är välkomna. Jenny och jag, som redan var tvungna att gå på toaletten när vi kom in, är lite stressade, men håller oss till vårt och rör oss inte. Ganska snabbt är det kaos utanför, med ett gäng journalister och människor som kommer för att visa stöd. Och det blir inte precis bättre när Sylvi Listhaug dyker upp för att berätta att vi inte hör hemma här.
Vi förväntade oss inte nästa hinder. Vakterna stänger dörrarna och nekar vår matansvarige att leverera mat. Vi hade inga tankar i förväg om att det skulle bli ett problem, men det blev det alltså. Ingen mat och dryck, och ingen toalett. Man skulle tro att detta fick stämningen att sjunka lite. Nejdå, några spelar kort, några gör läxor, några pratar med media och några spelar spel.
Det har nu gått fem timmar, och de anställda på ministeriet ska åka hem. En efter en passerar de oss, några ler och säger hej, och vissa låtsas inte ens om att vi sitter där. Det är uppenbart att det finns klart delade meningar om att vi sitter här. Jag Facetimear mamma och uppdaterar henne. Hon kanske inte håller med 100 procent, men hon är i alla fall 100 procent stöttande. Jag lägger på i all hast när jag ser att en annan XR-aktivist plötsligt får komma in genom dörren. In genom dörren som vakterna har låst och vaktat väl i flera timmar. Jag förstår snabbt att nu är polisen på väg.
Vi sätter oss på rad och ser genom fönstret att polisen parkerar. Stämningen är stressad, och plötsligt börjar vi sjunga.
”People gonna rise like the water,
We gotta face this crisis now.
I hear the voice of my great granddaughter, singing climate justice now.”
Vi håller varandra i händerna och gråter. Inte för att vi är ledsna, utan för att det här betyder så mycket för oss. Detta är mitt favoritögonblick från hela aktionen. En efter en bärs vi ut av poliserna, till jublande applåder och en hejaklack på utsidan.
Jag hade en väldigt trevlig stund i arresten! De som arbetade på polisstationen var otroligt trevliga. Jag läste lite i en bok och sov i ett par timmar.
Tisdag
I dag har vi varit på Klimat- och miljödepartementet. En aktion mot Nussir, ett gruvföretag som fått ett kontrakt i Repparfjorden. Vi gick in och satte oss ner. På utsidan läste andra upp apeller och sjöng. Efter cirka fyra timmar blev vi arresterade. Det här är något vi gjort aktioner mot många gånger sedan i juni.
Det rapporteras i Sverige att svenskar som är här riskerar höga böter och utvisning, det är något vi pratar om. Polisen har inte gjort det särskilt lätt för våra vänner från Sverige och Danmark. De har fått höra att de kan utvisas, att de inte kan delta i rättegången digitalt och att om de inte infinner sig i rätten kommer en efterlysning att skickas ut efter dem. Många av dessa kom ut från polisstationen och var lite oroliga, men de får bra hjälp och uppföljning av bra folk och advokater i XR!
Det finns en diskussion inom XR om huruvida det är rätt att börja sabotera fossil infrastruktur, och till exempel XR i Storbritannien har förstört rutor på banker i ett par aktioner. Jag personligen är väldigt mån om att man ska städa upp efter sig och att allt ska vara iordningsställt efter aktionen. Vi är ju trots allt en miljöorganisation och att förstöra fullt fungerande saker tycker jag blir lite dumt.
Kamplusten och moralen går upp och ner hos oss inom XR. Det kan variera något från hur dagen har varit och aktionen har gått. Gemenskapen vi har i XR ökar känslan av att inte vara ensam, och gör att kämpaglöden blir mycket starkare. Men om det till exempel är många som bevittnar en handling och inte tar den på allvar kan det få mig att känna mig nedslagen och ensam.
Folk som inte är med i aktionen men håller med om det vi gör och står för kan göra mycket. De kan stötta, dela videor från aktioner vi gör och prata med vänner och familj om miljön! Att till exempel skriva en trevlig kommentar på en tidningsartikel kan göra mycket! En tidning gjorde en gång ett personporträtt om mig och en aktion jag var med på, och i kommentarsfältet blev tonen ganska hård. Då kände jag mig lite avskräckt tills jag hittade de fina kommentarerna, det hjälpte mycket!
Onsdag
Vi började dagen med att sörja de liv som förlorats, med en sorgemarsch för förlorade arter och djur. Det var otroligt starkt. Någon höll tal och vi hade en tyst minut. Jag grät. Mycket. Jag tänkte på mina syskon. Den mista av dem är bara tre år. Deras framtid är något jag tänker mycket på.
I mitt huvud snurrar också summan av böterna för våra aktioner, som vi har läst om i media. 13 000 kronor väntas jag få för aktionen i måndags. Om jag får samma för tisdagen också kommer jag alltså att få böter på 26 000 norska kronor, det stressar mig lite. Men frågan är fortfarande mycket viktigare för mig än böterna, så jag är redo för nya aktioner!
Vi tar hand om varandra! När du grips och bärs ut i polisbilen är det fulla applåder och jubel. Samma sak när du kommer ut igen. Därefter hälsas du av en grupp som väntar på dig med mat, tacksamhet, applåder och en god kopp te.
Torsdag
Det är inte ljust när jag vaknar. Klockan är lite över fyra, och vi ska till Equinor för att göra en aktion mot fracking i Argentina. Jag hade precis hört talas om fracking innan den här aktionen skulle äga rum, och jag känner mig arg över att detta inte är något som Equinor är öppna med. Fracking innebär att borra ett hål i marken och sätta i giftiga ämnen så att du kan få ut oljan. Equinor satsar miljarder på detta. Det är olagligt i hela Europa på grund av de miljöskador det orsakar. Equinor får fortfarande göra det i Argentina, vilket de mera specifikt gör på Mapuchefolkets land. Detta gift hamnar i urbefolkningens vatten och gör dem sjuka. Barnen i urbefolkningen har tre gånger mer leukemi än befolkningen i resten av Argentina. Detta gör mig så otroligt arg. Arg för att Equinor är så omänskliga, arg att regeringen låter detta hända, och arg över att media inte skriver mer om det.
Klockan 05.00 börjar aktionen. Jag och gruppen jag är med i får ansvaret att blockera entrén i garaget, någon annan kliver upp på taket och hissar upp en stor banderoll, och några blockerar entrén. Det är tal, musik och vi får höra brevet som Mapuche-folket har skrivit till Norge. Det är otroligt sorgligt, och många gråter. Jag skäms när jag hälsar på en av dem som har kommit från Argentina för att vara med på aktionen. Jag vet innerst inne att detta inte är något jag kontrollerar, men när Equinor och regeringen inte tar ansvar känner jag skam över att jag inte har skrikit högre om detta tidigare.
Equinor är så rädda för dålig press att de lät oss sitta! De tre aktivister är uppe på taket och hänger upp banderollen blir arresterade, men resten av gruppen får sitta kvar hela dagen.
Efter detta drog jag till en kort aktion på en gata i Oslo där vi tände rökbloss som symboliserade gifterna i Argentina. Vi hostade och hostade under denna die-in för att ifrågasätta fracking.
Veckan
Veckan har varit en berg- och dalbana med olika känslor. Stolthet, ilska, glädje, rädsla, tacksamhet, frustration, sårbarhet och kärlek.
Jag deltog i fyra aktioner, under två av dem arresterades jag. Under tisdagen satt jag i polisförvar cirka fem timmar. Det var relativt kort. Många andra satt mycket längre.
Jag sitter på tåget hem och tänker på barnklassen vi passerade på onsdagen med skyltar där det stod ”rädda världen” och ”tack för jobbet du gör”. De kan inte ha varit mer än sex, sju år. Det fick mig att tänka på hur orättfärdig situationen är. Att vuxna människor får göra val som riskerar små barns och kommande generationers framtid, bara för att de själva blir rika av det. Det är inte direkt toppen.
Jag tänker också på en anställd på olje- och energiministeriet som sa att han verkligen ville beställa pizza åt oss, men att han inte vågade för det var nog inte så populärt. Jag tänker på samtalet under måndagen med Anita Bru (olje- och energiminister), och hur hon sa att hon inte höll med om våra krav. Hon kom till oss för att hälsa. Först var det väldigt trevligt, men när vi diskuterade våra krav blev det lite mer spänt. Vi märkte tydligt att hon har varit länge i politiken och lärt sig debatteknik. Hon tog liksom inte hänsyn till att alla hon debatterade med nu var under 25 år. Det gjorde mig arg att hon använde argument som ”Om vi inte säljer olja kommer någon annan att göra det.”. Det är nämligen det näst mest irriterande argumentet jag hör. På första plats kommer argumentet ”Jag delar er oro, men håller inte med om den handling ni önskar”, något hon faktiskt också sa.
En av frågorna jag sitter kvar med är varför det verkar som att de flesta har förstått att det är nu eller aldrig, men inte politikerna och oljeindustrin? Många håller kanske inte med om att XR använder rätt metoder, men de flesta jag talade med förstod var vi kommer ifrån och att vi känner att vi inte har något annat val än att använda civil olydnad.
Sylvi Listhaug (Frp), å andra sidan, tyckte att vi skulle klippa oss och skaffa ett jobb istället för att sätta oss ner och göra aktioner. Jag blir avskräckt. Kan inte tänka på Sylvi Listhaug och alla hennes uttalanden, det tar ifrån mig tron på en bättre värld och ett bättre Norge.
Jag reser hem, stolt över mig själv och alla andra som har varit med mig under veckan. Nu kommer jag att sätta mig in mer i frackingen i Argentina, innan jag hoppas kunna göra ytterligare en aktion inom en snar framtid.
Jag inser att det här nordiska samarbetet betytt mycket för mig! Känslan av att vara ensam i klimatkampen är något jag upplever ganska ofta, men absolut inte under Nordic Rebellion. Vi har lärt oss mycket av varandra under de här dagarna, vi har befunnit oss i utsatta situationer tillsammans och vi har gemensamma mål. Det känns fint.
Jag saknar redan de andra aktivisterna, jag saknar känslan av att vi har en gemensam förståelse för varandra, en delad oro, delade känslor. Jag tänker på hur många olika åldrar som fått mötas. Jag pratade med allt från ungdomar 14-15 år, till den äldsta som var 80 år.
Nu har jag fått höra att gruvföretaget Nussir, som vi gjorde en aktion mot under Nordic Rebellion, så sent som igår blev av med kontraktet vi kampanjat emot.
Jag kommer att tänka på några år tidigare, när jag gick i åttan, och reagerade på att det inte fanns något annat än kött på skolans meny, och tog en klimatdiskussion med personalen: Ni serverar till exempel flera olika pizzor, ingen utan kött. Det ändrades. Efter det kunde vi välja vegan-pizza.
XR växer. Jag märker att många fler pratar om oss klimataktivister, allt fler söker upp oss och ger oss rosor. Och jag tänker på hur oerhört många som kom när vi visade en film på onsdagkvällen.
Nordic Rebellion blev helt enkelt en succé. Fokus på miljö och klimat växer kraftigt. Det ger mig ett stort hopp – och en ökad kamplust!
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
