– Jag har erbjudits att arbeta som ostmakare i Polen, Storbritannien och Tyskland, eller att öppna mitt företag från grunden i Khmelnytsky-regionen. Men jag kan inte tänka på det, jag väntar på att mitt hem Berdyansk ska bli avockuperat och att vi ska återvända hem för att göra ost.
Det säger Aliona Lubenska. Under de senaste åtta åren har hon tillsammans med sin man Yuriy tillverkat hantverksmässig sost i Berdyansk (Zaporizhia-regionen). Men de tvingades överge sitt livsverk. Deras stad har ockuperats av ryssarna. De älskade sin verksamhet. De började med ostexperiment i sin egen lägenhet. Snart köpte de ett hus, gjorde om det till ett ostmejeri och tog med sig en handgjord tank från Italien. De gjorde 15 kilo ost per dag. Deras meny innehöll upp till 15 sorters ost som de sålde till lokalbefolkningen eller på sin Instagramsida.
Den 24 februari vaknade Aliona klockan fyra på morgonen, gick upp för att se till sin dotter Aurora, bäddade om henne, gick runt i huset, drack lite vatten. Och så hörde hon explosioner. En rysk missil träffade en militärbas i närheten. Aliona och Yuriy lindade in sin dotter i en filt och gick ner till källaren.
– Vi planerade inte att fly. Vi hade 600–700 kilo lagrad ost i källaren. Den behövde speciella förhållanden, du kan inte transportera den i en vanlig lastbil. Och jag kunde inte ens föreställa mig hur vi skulle flytta den enorma tanken, minns Aliona.
Berdyansk ockuperades redan den 27 februari. Större delen av Zaporizhia-regionen erövrades också av den ryska militären. Men inte ens då ville Alionas familj flytta. De deltog i proukrainska möten och fortsatte att köpa mjölk och göra ost.
– Gården var fortfarande tvungen att mjölka korna och mata dem något, så vi fortsatte att köpa 60 liter mjölk per dag. Men folk började snabbt få slut på pengar, och allt oftare sålde vi inte osten utan gav bort den gratis. Vi pastöriserade mjölk och bjöd folk på den, körde grädde genom separatorn, kokade vatten i ugnen och gav ut till våra grannar. Gasen hade redan stängts av då. Det var så mycket jobb, säger Aliona.
Den 18 mars fängslade ryssarna flera aktivister efter ytterligare ett möte. Alla som kom ut för att uttrycka sin ståndpunkt hotades med att bli skjutna. Familjen Lubensky kunde inte längre köpa mjölk – mjölkbilen fick inte passera checkpoints. Och familjen hade slut på sparpengar. Aliona började ta emot grova hot. Den 21 mars kunde familjen inte stå ut längre och lämnade Berdyansk. De lämnade en familj från Mariupol i sitt hus. I regionen Khmelnytsky, dit familjen flyttade, erbjöds de att starta ett ostmejeri i partnerskap. Men de reste till sist vidare mot Kiev. Där hyr de en lägenhet med ett sovrum och kör runt och levererar hjälp till nödställda. De lever själva på att sälja videorecept på ost, förrätter med mera.
– Vi vill bara komma hem igen.
Alionas hus i Berdyansk är fortfarande intakt, det är åtminstone vad hennes grannar säger. Men det finns inga jobb, barn har inte gått i skolor eller dagis sedan februari, och många människor har inte råd att köpa mat.
– Vi läser hela tiden att våra vänner försvinner, människor som har stannat i staden för att ställa upp som volontärer. En vän till oss gick med i ambulanstjänsten för att hjälpa människor, han greps och han har hållits fången i två månader, ingen vet vad som har hänt honom eller om han ens är vid liv, säger Aliona.
Hon tror på segern och väntar på den.
– Vi kommer att göra allt för att få livet tillbaka till Berdyansk. För om vi alla lämnar våra städer och vårt land, vad dör då våra killar och tjejer för just nu?
