Hon hjälper flyktingar i Grekland: ”Småbarnsfamiljer lever på gatan”

– Behovet av hjälp är enormt och vi kan inte hjälpa alla. Men vi kan ju i alla fall ge lite till de som inget har. Det svåraste är att ta besluten om vilka vi ska hjälpa, men nu har vi bestämt att den som gör intervjun inte ska ta beslutet, eftersom man blir så känslomässigt engagerad, säger Suzanne Melville.

”Helvetet på jorden”

Hon är lärare och tillbringar varje skollov i Aten där hon driver lilla oberoende hjälporganisationen Hope cafe, tillsammans med engelska Kerri Moor, som nu bor i Aten. Kvinnorna träffades när Suzanne första gången åkte till Lesbos i februari 2016. För Suzanne började engagemanget när Sverige införde sitt så kallade andrum.

– Jag blev så förbannad att jag bokade en biljett till Lesbos och åkte ner och hjälpte till med att ta emot gummibåtarna som kom in i tusental. Efter det kom avtalet mellan EU och Turkiet. Då blev jag förbannad igen och åkte till Pireus och jobbade i hamnen där flyktingarna bodde i oorganiserade läger. Det var helvetet på jorden.

När Pireus stängdes började hon och Kerri Moor att åka runt bland lägren i Aten och de squats (ockuperade tomma lägenheter), där flyktingarna bodde.

– Aten är stort och det tog mycket tid att åka runt. Då sa vi att det skulle vara fantastiskt att ha ett litet kafé så att folk kunde komma till oss i stället. I januari 2017 fick vi lokalen och redan när jag kom dit på februarilovet stod folk i kö och ville hämta saker, fast vi inte hade fått klart lokalen eller öppnat officiellt.

En samlingspunkt

Hope cafe blev snabbt en samlingspunkt dit de som förlorat allt vände sig. I dag hjälper organisationen hundratals människor varje vecka med det allra nödvändigaste. Man delar även ut lagad mat till hemlösa i parken Viktoria och betalar hyran för två lägenheter som bebos av flyktingfamiljer.

– De som fått asyl i Grekland åker oftast till något annat europeiskt land så snabbt de kan, mycket eftersom den grekiska sjukvården är så dålig. Men när de kommit fram till Tyskland eller Holland blir de tillbakaskickade hit efter någon månad och då har de förlorat allt. Igen. Även hoppet. Den hjälp de fick av de grekiska myndigheterna har dragits in eftersom de fått asyl. Då kommer de till oss, vi är deras vikarierande hopp, säger Suzanne Melville.

Hjälper på distans

Även när hon är hemma i Sverige cirkulerar livet kring Hope cafe. Efter jobbet i skolan svarar Suzanne på meddelanden över Whatsapp och försöker lösa problemen på distans.

– Jag oroar mig mycket när jag är hemma. Just nu tänker jag på en liten cancersjuk flicka som behöver en medicin som är jättesvår att få tag på och som inte håller länge. Hon har nu så det räcker en månad men vad gör hon när jag inte är där?

Glädjen i att kunna hjälpa lite överväger dock frustrationen över att inte kunna gör allt. Hemma ger Suzanne Melville konserter med sin trio som spelar klassisk musik i kyrkor för att samla pengar till Hope cafe. På konserterna passar hon på att berätta om situationen i Grekland.

– Det är svårt att få volontärer att jobba i caféet och svårt att få in donationer till att hjälpa flyktingar i Grekland idag. Folk tror att krisen är över, men det är värre än någonsin. Människor kommer fortfarande till de grekiska öarna och till slut hamnar de här. Många kommer även landvägen nu över floden Evros. Europa borde kunna hjälpas åt att ta hand om de här människorna. Det är väldigt mycket småbarnsfamiljer här och många av dem bor bokstavligt talat på gatan.