– Det har varit ett år fyllt av smärta och mirakel, summerar Svetlana Tichanovskaja för Dagens ETC.
– Å ena sidan har vi sett regimens brutalitet förgöra civilsamhället, undertrycka media och människorättsförsvarare. Vi har sett hur oskyldiga har fått lida, lagar brytas och orättvisa skipas. Å andra sidan har vi skapat ett bättre belarusiskt samhälle som fortsätter att kämpa trots förtryck och rädslor.
Men att döma av gatorna i Minsk är det, i alla fall just nu, folket som har förlorat och rädslan som vunnit.
De stora söndagsdemonstrationerna som kunde samla upp till 200 000 personer i vitröda tåg är idag ett minne blott. Tusentals belarusier har gripits och kastats i fängelse. Från första dagen blandades glädjen och hoppet om förändring med den skräck som vittnesmålen om mord, tortyr och våldtäkt ingav. Under året har oberoende medier, inklusive lokalpress och kulturtidskrifter som Nasja Niva – som ges ut på belarusiska snarare än ryska – stängts ned eller fått se sina webbadresser blockeras. Tiotals föreningar har förbjudits. Belarus har fått över 600 politiska fångar, däribland 37 journalister, och massvis med människor har lämnat landet för Polen, Litauen och Ukraina. Det handlar främst om unga och välutbildade, som var bland de främsta att mobilisera sig mot regimen, och som nu måste bygga sina liv i exil. Av de många strejkande arbetare, upproriska civilingenjörer, demonstrerande studenter, upprörda läkare, avhoppade poliser, skandaliserade idrottsmän som Dagens ETC skrivit om under det senaste året lever bara ett fåtal kvar i Belarus.
De som stannar
Fram till nyligen fick de som flydde ofta höra: hur kan du lämna landet nu? Idag är det snarare de som stannar som ifrågasätts.
För Aleksej, 30, handlar det om principer.
– Jag har rätt att bo i mitt land!
För honom är det faktum att stanna kvar detsamma som att vägra ge upp och att inte tappa mark.
– Det stämmer att jag ibland funderar på att flytta utomlands, säger Mikalaj, 24.
– Men jag adopterade precis en valp och han är för liten för en sådan resa, lägger han till illmarigt. Enligt honom ”är revolutionen inte över: vi har inte uppnått vårt mål ännu, även om vi har lyckats med att förändra samhället”.
Liza, som undervisade på universitetet, ”vägar att vara rädd”, trots att hennes politiska engagemang gjorde att hon fick sparken och aldrig mer kan hoppas på ett jobb i den offentliga sektorn. Trots riskerna
fortsätter hon – så diskret som möjligt – att verka för oppositionen. Efter ”en känslosam höst”, där flera av hennes elever avstängts, följde en lugnare vinter med politiska samtal mellan vänner, men utan att de vågade sig på öppna motståndshandlingar.
Långa straff
Medan vanliga demonstranter, journalister och aktivister har dömts till fängelse i allt från några veckor upp till två år har de främsta av oppositionsledarna straffats mycket hårdare, i en uppvisning av regimens oförsonlighet. Bankmannen Viktor Babaryko, en annan av kandidaterna i förra årets presidentval, dömdes i juni till 14 års fängelse för påstådd ekonomisk förskingring. Den 4 augusti började rättegången bakom lyckta dörrar mot Maria Kalesnikova och Maksim Znak, som båda var medlemmar av Babarykos kampanjstab. De riskerar tolv års fängelse för att ”ha konspirerat om att ta makten” och ”skapat en extremistisk organisation”.
De båda filmades kort under rättegångens första dag och verkade sig lika – hon: spjuveraktig och dansandes i sin bur, han: lugn och leende. Det var en bild som hämtad från förra året, om det inte vore för buren som ramade in dem.
I ett brev förklarar Maksim Znak, som jobbade som advokat först för Viktor Babaryko och sedan för Svetlana Tichanovskaja, att han ”inte ångrar någonting” och att hans samvete är rent: ”Jag arbetade hårt för det allmänna bästa och gjorde det med grund i lagen (…) Nästan ingen kunde förutsäga repressionens omfattning och asymmetri”, säger han och fortsätter: ”kan vi ångra att vi gick ned i källaren för att upptäcka en eld, eller hade det varit bättre att aldrig öppna dörren och leva i tyst okunnighet? Det är naturligtvis inte bättre.”
Oppositionen i exil
När de som gjorde motstånd inom landet skrämts och kuvats faller ansvaret för den demokratiska övergången på dem som tagit sig utomlands. För första gången sedan Aleksandr Lukasjenko kom till makten har oppositionen lyckats med att organisera sig och överleva i exil. Svetlana Tichanovskaja hyllas överallt dit hon åker runt om i världen – med undantag av sitt eget land där den statliga propagandan fortsätter att svartmåla och förnedra henne. Men det räcker inte längre för regimen, som har bestämt
sig för att sprida skräck bortom sina egna gränser: genom att kapa det plan som journalisten Raman Pratasevitj flög med, genom att försöka tvinga OS-sprintern Kristina Timanovskaja att återvända hem mot sin vilja, och möjligen också genom mordet på aktivisten
Vitalij Sjisjov som verkade från Kiev i Ukraina, har diktaturen visat att ingen som kämpar för landets frihet går säker, inte ens bortom de belarusiska gränserna.
Skräck och oro
– Det tar ett tag för rädslan att lämna kroppen, medger Stas, en oppositionell som Dagens ETC träffar först i Minsk och senare i Vilnius, några veckor efter hans flykt till Litauen. Han berättar ledigt och humoristiskt om de otroliga turerna kring resan – men det räcker med blotta omnämnandet av Aleksandr Lukasjenko för att få honom att hoppa till.
Om känslan av ångest så småningom lättar ”lämnar mig aldrig oron för hemlandets framtid”, säger Pavel, som i våras försvann till Polen för att undslippa fängelse.
Den i Belarus mycket kände politiske analytikern Artjom Schraibman fick fly till Kiev.
– När jag lämnade förstod jag att jag inte längre har ett land: det jag saknar är inte Belarus som det är, utan en viss bild av Belarus, förklarar han.
Hopp för framtiden
Vad finns det då för framtidsutsikter?
– Dialog är inte längre ett möjligt val för Aleksandr Lukasjenko. Bara att han skulle sätta sig vid samma bord som hans motståndare vore nu ett tecken på förlust, säger Artjom Schraibman.
– Motorn i den här krisen är de felbedömningar och bakvända beslut som regimen har fattat, som till exempel att skicka migranter till Litauen.
De här snedstegen leder till upptrappning, som kommer att leda till nya sanktioner och så vidare. Hur tar man sig ur det? Jag vet inte. Om Aleksandr Lukasjenko inte gör fler misstag och lyckas överleva politiskt fram till den folkomröstning som han har lovat (den är tänkt att hållas 2022 eller 2023, reds. anm.), uppstår ett dilemma. Ska han fortsätta att eskalera konflikten – vilket kräver att han tar emot pengar från Kreml för att finansiera förtrycket – eller välja att lugna situationen utan att veta hur samhället kommer att reagera?
Lindansaren Aleksandr Lukasjenko har lyckats balansera mellan EU och Ryssland under en halvt sekel nu. Till sin hjälp har han omfattande säkerhetsstyrkor och ett system som bygger på massövervakning – som på sovjettiden – som nu har fått som mål att bevara den gamla ordningen för alltid. Oppositionen, som å sin sida har befolkningens stöd som främsta tillgång, behöver förbereda sig för en lång kamp.
Svetlana Tichanovskaja summerar:
– En viktig sak som jag har lärt mig är att när du börjar en revolution kan du inte förutse någonting! Men du kan skapa goda förutsättningar och öka dina chanser att lyckas.
Fotnot: Alla namn – förutom för dem som framträder med för- och efternamn – har ändrats.
9 augusti 2020
Aleksandr Lukasjenko, Belarus president sedan 1994, säger sig ha vunnit en sjätte mandatperiod med 80 procent av rösterna. Hans främsta motkandidat Svetlana Tikhanovskaja vägrar dock att erkänna sig besegrad. Tiotusentals människor i hela landet demonstrerar mot det uppfattade valfusket, tusentals grips.
11 augusti 2020
Svetlana Tichanovskaja tvingas i exil och anländer till Vilnius, Litauen, där hon fortfarande bor.
7 september 2020
Oppositionsledaren Maria Kolesnikova kidnappas i centrala Minsk och körs till den ukrainska gränsen. Där river hon sönder sitt pass för att förhindra att hon slängs ut ur landet. Istället tas hon till ett häkte.
11 september 2020
Två belarusier – far och son – hoppar över staketet till den svenska ambassaden i Minsk och vädjar om asyl. Där blir de kvar.
10 oktober 2020
Aleksandr Lukaskenko träffar fängslade politiska fångar, ett möte som inte leder något vart.
26 oktober 2020
På uppmaning av Svetlana Tichanovskaja genomförs en generalstrejk i hela landet, efter att Aleksandr Lukasjenko vägrat att avgå, sluta använda våld mot folket och släppa de politiska fångarna fria – vilket var tre krav från oppositionen.
12 november 2020
Demonstranten Raman Bandarenka, 31, dödas under en demonstration. Belarusiska myndigheter hävdar att han var full. En läkare och en journalist, som avslöjar att de här påståendena var falska, döms till sex månaders fängelse.
19 november 2020
Svetlana Tichanovskaja, som åker runt i Europa och bygger stöd för ett fritt Belarus, träffar premiärminister Stefan Löven i Stockholm.
18 januari 2021
Efter sponsorernas påtryckningar får Belarus inte längre vara värd för ishockey-VM.
18 maj 2021
Landets främsta oberoende nyhetssajt, tut.by, stängs ned. Flera journalister grips.
23 maj 2021
Under förevändning av ett bombhot tvingar regimen ned ett Ryanair-flygplan på väg från Aten till Vilnius när det passerar belarusiskt luftrum. Journalisten Raman Pratasevitj och hans ryska flickvän Sofia Sapega som reste ombord på planet grips. De sitter nu i husarrest i Minsk.
24 maj 2021i
Stefan Löfven och de andra EU-cheferna förbjuder på ett toppmöte att belarusiska plan flyger över EU, flygförbindelser med Minsk stängs av och landet isoleras ytterligare.
1 augusti 2021
Idrottaren Kristina Timanovskaja vittnar under OS i Tokyo om att hennes tränare försökte tvinga henne ombord på ett plan till Minsk, och att hon inte vågar ta sig hem. Polen ger henne humanitärt visum.
3 augusti 2021
Aktivisten Vitalij Sjisjov, i exil i Ukraina, hittas hängd från ett träd i en park i Kiev. En mordutredning tillsätts.
