En av hennes kollegor höll just på att förklara vad han ansåg vara konservatismens kärnvärden. Då öppnade Margaret Thatcher sin handväska, drog fram en sönderläst bok och drämde den i bordet. "Det här är våra kärnvärden," sa hon. Det var början till en politisk revolution som skulle komma att svepa över världen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Boken var Frihetens grundvalar av Friedrich Hayek från 1960. Dess utgivning innebar en övergång från en ärlig om än extrem filosofi till rent lurendrejeri. Filosofin kallades nyliberalism. Enligt den var konkurrens det avgörande kännetecknet för mänskliga relationer. Marknaden skulle synliggöra en naturlig hierarki mellan vinnare och förlorare och skapa ett effektivare system än vad som någonsin kunde åstadkommas genom planering eller design.
Allt som hämmade processen, till exempel kännbara skattesatser, reglering, fackföreningar eller att staten agerar leverantör, var kontraproduktivt. Entreprenörer utan tyglar skulle skapa rikedom som sedan skulle sippra ner till alla andra.
Så var det i alla fall tänkt från början.
Men när Hayek skrev Frihetens grundvalar hade det nätverk av lobbyister och tänkare som han grundat redan börjat få generösa bidrag från mycket förmögna människor som i hans lära såg ett verktyg för att försvara sig mot demokratin. Det var inte alla aspekter av det nyliberala projektet som gynnade deras intressen, och det verkar som om Hayek försökte åtgärda den saken.
Boken börjar med att Hayek för fram den snävaste möjliga synen på vad frihet är, nämligen frånvaro av tvång. Han avfärdar idéer som politisk frihet, universella rättigheter, människors jämlikhet och fördelning av rikedom. De sakerna begränsar de rikas och mäktigas handlande, och därigenom inkräktar de på den absoluta frihet från tvång han kräver.
Demokrati, å andra sidan, "är inte ett slutgiltigt eller absolut värde". Friheten är i själva verket beroende av att man hindrar majoriteten från att bestämma över vilken riktning politiken eller samhället kan komma att ta.
För att rättfärdiga den här ståndpunkten skapar han ett hjältenarrativ om extrem rikedom. Den ekonomiska eliten som hittar nya sätt att spendera sina pengar likställer han med pionjärer inom filosofi och vetenskap. Liksom en politisk filosof ska vara fri att tänka det otänkbara, så ska de mycket rika vara fria att göra det ogörbara, utan att hindras av allmänintresset eller den allmänna meningen.
De ultrarika är "förtrupper" som "experimenterar med nya sätt att leva", och som banar nya vägar som resten av samhället kommer att följa. Samhällets framsteg är beroende av att dessa "oberoende" människor har friheten att tjäna så mycket pengar de vill och spendera dem hur de vill. Allt som är bra och nyttigt stammar därför ur ojämlikhet. Det ska inte finnas någon koppling mellan vad man gjort sig förtjänt av och hur man belönas, det ska inte göras någon åtskillnad mellan förtjänad och oförtjänad inkomst, och det ska inte finnas några gränser för vilka räntor man kan ta ut.
Ärvd förmögenhet är mer samhällsnyttig än förmögenhet som man tjänat ihop själv: "De sysslolösa rika", som inte behöver arbeta för sitt uppehälle, kan ägna sig helt åt att utöva inflytande över "olika områden inom tänkande och åsikter, smak och övertygelse". Till och med när de inte verkar spendera sina pengar på annat än fåfängligheter går de i själva verket i bräschen för samhället.
Det borde inte förvåna någon som är insatt i de här frågorna att Hayek fick Nobelpriset i ekonomi.
När Thatcher drämde Hayeks bok i bordet fanns det redan på båda sidor Atlanten ett energiskt nätverk av tankesmedjor, lobbyister och akademiker som förde fram hans läror. De finansierades ymnigt av några av världens rikaste personer och företag.
Thatcherismen och Reaganismen var inte ideologier i egentlig mening; de var bara nyliberalismens två ansikten. Allt som de förde med sig – enorma skattelättnader för de rika, krossade fackföreningar, färre allmännyttiga bostäder, privatisering, outsourcing och konkurrens inom offentlig service – var sådant som föreslagits av Hayek och hans lärljungar. Men nätverkets verkliga triumf var inte att det tog högern i besittning, utan att det koloniserade partier som en gång i tiden hade stått för allt som Hayek avskydde.
Bill Clinton och Tony Blair hade inget eget narrativ. De utvecklade inte en ny politisk berättelse, utan tyckte att det räckte med triangulering. Med andra ord: De plockade ut några delar av det deras partier en gång trott på, blandade med delar av det som deras motståndare trodde på, och ur den osannolika kombinationen tog de fram en "tredje väg".
Det var oundvikligt att nyliberalismens flammande, upproriska självförtroende skulle utöva en starkare dragningskraft än socialdemokratins slocknande stjärna. Hayeks triumf syntes överallt. Blair utökade privatfinansieringen av offentliga projekt, Clinton avreglerade finanssektorn. Hur mycket värdighet och fingertoppskänsla Barack Obama än må ha haft hade inte han heller något eget narrativ (förutom "hopp"). Sakta halades han in av de som ägde övertalningsmedlen.
Resultatet är att människor förlorar inflytande och till slut stängs ute från den politiska beslutsprocessen. Om den dominerande ideologin hindrar regeringar från att påverka samhället kan de inte längre möta väljarnas behov. Politik tappar sin betydelse i människors liv. Debatten reduceras till en avlägsen elits pladder. De utestängda vänder sig i stället till en giftig antipolitik, där fakta och argument har bytts ut mot slagord, symboler och sensation. Den man som förstörde Hillary Clintons chans att bli president var inte Donald Trump, utan hennes egen make.
Det paradoxala resultatet är att backlashen mot nyliberalismens omintetgörande av politiska valmöjligheter har lyft upp just den sorts person som Hayek avgudade. Trump har ingen sammanhängande politisk linje och är ingen klassisk nyliberal. Men han är ett perfekt exempel på vad Hayek menar med någon som är "oberoende". Han har ärvt sin förmögenhet, han hindras inte av vanlig moral, och hans böjelser banar nya vägar för andra att följa. De nyliberala tankesmedjorna svärmar nu runt denna ihåliga människa, detta tomma kärl som väntar på att fyllas av de som vet vad de vill. Det troliga resultatet är att det som är kvar av vår anständighet kommer att rivas ner, med början i avtalet om att begränsa den globala uppvärmningen.
Det är berättarna som styr världen. Politiken har brakat samman därför att det inte har funnits konkurrerande narrativ. Huvuduppgiften är nu att förmedla en ny berättelse om vad det innebär att vara människa på 2000-talet. Den berättelsen måste vara lika tilltalande för de som har röstat på Trump och Ukip som för de som stödjer Hillary Clinton, Bernie Sanders och Jeremy Corbyn.
Vi är några som redan arbetar med det här, och vi skymtar vad som kan vara början på en berättelse. Det är för tidigt att säga så mycket än, men i kärnan finns ett erkännande av det som modern psykologi och neurovetenskap tydliggör: att mänskliga varelser, jämfört med andra djur, är både anmärkningsvärt sociala och anmärkningsvärt osjälviska. Den extrema individualisering och egennyttighet som nyliberalismen förespråkar går på tvärs med mycket av det som är den mänskliga naturen.
Hayek berättade för oss vilka vi är, och han hade fel. Det första steget vi måste ta nu är att göra anspråk på vår mänsklighet igen.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian, men du kan återkommande läsa Monbiot i Dagens ETC tack vare ett samarbete mellan tidningarna.
