Grainne Griffin, Orla O’Connor och Ailbhe Smyth var de tre som ledde

Together for Yes, en rörelse som engagerade tusentals volontärer och som ledde fram till den historiska folkomröstningen.

Jag möter Ailbhe Smyth i byggnaden på Upper Mount Street i Dublin där Together for Yes hade sitt högkvarter. Där, i ett av rummen som fungerar som ett arkiv, ligger affischerna som under några intensiva månader före folkomröstningen prydde stora delar av Irland.

”Sometimes a private matter needs public support. Vote yes!” (på svenska ungefär ”Ibland behöver en privat angelägenhet allmänhetens stöd”) står det på en av affischerna som Ailbhe håller upp.

– Vi ville rikta oss till den breda massan i mitten. De som inte bestämt sig om de var för eller emot fri abort. Vi ville också få med oss männen och få frågan att kännas angelägen för dem, därför satsade vi på slogans som ”A woman you love might need your yes!”, säger Ailbhe Smyth och visar upp en annan affisch.

Hälsan i fokus

Deras icke-konfrontativa linje fungerade, till skillnad från nej-sidan, vars affischer med blodiga foster och budskap om att abort är mord snarare gjorde folk upprörda och provocerade, berättar Ailbhe Smyth.

En annan strategi som Together for Yes använde sig av var att vrida fokuset bort från moralfrågan och huruvida abort var rätt eller fel. Istället fokuserade de på att hälsoperspektivet, att abort är något som kvinnor helt enkelt har behov av.

– Rättighetsperspektivet blir lätt abstrakt för folk, men om du istället pratar om att en kvinna genast behöver träffa en läkare så blir det verkligt och nära, fortsätter Ailbhe Smyth.

Hon är numera en legendarisk aktivist i Irland – sedan 1970-talet har hon varit engagerad i den feministiska rörelsen och drivit kampen om laglig och säker abort.

Hon beskriver det Irland hon växte upp i som extremt kvinnofientligt, ett land som till stora delar kontrollerades av katolska kyrkan. Det innebar att sexualundervisning och preventivmedel knappt existerade.

– Det var först i samband med att avslöjandena om katolska kyrkans övergrepp på kvinnor och barn blev offentliga på 1990-talet som deras makt över vårt samhälle började att försvagas, säger Ailbhe Smyth.

Inskrivet i grundlagen

Orla O’Connor ledde tillsammans med Ailbhe Smyth Together for Yes-kampanjen. Hon är även ordförande i National Women’s Council, en av de tre grupperna som gick ihop och bildade paraplyorganisationen Together for Yes.

Hon tillhör visserligen en annan generation än Ailbhe Smyth, ändå beskriver hon samma slags repressiva skolgång, kontrollerad och styrd av katolska kyrkan och med en hypertraditionell hållning gentemot allt som har med sex att göra –sexualundervisning, preventivmedel, abort, hbtq.

Den tredje ledaren för Together for Yes var Grainne Griffin, vars engagemang i frågan startade 2012 då hon gick med i Abortion Rights Campaign, ett på den tiden kontroversiellt namn – stigmat kring abort var enormt.

– Abort var helt enkelt ett icke-ord, men vi ville bryta tabut och synliggöra dess existens. Fram till dess hade jag ingen aning om hur många vänner jag faktiskt hade som lidit av det åttonde tillägget, säger Grainne Griffin.

Hon syftar på det så kallade åttonde tillägget i grundlagen som tillkom 1983 och som gjorde att Irlands abortförbud – som funnits sedan 1861 – blev ännu mer svårrubbat.

Fallet Miss X

Om du frågar folk om Irlands aborthistoria så kommer de troligtvis berätta om den utifrån en rad bokstäver, berättar Grainne och beskriver det som en skandalös historia som börjar redan 1992 med ”Miss X”.

”Miss X” var ett högprofilerat, omdebatterat fall 1992 med en 14-årig flicka som blivit gravid efter att ha blivit våldtagen av en familje­medlem. Hon och hennes föräldrar bad om att få åka till England för att göra abort, vilket först nekades, men sedan godkändes i högsta domstolen eftersom flickan försökt ta sitt liv.

Fallet ledde fram till en rad andra folkomröstningar som resulterade i att det samma år blev tillåtet för irländska kvinnor att resa utomlands för att göra abort utan att riskera fängelse.

Sedan kom fallet med Savita Halappanavar 2012.

– Vi hade just startat och kommit igång med Abortion rights-kampanjen när fallet med Savita blev känt, berättar Grainne Griffin.

Den 31-åriga Savita Halappanavar kom in till sjukhuset med svåra smärtor på grund av ett pågående missfall, men eftersom läkarna fortfarande kunde höra fostrets hjärta slå så ville ingen av dem utföra en abort. Det ledde till att Savita Halappanavar fick blodförgiftning, som hon dog av några dagar senare.

– Hennes död innebar ett enormt folkligt uppvaknande och engagemanget för att få igenom en lagändring växte. Folk var chockade eftersom de flesta alltid antagit att England innebar en säkerhetsventil som gjorde att ingen behövde dö på grund av Irlands hårda abortlagar, berättar Grainne Griffin.

Orla O’Connor fyller i:

– Folk var skräckslagna och förvånade och vi sa: ”Varför är ni så förvånade?” Det här finns inskrivet i vår grundlag. Så det var ett avgörande ögonblick när regeringen förstod att de skulle bli tvungna att ordna en folkomröstning.

Gräsrotskamp

Åren efter Savita Halappanavars död organiserades en enorm gräsrotsrörelse med volontärer som ordnade demonstrationer, insamlingar och evenemang.

– Det tydligaste sättet att se att vi växte var via den årliga marschen, March for Choice, som dubblerade sitt antal demonstranter varje år. Den blev ett synligt tecken på hur mycket attityderna kring abort höll på att förändras och blev inte minst en färgstark, känslosam och hoppfull uppvisning av en rörelse vi aldrig sett likheten av i Irland förut, säger Grainne Griffin.

– Underskatta aldrig en demonstration, för den skickar tydliga signaler till politikerna att de misslyckats med att göra sitt jobb, säger Ailbhe Smyth.

Hon understryker vilken betydelse det hade att kvinnor bröt tystnaden och gick ut och berättade om sina aborter:

– Inom kvinnorörelsen har vi länge vetat att när kvinnor börjar tala så är det första steget taget, för det handlar om att få bekräfta att dina erfarenheter faktiskt är sanna, säger Ailbhe Smyth.

Tusentals ställde upp

Kärnan i kampanjen var en gigantisk dörrknackningsaktion där tusentals volontärer förde individuella samtal med folk runt om i hela Irland om varför det var viktigt att rösta ja.

– Människor skapade också egna, oberoende kampanjer. En jag minns särskilt hette In Her Shoes och uppmanade folk att försöka sätta sig in i andra kvinnors situation för en sekund. Det ledde till att folk ställde skor i långa rader mitt på gatorna. Jag blir fortfarande berörd när jag tänker på det, säger Ailbhe Smyth medan hennes ögon tåras.

– Det uppmanar folk att inte döma och att visa medkänsla. Om det är något vi alla behöver här i Europa så är det mer medkänsla med de utsatta.

Hon tystnar.

– Jag grät inte under vår kampanj på över ett år för vi jobbade så hårt, men nu i efterhand tycker jag att det irländska folket var enastående för de fortsatte vara katoliker, men förändrade betydelsen av vad det innebär.

Den katolska kyrkan höll en låg profil under folkomröstningskampanjen och i undersökningar som gjordes var de den institution som folk hade lägst förtroende för i det irländska samhället. Högst förtroende hade läkare.

– Jag sa det då och jag säger det igen, läkare är de nya prästerna, säger Ailbhe Smyth.

– Därför var det så viktigt att få läkare som var villiga att gå ut offentligt och förklara varför laglig och säker abort var en viktig hälsovårdsfråga.

Den avgörande dagen

Så kom till slut den avgörande dagen, fredagen den 25 maj 2018, som Ailbhe Smyth, Orla O’Connor, Grainne Griffin och alla de andra tusentals aktivisterna kämpat så hårt och länge för.

– Jag gick ner rösträkningscentret på valdagen och såg på medan de räknade alla röstsedlar och det var en otrolig känsla att veta att bakom varje papper så fanns det en människa som tänkt igenom sitt beslut och sen tagit sig tiden att gå iväg och rösta, säger Grainne Griffin och fortsätter:

– Till en början kände jag bara absolut lättnad över att vi vunnit, men det var en bitterljuv känsla att tänka på alla de kvinnor som hann dö innan vi fick igenom lagändringen.

– Vissa sa att vi kanske inte borde fira för abort är inget att fira. Men vi firade ju inte aborten utan att vi förändrat Irland, säger Ailbhe Smyth.

Kvinnors värde

Grainne Griffin minns festen som hölls samma kväll. Hon var så trött att hon knappt orkade stå. Istället satt hon i ett hörn av dansgolvet och tittade på alla människor som jobbat så hårt och satt sina liv på paus för att hjälpa till med kampanjen. I bakgrunden hade någon satt på ett flöde av bilder från alla åren de kämpat, små ögonblick som var och en för sig verkade obetydliga men som när du satte ihop dem blev till en otroligt framgångsrik rörelse.

– Det kändes som att alla kvinnor på Irland gick med huvudet en aning högre den dagen, för det här handlar om så mycket mer än bara abort, det handlar om kvinnors värde i vårt samhälle. Det kändes som om vi för första gången faktiskt var sanna jämlikar i vårt samhälle, säger Grainne Griffin.