– Cirka en gång i veckan åker jag till Maracay för att leta varor och det tar ungefär hela dagen. Ofta måste jag gå till flera olika köpcentrum och stå i köer flera timmar, säger hon.
Jania är just nu mammaledig och får ut cirka 80 procent av sin vanliga sjuksköterskelön som i nuläget ligger runt 9 000 bolivares (cirka 12 200 kronor), en bit över minimilön. Mamma Olga har inget arbete men hyr ut rum till turister. Framför sitt hus säljer de kakor för 10–15 bolivares styck. Med tanke på att en lunch på en vanlig restaurang i byn kostar runt 500 bolivares verkar det vara småslantar.
– På något sätt klarar vi oss, man hittar sitt sätt. Men det är väldigt dyrt i Venezuela. Priserna stiger varje vecka, säger Jania.
– Det värsta är all den tid man måste lägga på att bara hitta nödvändiga basvaror till ett okej pris.
Utnyttjar systemen
En gång i veckan kommer varor till Mercal i Choroni och invånarna har möjligheten att köpa varor till priser subventionerade av regeringen, priser flera gånger billigare än de i andra butiker. För att motverka att systemet utnyttjas, exempelvis att enskilda personer köper upp en stor mängd varor för att sälja dem vidare, har varje medborgare en kvot att handla för kopplat till sitt personnummer.
– Jag går aldrig till Mercal, säger Janias mamma Olga. Och det för att undvika bråk och diskussioner. Det är meningen att systemet ska vara rättvist, men här fungerar det inte. De ansvariga i byn favoriserar sina grannar och sin familj.
I och med den oroliga ekonomiska och politiska situationen har kriminaliteten blivit ett allt större problem de senaste åren i Venezuela. Trots att Choroni är en liten by där alla känner alla har tjuvarna hittat även hit.
– Klockan sju låser jag dörren och går inte ut mer, säger Olga.
Och polisen är ett stort problem. De har så låga löner att de försöker hitta andra sätt att tjäna pengar på.
Men trots det sitter både Hugo Chávez och Nicolas Maduro fasttejpade på väggen i Olgas hus.
– Jag minns ingen tid innan Chávez men mamma har berättat hur fattigdomen var värre. Jag är tveksam kring Maduro men ser heller ingen opposition som bevisat något.
Köar i timmar för matvaror
I närheten av Plaza Venezuela i Caracas säljer Mariana sina egentillverkade smycken. Hon är vad man i Latinamerika kallar för artesano, ett vanligt yrke framför allt bland unga som önskar en friare livsstil.
– Kläder? Allt jag har på mig är flera år gammalt. Jag köper inga nya kläder längre. Det är helt omöjligt här. Och mina barn använder bara begagnat, säger Mariana.
Som artesana arbetar hon varje dag i månaden och tjänar ungefär dubbelt så mycket som en minimilön.
– Men jag har inte tid att stå i köer för att hitta billigare mat exempelvis. Sedan måste jag betala någon att ta hand om mina barn. Jag bor billigt men i ett av Caracas farligare områden. Mobiltelefonen har jag alltid instoppad innanför byxlinningen.
Mariana är less på situationen i Venezuela och har precis varit och hämtat ut pass till sig och barnen. Ett nytt liv med sikte på Brasilien väntar.
– Jag har inte sparat en bolivar så det blir att arbeta längs vägen hela tiden. Det går inte att spara i Venezuela. Flygbiljetter är väldigt svårt att få tag på. Jag kommer åka landvägen via Amazonas, säger hon.
Finns pengar i landet
På en restaurang inte långt ifrån Marianas smyckesförsäljning sitter Diana (som egentligen heter något annat) tillsammans med sin familj och äter lördagsmiddag. Det billigaste på menyn är grillad kyckling men Dianas familj är i dag sugen på stek och beställer in mat motsvarande en venezuelansk minimilön, cirka 7 000 bolivares.
– Du ser att restaurangen är full. Det finns pengar i Venezuela, säger Diana och ber mig om att få vara helt anonym i min artikel.
Diana kom med sin familj från Peru för ungefär 20 år sedan. På den tiden var situationen annorlunda. Venezuela var ett av Sydamerikas mer välmående länder och stora grupper av colombianer och peruaner flyttade in i landet. Idag är situationen den omvända. Perus ekonomi blomstrar och för den colombianska peson får du väldigt många bolivares.
– Men vi känner oss hemma i Venezuela nu och stannar här, säger Diana.
Diana och hennes familj driver ett företag inom konfektion och en butik i stadens billigaste stormarknader för kläder, El Cementerio.
– Vi har inte påverkats så mycket av inflationen, säger Diana. Jag höjer priserna när mitt material blir dyrare. Lite mindre säljer vi men det har inte påverkat vår privata ekonomi så mycket.
– Räddningen för oss är att vi kan handla med dollar, viskar Diana.
För den som lyckas få tag på dollar är givetvis situationen en annan i Venezuela. I maj i år slog värdet av dollarn på den svarta marknaden rekord och nådde 400 bolivares för en dollar vilket är över 60 gånger så mycket som det officiella värdet. Men att ha dollar innebär givetvis även en säkerhetsrisk och anledningen till den minskade turismen är bland annat detta.
– Det svåraste för oss har varit osäkerheten. Till och med polisen ha rånat oss.
Jag frågar vad som är absolut svårast att hitta i Venezuela.
– Head & Shoulders, säger Dianas dotter. Förmodligen kan du glömma ditt favoritschampo om du inte vill betala en förmögenhet på gatan, säger hon.
– Och det är brist på kondomer skrattar Diana. Vi kommer se en ökad befolkning här snart.
När jag frågar om de ibland köar för att hitta vissa produkter skakar Diana på huvudet.
– Aldrig. Det har vi inte tid med.
Smuggling stort problem
– Jag tackar gud för att Bicentenario existerar. Utan de hade många ur lägre klasser haft det svårt, säger Luis Portillo som driver en egen kiosk utanför en av de statliga mataffärerna i centrala Caracas.
Det är lördagseftermiddag och många familjer är klara med dagens inköp.
– Olja, tvättmedel och ris har jag hittat idag, säger Karen som precis kommit ut med sin man och sina två barn.
– Men jag hade hoppats på att hitta mjöl, socker och mjölk, suckar hon. Mjölk är det absolut svåraste. Det är nästan omöjligt att hitta, säger hon och vill därefter inte prata mer.
Till Bicentenario kan Karen komma var åttonde dag. Även dagarna är utspridda på invånarna så att inte alla ska handla samtidigt.
Jag frågar Luis om hur människor har tid att komma hit och köa när de förmodligen arbetar heltid och har en familj att ta hand om.
– Man hjälps åt. Många i Venezuela lever i stora familjer och det är inte ovanligt att vara flera generationer. Även i bostadsområdet hjälps man åt.
Luis är aktiv i en socialistisk organisation och stödjer regeringens politik. Han skyller bristen på varor bland annat på smugglingen till Colombia.
– Det finns många som tjänar på inflationen. Mellanhänder som grossister som passar på att höja priser. Och de ligor som smugglar ut mängder av varor till Colombia är ett enormt problem, säger Luis Portillo,
– Men att vi skulle ha det så illa är inte sant. Tar du bussen till kusten under helgerna är den fylld av venezuelaner. Och vi handlar ganska mycket, köper på oss av det som går. Det finns en rädsla för att det ska bli hyperinflation. Och som du ser är vi många som har bra mobiltelefoner och amerikanska märken på fötterna, säger Luis och pekar på sina Nike-skor.
Varje år ger regeringen varje medborgare rätt att köpa 3 000 dollar till ett pris av 11 bolivares. Många använder dessa pengar för att handla på Amazon.com och andra sidor online.
– Året om är köerna till Liberty Express, där du hämtar ut paket från USA, väldigt långa.
