Inför attacken skrev Brenton Tarrant flera webbinlägg som borde ha utlöst varningsklockor. Han spanade på båda moskéerna och skaffade sig en vapenlicens. Han råkade också skjuta sig själv när han rengjorde ett vapen och fick uppsöka sjukhus för att ta bort kulfragment – men saken anmäldes inte till polisen.
Det är några av slutsatserna i en 800 sidor lång utredningsrapport om terrordådet, som släpptes av en nyzeeländsk kommission i förra veckan. Rapporten fastslår att Tarrant ”drevs av en högerextrem islamofobisk ideologi”. Likaså att attentatet varit möjligt att genomföra, eftersom de nyzeeländska säkerhetsmyndigheterna ”nästan uteslutet” hade fokuserat på hot från islamistisk terrorism.
– Ni och alla nyzeeländare förtjänar ett system som gör sitt bästa för att hålla er trygga, sa landets premiärminister Jacinda Ardern efter att rapporten släppts i tisdags, när hon bad om ursäkt till de dödades anhöriga.
Klassades inte som terrorist
I den här fruktansvärda händelsen på andra sidan jorden finns det en obehaglig Sverigekoppling. Tarrant ville ha internationell uppmärksamhet, därför lät han i sin propaganda nämna både terroroffer och terrorister i andra länder, som han ville hämnas och hylla. På ett av sina vapen hade han klottrat ”Ebba Åkerlund”, namnet på den 11-åring som dödades i Rakhmat Akilovs IS-inspirerade attentat i Stockholm 2017. I sitt manifest nämnde han också svenske Anton Lundin Pettersson som inspiration, den 21-årige terrorist som 2015 dödade tre personer med invandrarbakgrund i en rasistisk svärdattack mot en skola i Trollhättan.
Svenska myndigheter har dock rubricerat Trollhättandådet som bara ett hatbrott, inte ett terrordåd. I Säkerhetspolisens stora rapport om våldsbejakande extremism från 2016 nämndes inte Lundin Pettersson alls, som ett exempel på terrorism. Samtidigt talade statsminister Stefan Löfven talade redan från första dag om dådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 som terrorism.
– Det finns en tendens att snabbare kalla det för terrorism när det dels rör sig om en utländsk medborgare, dels om man kan förknippa det med islam. Men när det gäller ens egna medborgare, då är man mer försiktig. Breivik kallades inte heller för en terrorist i början utan bara för en massmördare, säger Janne Flyghed, kriminologiprofessor vid Stockholms universitet, till Dagens ETC.
”Trummats in en enögdhet”
Rapporten i Nya Zeeland sätter fingret på en kritik som riktats mot myndigheterna i flera andra västländer. Efter 11 september-attackerna i USA hamnade mycket av fokus på att spana efter och betona islamistisk terrorism, på bekostnad av andra hotbilder. Även svenska myndigheter har fått kritik för att inte ta våldet från extremhögern på tillräckligt stort allvar och för att man inte ens kallar attentat vid deras rätta namn. Trots att samtliga politiskt motiverade mord under Sveriges moderna historia hade begåtts av individer från vit makt-miljön, före attacken i Stockholm 2017.
Enligt Janne Flyghed har de svenska myndigheterna på sistone skärpt sig lite. Säkerhetspolisen har återigen börjat betona hotbilder från vit makt-miljön. Men tendensen att fokusera särskilt på islamistisk terror bottnar i flera saker.
– Det har trummats in en enögdhet, delvis av polisen och politiker, men framför allt av en del mer eller mindre kompetenta experter som ständigt pratar om detta. De får uttala sig och spekulera i media väldigt mycket och komma tillbaka trots att de haft fel massa gånger, eftersom medias behov av experter är outsinligt.
Backar man tillbaka till 1980-talet fanns det ett påtagligt förringande av vit makt-miljön. När det på den tiden började dyka upp många bränder mot flyktingbostäder och liknande mål, så togs de inte på allvar.
– De neutraliserades ofta till pojkstreck. Det var aldrig tal om att det var politiska motiv eller terror i den bemärkelsen, säger Janne Flyghed.
Kunskap har gått förlorad
Historikern och lektorn Heléne Lööw vid Uppsala universitet, som forskat om vit makt-miljön i många år, säger att saker går som i cykliska förlopp. Uppmärksamheten kring olika säkerhetshot kan pendla fram och tillbaka. Under 1990-talet byggdes det upp en omfattande bevakning av vit makt-miljön hos svenska polisorganisationer, men mycket av den interna kompetensen tappades efter 11 september 2001.
– De som verkligen lade ner energi och byggde upp mycket på 1990-talet, de har gått i pension idag. Och de som sysselsätter sig med detta nu är analytiker, som gör sammanställningar, litteratur och deltar i konferenser och så vidare. Men det är på ett helt annat sätt, säger Heléne Lööw.
Samtidigt, menar hon, finns det en tendens i svenska polisiära organisationer som går att spåra många år tillbaka i tiden, som gjort att man ansett att de ”riktiga” hoten kommer från utlandet.
– Det är samma diskussion man länge förde om antisemitism, att de ”riktiga” antisemiterna alltid kommer utifrån. Det är någonting vi har inbillat oss ända sedan 1945, säger Heléne Lööw.
Premiärminister Jacinda Ardern har godkänt samtliga 44 rekommendationer i rapporten om Christchurch-attentatet, som ska leda till en kraftig omorganisering i de nyzeeländska myndigheternas arbete mot extremism. Bland annat ska säkerhets- och underrättelsetjänsten ombildas, en ny ministertjänst med ansvar för antiterrorism-arbete ska tas fram, liksom nya lagar för arbete mot terrorism och mot hatbrott.
Janne Flyghed önskar att Sverige kan låta sig inspireras av de krafttag Tyskland nyligen tagit, mot vit makt-miljön generellt och mot högerextrema infiltratörer i säkerhetsstyrkorna. Men Heléne Lööw fruktar att det nästan skulle behövas ännu ett högerextremt attentat på svensk mark, innan något kan förändras i grunden.
– Tyvärr tror jag det krävs något väldigt spektakulärt, om man ska vara väldigt cynisk. Men i det här så glömmer man ofta politikernas roll. De är inte några passiva åskådare till sina myndigheter, utan de kan dirigera.
