Men ett år efter det historiska fredsavtalet fortsätter Colombia att vara ett av världens mest osäkra länder.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sedan Farc lade ned vapnen har andra aktörer – paramilitära grupper, organiserad brottslighet, Farc-avhoppare – klivit in och fyllt det tomrum gerillan lämnade efter sig. Det handlar om territoriell kontroll och om kontroll över befolkningen. Om att stärka marknadsandelar inom narkotikahandel, smuggling, illegal gruvbrytning och markutnyttjande.

Haltande fred

Om allt detta berättar Jomary Ortegón, ordförande för organisationen CCAJAR, som sedan fyra decennier försvarat mänskliga rättigheter i Colombia. I mitten av oktober besökte hon Sverige för att göra världen uppmärksam på att den colombianska fredsprocessen fortfarande går på kryckor. Och för att berätta om de grupper som, trots att våldet i landet överlag minskat, fortfarande finns mitt i skottlinjen.

– Paradoxalt nog befinner sig människorättsaktivister i en väldigt svår situation efter fredsavtalet. 2016 mördades 80 aktivister och under första halvåret i år har redan 45 människor mördats, säger hon.

När Jomary Ortegón talar om människorättsaktivister gör hon det i vidare bemärkelse. I Colombia räknas även de in i begreppet som har en ledande ställning i lokalsamhället, fackföreningsrepresentanter, ledare för ursprungsbefolkningen och de som förespråkar bättre tillgång till offentlig infrastruktur.

Mord vardag

Det finns inget som tyder på att räkningen stannar vid 45 mord. Senast den 26 oktober hittades tre personer som tillhörde en av landets ursprungsbefolkningsgrupper mördade. Veckan före mördades Henry Meneses Ruiz, före detta Farc-krigare som efter freden valde att engagera sig socialt.

Och två veckor före mordet på Ruiz mejades ett 20-tal demonstrerande bönder ned av polisen i Tumaco. Sex av dem dog direkt, en sjunde senare på sjukhus. Ett 20-tal skadades. Protesterna riktade sig mot myndigheternas försök att ta bort många fattiga bönders enda inkomstkälla, kokabladsodlingar.

Men det är inte bara via direkt våld människorättsaktivister angrips. Stigmatisering och det Jomary Ortegón kallar ”aggression” är två andra metoder som används för att tysta oliktänkande.

– Miljöaktivister kallas miljöterrorister eller miljöjihadister. Det startas smutskastningskampanjer i sociala medier. Frivilligorganisationer, även vår, anklagas för korruption, för att använda krigets och våldets offer för att tjäna pengar på dem, säger hon.

– Det är inte så att vi har svårt att försvara oss mot anklagelser. Men det kräver tid och energi att ständigt behöva göra det.

Hotar finansiärer

”Aggressionerna” stannar dessutom inte där, organisationerna störs och deras arbete försvåras på många fler sätt. Demonstrationer upplöses eller förbjuds. De förvägras tillgång till myndighetsdokument, särskilt när det gäller miljöfrågor.

Frivilligorganisationerna tvingas registrera sig och redovisa inkomster. Till synes harmlöst, men via uppgifterna om utländska finansiärer och gåvogivare kan myndigheterna utvidga stigmatiseringen till utlandet, för att strypa eller minska bidragsflödet.

Deltagande viktigt

Trots att människorättsaktivister angrips från alla håll, av såväl myndigheter som mer ljusskygga grupperingar, är Jomary Ortegón optimistisk inför framtiden.

Även om hennes lista över nödvändiga steg mot en hållbar fred är lång: Kokabönder måste ges möjlighet att överge växten till förmån för traditionella grödor. Resurser frigöras från militärbudgeten – Colombia har regionens näst största militärmakt – till sociala reformer. En sanningskommission tillsättas som inte bara granskar direkta övergrepp, utan också de politiska beslut som gått ut över sociala rörelser.

Den viktigaste slutsatsen som Jomary Ortegón drar ett år efter fredsavtalet är att i strävan efter fred är behovet av folkets deltagande fundamentalt. Och även om hon beskriver civilsamhället och dess engagemang som starkt, konstaterar hon att det finns en vid klyfta mellan stad och landsbygd.

– Fattigdomen i Colombia är enorm. Det finns regioner där över 60 procent är fattiga. Och de senaste tio åren har 10 000 barn dött av svält. Men i städerna är det som att de inte bryr sig. I folkomröstningen om fredsavtalet deltog endast 37 procent av de röstberättigade. Det är en stor tragik. Vi måste nå dem också, de som inte bryr sig.