Oppositionsledaren Leopoldo López hade just överlämnat sig till polisen när Nicolas Maduro började tala inför tusentals, rödklädda arbetare från det statliga oljebolaget PDVSA, som samlats utanför presidentpalatset Miraflores i Caracas centrum.

– Fascisternas ledare är nu bakom lås och bom, konstaterade den venezuelanske presidenten.

– Kuppförsöket är stoppat!

De rödklädda PDVSA-­anställda applåderade.

Men det rådde knappast någon segeratmosfär. Inte vad man kunde vänta efter att en kupp har stoppats. Och definitivt inte i jämförelse med den segeryra som svävade kring ­Miraflores i april 2002 då tiotusentals Caracasbor samlats för att fira att kuppförsöket mot Hugo Chavez avvärjts.

Skillnaden i atmosfär berodde inte bara på att oljearbetarna bussats in till Caracas och beordrats delta på mötet, utan ännu mer på att Maduros tal om ett fascistiskt kuppförsök inte var helt lätt att ta till sig.

Det hade visserligen förekommit demonstrationer runt om i landet ända sedan början av februari, men det var ju ganska normalt. Det var heller inte särskilt stora demonstrationer, mest studenter och drivkraften bakom dem varierade från plats till plats.

Den 12 februari kulminerade de olika initiativen i större demonstrationer på flera håll i landet. Demonstationer som började fredligt, men som slutade i våld, med tre döda och flera sårade.

Maduro hävdade att fascistiska stormgrupper låg bakom våldet och han anklagade oppositionen för att försöka manipulera omvärlden genom att lägga upp falska bilder i sociala medier som man påstod visade polisens repression i Caracas den 12 februari, men som i själva verket var tagna i helt andra situationer till och med i andra länder.

Den här manipulationen, sa Maduro, syftade till att dölja det ekonomiska krig som en fascistisk borgerlighet, ledda av López, drev mot regeringen. Den senaste månaden hade López, med sin tes om att radikalisera protesterna i syfte att tvinga bort regeringen, trängt undan den tidigare viktigaste oppositionsledaren, presidentkandidaten Henrique Capriles, som förespråkade en mindre konfrontativ linje.

Det var, sa Nicolas Maduro, detta ekonomiska krig som tvingat fram den omfattande varubristen som gjort att venezulanerna numera tvingades tillbringa timmar i köer varje dag. Det var det som låg bakom bristen på tidningspapper som gjort att flera tidningar tvingats ställa in och andra minska antalet sidor. Det ekonomiska kriget var, enligt Maduro, också ansvarigt för de återkommande elavbrotten och att inflationen i Venezuela blivit en av världens högsta.

Alla problem – till och med att Caracas blivit en av världens våldsammaste städer – var i princip resultat av fascistiska konspirationer. Och ledare för dem var alltså López, tidigare borgmästare i Chacao, en av Caracas rikaste kommuner, grundare av partiet Voluntad popular, och som med stöd av USA och Colombias tidigare president Alvaro Uribe, planerat att förvandla demonstrationen den 12 februari till en fascistisk kupp mot regeringen.

För att understryka allvaret i anklagelserna utvisade Maduro tre amerikanska diplomater och anklagade också Colombias nuvarande president Manuel Santos för att gå fascisternas ärende när han gav uttryck för oro över våldet under demonstrationen.

Men så lämnade alltså López över sig till polisen.

Maduro förklarade lättad att fascisternas ledare hamnat bakom lås och bom att kuppen hade avvärjts. Det borde ha väckt jubel, men det blev bara lite plikttrogna applåder.

Sedan Maduro tillträdde presidentposten för tio månader sedan har han offentliggjort ett tiotal mordkomplotter mot sig själv. Varje gång har han sagt att han har bevis och att de skyldiga snart ska gripas. Ännu har inga bevis presenterats. Och inga skyldiga har gripits.

Det har skyllts så ofta på konspirationer av olika slag att venezuelanerna blivit okänsliga. Misstanken att orden döljer verkligheten istället för att lyfta fram den, har slagit rot hos många.

Och att det är få, också bland de utkommenderade oljearbetarna framför Miraflores, som tror att Maduros försäkran att den fascistiska kuppen avvärjts också innebär slutet på de problem Venezuela brottas med, beror helt enkelt på att man inte tror att problemen orsakats av någon konspiration av fascistiska borgare, utan av regimen själv.

Chavismen, först med Hugo Chavez som president, nu med Maduro, har suttit vid makten i 15 år. Under den tiden har Venezuela, tack vare de höga oljepriserna, haft större inkomster än någonsin tidigare i sin historia. Både Chavez och Maduro har kunnat styra landet med mandat som gjort dem mer eller mindre oberoende av parlamentet.

Att ekonomin ändå är i så dåligt skick beror snarare på regeringens ekonomiska politik, än på något ekonomiskt krig – vilket naturligtvis inte utesluter att det finns de som försöker sabotera ekonomin, liksom horder av ansvarslösa spekulanter, inte minst inom chavismens egna kretsar, som använder alla slags knep för att berika sig på andras bekostnad.

Men även om de skulle vilja, så skulle de nog dra sig i det längsta för att försöka sig på en kupp. Helt enkelt därför att den venezuelanska militären är starkare än någonsin. Därtill finns uppemot 100 000 beväpnade miliser under presidentens direkta befäl och ytterligare några tusen beväpnade aktivister inom de så kallade ”kollektiven” som agerar efter eget huvud för att ”försvara revolutionen”.

Hur några tusen, även 10 000-30 000, obeväpnade demonstranter, som studenterna den 12 februari, skulle kunna hota en så välbepansrad regim är svårt att förstå. Än mindre att de skulle kunna genomföra en kupp, och det även om det säkert finns grupper av väpnade galningar också inom oppositionen.

Men samtidigt som PDVSA-arbetarna plikttroget applåderade Nicolas Mauro utanför Miraflores inne i centrum, så fortsatte tusentals vitklädda anhängare till López, i andra ändan av staden, att ropa slagord mot Maduro. Det är inte alls omöjligt att gripandet av López istället för att sätta punkt för protesterna gör att de fortsätter. Och att det blir svårare för Maduro att avfärda missnöje som fascistiska konspirationer och kuppförsök. Vilket alls inte innebär att en kupp är otänkbar – det är den definitivt inte, framför allt inte om Maduro skulle tvingas nagga på de enorma privilegier som militärens lojalitet baseras på.