– Det är farligt, vi är rädda hela tiden, säger Muhammad Haidari från Kabul.
Han fortsätter:
– Livet här är hemskt. Det värsta är våldet. Vi köar för mat ungefär tre timmar varje dag och det blir ofta slagsmål i matkön. Ibland slåss de med knivar och påkar.
Dagens ETC träffar honom och hans fru Alia Hussami på kvinnokliniken som drivs av den spanska organisationen Rowing Together. Paret kommer från Kabul. Alia är gravid i fjärde månaden och har epilepsi. Hon har haft flera krampanfall i lägret. De är oroliga för barnet och har kommit för att göra ett ultraljud.
Det finns bara en läkare i lägret och när Alia Hussami krampade fick hon träffa en sjuksköterska.
– Jag ville att de skulle kalla på ambulans men de vägrade, berättar Muhammad Haidari.
Hög infektionsrisk
Eftersom Alia är gravid får hon inte äta epilepsimedicin förrän hon genomgått hjärnröntgen på sjukhuset i Mytilene, men den måste hon vänta på i sex veckor.
– Jag är orolig hela tiden. För att Alia ska få kramp, för infektionsrisken, för våldet i lägret. Kvinnor har blivit våldtagna så jag följer med henne överallt, till och med till toaletten, fortsätter han.
Alia Hussami talar inte så mycket engelska men visar fram ett fult sår på fingret. Det började som ett litet rivsår och har snabbt blivit infekterat och fullt av var.
– Hela Moria är fullt av bakterier! Duscharna är så smutsiga att det är bättre att låta bli att duscha, säger Muhammad.
Dagen därpå kommer de tillbaka till kliniken. Alia Hussami är omtöcknad, har feber och ont i kroppen. Läkaren Marina Martín konstaterar njurinfektion.
– Urinvägsinfektioner är den vanligaste åkomman hos kvinnorna här och det går snabbt upp i njurarna, säger hon.
Det svåraste med att arbeta som läkare i lägret är bristen på mediciner och att patienterna oftast bara kommer en gång, menar hon.
– Jag får ge dem det vi har och hoppas att de följer instruktionerna.
Gynekologen Deni Cervantes har ett annat problem.
– Många kvinnor är väldigt rädda för ultraljudsstaven. De har varit utsatta för sexuellt våld och de bara fryser till när de ser den.
Bor tre familjer i en box
Muhammad Haidari och Alia Hussami bjuder in mig i sitt hem som är ungefär sex kvadratmeter. De bor i en Isobox, en bostadscontainer, som de delar med två andra familjer. Sammanlagt tolv personer bor under samma tak.
– Vi kände inte varandra innan men våra grannar är snälla. Det är skönt att vi alla är afghaner, säger Muhammad Haidari.
På väg genom lägret visar han hur det är uppdelat i sektioner inhägnade med taggtråd för att minska risken för bråk. Människor från Afrika bor för sig och singelmän har ett eget område. I en särskild avdelning finns det låsta förvaret, där människor som fått avslag på sin asylansökan hålls instängda i väntan på att skickas tillbaka till Turkiet.
Betraktas som illegala
Innan flyktingarna haft utredningssamtal och fått sin svarta eller blå stämpel i sina identitetshandlingar är restriktionerna för resande stränga. De som inte är inlåsta i det innersta förvaret får röra sig inom Lesbos, men många saknar pengar till en bussbiljett ens till närmaste staden Mytilene.
Innan utredningen påbörjats betraktas dock alla flyktingar som illegala.
– När vi kom till Lesbos kom polisen och plockade upp oss när vi gick på vägen. Första natten sov vi på stolar hos polisen, sedan skjutsade de oss till Moria. De första tre nätterna här sov vi på gatan i lägret. Vi fick varsin filt hos polisen, det var det enda vi hade, berättar Muhammad Haidari.
Levnadsförhållandena innanför stängslet är hårda, men de beväpnade vakterna vid grindarna innebär åtminstone någon form av skydd. Lägret tar dock inte slut vid murarna.
Utanför taggtråden växer sektionen som officiellt benämns som olivlunden. Människorna som bor här kallar det för ”the jungle”, djungeln.
– Eurorelief (den NGO som förmedlar bostäder i lägret, reds anmärkning) tyckte att vi skulle bo där, men jag vägrade, för Alias skull, säger Muhammad Haidari.
Han vill visa hur människorna som bor där har det och vi går för att besöka Alias släkting. På den smala grusvägen utanför taggtrådsstängslet springer barnen. Några kvinnor häller ut sitt smutsiga tvättvatten rakt på vägen. Lite längre ner sitter en liten pojke på huk och leker med ett tomt cigarettpaket i smutsvattnet.
Här finns varken asfalt eller grus på marken. Människorna har byggt sina hem av det de hittat. Grunden till bostäderna består av lastpallar för att komma upp från den kalla, fuktiga marken.
– När det regnade i två veckor blev det översvämning här. Vattnet räckte mig upp till halva vaden, visar Muhammad Haidari.
Ett hem av lastpallar
Akila Ahmedi möter upp oss och bjuder in till familjens hem. Det är byggt av lastpallar , presenningar och filtar. Under en tjock filt ligger ett litet barn och sover. Ett litet hårrufs sticker upp ovanför filtkanten. Pappan i familjen, Hassan Resa Ebrahimi, visar en plastback under filtens fotända, med en lampa under. Det är rummets enda värmekälla.
– Vi har bara ström ibland, det blir väldigt kallt här, särskilt på nätterna, berättar han.
Mitt i bostaden står ett litet campingtält. Där sover familjen tillsammans för att hålla värmen. Barnen Omidjan och Arezo är fem och två och ett halvt år gamla. Arezo är rödblommig på kinderna och gnyr i sömnen.
– Vi är rädda för att barnen ska bli sjuka av kylan, det finns bara en läkare i lägret, säger Hassan Resa Ebrahimi.
Akila plockar upp Arezo i famnen.
– Det är otäckt att bo här. Jag har hittat möss, insekter och ormar. Jag är så rädd att barnen ska bli sjuka och dö, säger hon.
Vill bara härifrån
Båda familjerna kommer från Kabul och har förlorat vänner och släktingar i bombexplosioner.
– Vi flydde därifrån för att vi trodde att vi skulle vara säkra här. Men här är vi också rädda, vi vill bara härifrån. Det är det viktigaste. Jag har träffat människor som bott i Moria i två år, säger Muhammed Haidari:
– Bara det inte blir så för oss. Varje dag här känns som ett år.
