Cesare Vicentinis fyraåriga dotter väntar otåligt på att karantänen i Milano ska ta slut. Hans ettåriga son följer efter föräldrarna var de än är i lägenheten, med skorna i handen. Han vill ut.

I mitten av förra veckan skärptes reglerna om vem som får lämna hemmet i Milano. Bara den som kan bevisa att den har ett akut jobbrelaterat ärende, hälsoproblem, eller måste handla mat – någonting som styrks genom ett ifyllt formulär – får befinna sig utanför hemmet i staden. I förra veckan greps en 17-åring då han trotsat karantänen för att hälsa på sin flickvän.

Köar till stormarknaden

Cesare Vicentini och hans familj har varit hemma sedan skolorna stängdes den 24 februari. Vicentini är fotograf och hans fru Federica Rapetti är lärare. Innan de hårdare reglerna infördes tog de med barnen till parken på förmiddagarna, när det fortfarande var ganska tomt på folk, men nu är de hemma hela tiden. När Dagens ETC når Vicentini har han just varit och handlat mat till familjen, men även till sin mamma, mormor och svärföräldrar. Det gör han med 7 till 10 dagars mellanrum, berättar han. Utanför mataffären väntar han i kö eftersom bara ett begränsat antal människor släpps in åt gången. Just i dag har det gått fort, han behövde bara vänta utanför i tio minuter. Han har lärt sig att det är bättre att gå lite tidigare på eftermiddagen – på kvällen är det mycket längre köer.

Att Cesare Vicentini och hans familj i princip har suttit i karantän sedan den 24 februari tär på tålamodet, berättar han.

– Vi är så klart trötta på att sitta hemma och att inte ha något eget utrymme. Vi är också väldigt uttråkade. Å andra sidan passar vi på att ordna i hemmet och umgås med barnen. Vi har lyckats lära ettåringen att sova i egen säng och varje dag får vi hitta på nya lekar och aktiviteter för att de ska kunna få utlopp för sin energi.

”Går miste om värdefull tid”

Att ingen i familjen får träffa släkten är dock det svåraste med karantänen, säger han.

– Barnen träffade min mamma och mormor för en vecka sedan och jag har ingen aning om när de kan få ses igen. Det var ännu längre sedan de fick träffa mina svärföräldrar, trots att de bara bor 300 meter bort. Det är tungt, jag prioriterar så klart att skydda min mamma och mormor, men å andra sidan känns det jobbigt att mormor, som är 94, inte får umgås med sina barnbarns barn. Det känns som vi går miste om värdefull tid.

Hittills mår alla i familjen bra, men Cesare Vincentini är orolig för hur det kan gå.

– Det de säger om det här viruset på nyheterna, både de officiella och de icke-officiella, har ändrats många gånger så vi är väldigt osäkra på vad som stämmer. Sådant skapar panik. Nu när vi förhoppningsvis har en lite klarare bild av vad som händer är vi rädda att det här kan pågå länge.

Han känner även oro för hur det ska gå för hans mormor och för att sjukvården inte ska mäkta med virusutbrottet.

– Före epidemin svimmade mormor och togs till akuten på Milanos största sjukhus. De kom fram till att hon hade hjärtproblem, men i tre dagar fick hon ligga kvar i ett rum med tolv andra patienter för att det inte fanns plats hos kardiologen eller ens på en allmänmedicinsk avdelning. Och nu verkar alla förvånade att vi inte har tillräckligt med sängplatser på sjukhusen.