Och visst låg det en oro i luften. På morgonen hade Kennedy sagt till sin närmaste krets att det inte vore särskilt svårt att skjuta USA:s president om man bara ville: ”Allt som krävs är att hitta en hög byggnad och använda ett gevär med kikarsikte.”

Ändå ville han åka i en öppen limousin. Och när han och hustrun Jackie trots allt möttes av en jublande folkmassa i centrala Dallas framstod det som rätt beslut.

Framför presidentparet i bilen satt Texasguvernören John Connally och hans fru Nellie. Och till slut vände sig Nellie om och kommenterade uppslutningen.

– Man kan knappast påstå att Dallas inte älskar er, sa hon.

– Nej, det kan man sannerligen inte, svarade presidenten och log.

Men klockan 12.30, just när åskådarleden glesnat och limousinen gjort en vänstersväng in på Elm Street vid parken Dealey Plaza, förändrades allt.

Tre skott. Blod och hjärnsubstans överallt. Och efter en knapp timme kablades chockbeskedet ut över världen: USA:s 35:e president John F Kennedy var död. Skjuten i huvudet. Guvernör Connally sårad.

Då var mördarjakten redan i full gång.

***

Några vittnen hade iakttagit en man med gevär i ett öppet fönster högt upp i Texas School Book Depository snett bakom kortegen. Sett en flock duvor lyfta från taket. Poliskonstapeln Marion Baker hoppade av sin motorcykel och stormade in i byggnaden. På andra våningen stötte han på en kille i lunchrummet. När chefen för skolbokslagret identifierade honom som Lee Oswald, en av de anställda, rusade Baker vidare uppför trapporna.

När alla anställda sedan räknades var Oswald försvunnen. Han hade lämnat platsen, åkt buss och taxi hem till sitt hyresrum i en förort, hämtat en revolver och gett sig av till fots. En kilometer därifrån stoppades han av en polis som hörsammat efterlysningen på komradion: en smal, vit man omkring 30 år, 175 centimeter och 70 kilo. Men när konstapel J D Tippit klev ur bilen drog Oswald sitt vapen och sköt honom till döds. 

Oswald flydde, gömde sig i en skoaffär och slank sedan in på en biograf, där polisen snart kunde gripa honom. Han gjorde motstånd, försökte skjuta en polis, men revolvern klickade och han fördes till stationen.

***

En dryg timme efter mordet på president Kennedy hade alltså Dallaspolisen en misstänkt gärningsman: den 24-årige Lee Harvey Oswald, senare tecknad som en hetlevrad och sociopatisk före detta marinkårssoldat med Castrosympatier, stukat storhetsvansinne och ett eskalerande hat mot det amerikanska etablissemanget.

Oswald nekade visserligen till allt. ”Jag är bara en syndabock”, sa han till journalisterna. Men bevisen hopade sig: Tre tomhylsor hittades vid ett öppet fönster på sjätte våningen i skolbokslagret. Geväret – ett italienskt Mannlicher-Carcano som Oswald köpt på postorder några månader tidigare under falskt namn – upptäcktes bakom några kartonger. Ett foto där Oswald poserar med geväret vaskades fram. Man fann också en avlång, brun papperspåse som han enligt vittnen haft med sig till jobbet samma morgon. Flera vittnen pekade även ut Oswald som polismördaren. Och mer var på gång.

Delstatsåklagaren var snart säker på att Oswald hade mördat Kennedy, och yrkade på dödsstraff. Men det blev aldrig någon rättegång. Två dagar senare sköts nämligen den misstänkte mördaren av nattklubbsägaren Jack Ruby i polishusets källare när Oswald skulle förflyttas. En redan chockad nation såg det hela i direktsändning.

Vad som först såg ut som ett vattentätt case förvandlades till en ouppklarad gåta.

Vad som först såg ut som ett vattentätt case förvandlades till en ouppklarad gåta. ”Där dog sanningen om Kennedymordet, och nu finns bara teorier kvar”, konstaterade Expressens USA-korrespondent. 

***

Var Oswald verkligen skyldig? Vilket var i så fall hans motiv? Hade han agerat ensam eller var andra också inblandade? Och varför hade Ruby skjutit Oswald? För att hindra honom att avslöja en konspiration som även Ruby var en del av?

Att Oswald hade bott ett par år i Sovjetunionen och hyllat Fidel Castro väckte förstås misstankar. Var det hela en kommunistisk komplott? Rika potentater knutna till den högerextrema organisationen John Birch Society påstod snart att Oswald skjutit Kennedy på order från Havanna eller Moskva. Eller var mordet, vilket Sovjetunionen hävdade, istället ”iscensatt av ultrareaktionära krafter som avskydde Kennedys politik både i rasfrågan och gentemot Kuba”?

En vecka efter mordet visade en mätning att bara en tredjedel av USA:s befolkning trodde att Oswald agerat ensam. Och för många var nog tanken att Kennedy hade mördats av en ensam galning rätt svårsmält. Det var som om folk krävde någon form av proportionalitet. En händelse med så stora konsekvenser kunde väl inte ha en så simpel orsak?

För att få stopp på spekulationerna tillsatte Kennedys efterträdare Lyndon B Johnson en politisk kommission ledd av chefsdomaren Earl Warren, och efter tio månader av förhör, insamling av bevis och analyserande slog Warrenkommissionen fast att det var Oswald som mördat Kennedy och att han agerat ensam. Man fann inga bevis för en konspiration, vare sig en inhemsk eller internationell. Inte heller Ruby ingick i en konspiration, menade man, utan hade skjutit Oswald på eget bevåg.

Därmed hoppades många, inte minst Johnson själv, att världen kunde lämna traumat bakom sig. Att såren kunde läka och livet gå vidare.

Warrenrapporten hyllades i de större medierna. Så även i Sverige, där Dagens Nyheter skrev att rapporten ”trasar sönder alla de fantasifulla teorierna om andra vapen, andra mördare och internationella konspirationer”.

Så fel man fick ändå. Snart började nämligen skeptiker – inte minst vänsterfolk som förföljts av FBI under 1950-talet och därför hyste en grundmurad misstro mot myndigheterna – nagelfara Warrenrapporten. De fann luckor, motsägelser, vaga resonemang och förhastade slutsatser. De började nysta i mordgåtan och blev allt mer övertygade om att den officiella versionen var en lögn. De höll föredrag, skrev böcker och lät sig intervjuas i media.

Väckte frågor som dröjt sig kvar, riktade strålkastaljuset mot märkliga detaljer.

Störst genomslag fick advokaten och medborgarrättsaktivisten Mark Lane, vars bok ”Rush to judgement” toppade försäljningslistorna i veckor. Den satte tonen, väckte frågor som dröjt sig kvar, riktade strålkastaljuset mot märkliga detaljer.

***

Enligt kommissionen hade tre skott hade avlossats mot Kennedys limousin, alla bakifrån och lite ovanifrån. Vilket baserat på att polisen hittat tre tomhylsor på golvet, men också på att 80 procent av vittnena hade hört just tre skott. Enligt många hade de också kommit i snabb följd, inom loppet av sex till sex sekunder.

Det fanns visserligen inga ljudupptagningar från mordplatsen, så helt säker kunde man inte vara. Men det fanns annat bevismaterial, nämligen Zapruderfilmen – tagen med en 8-milimeterskamera av klädtillverkaren Abraham Zapruder, som stod uppflugen på en betongpiedestal på en gräskulle vid Dealey Plaza när kortegen rullade förbi.

26,6 sekunder, 486 bildrutor, 18,3 bildrutor i sekunden, som visar när limousinen svänger in på Elm Stret, hur presidentparet vinkar till publiken, och hur Kennedy – just när bilen passerat en vägskylt – rycker upp händerna mot halsen. Hur guvernör Connally reagerar nästan samtidigt och faller åt sidan, och hur Kennedy till sist träffas i huvudet.

Genom att räkna bildrutorna kunde kommissionen slå fast att det gick 4,8-5,6 sekunder mellan det första skottet som träffade Kennedy och det sista. Däremellan träffades också Connally. Och frågan alla ställde sig var om det ens var möjligt att skjuta tre välriktade skott så snabbt med ett simpelt repetergevär.

Kommissionen lät ett gäng prickskyttar testa, och några av dem lyckades faktiskt. 1967 lät också CBS News elva prickskyttar prova, och sju av dem fick iväg tre skott på under 5,6 sekunder. 42 procent av skotten träffade målet.

Men var det troligt att Oswald hade lyckats med bedriften? Mark Lane tvivlade. Enligt kommissionen var Oswald en duktig skytt, men Lane hade intervjuat en gammal vän till Oswald från marinkåren, som hävdade motsatsen.

Nu höll kommissionen visserligen öppet för att ett av skotten kunde ha varit en bom. Och om det första eller sista skottet hade missat målet ökade plötsligt utrymmet för de tre skotten till minst sju sekunder, ja antagligen mer.

Men det var inget givet antagande. FBI hade nämligen slagit fast att alla tre skotten hade träffat: Det första Kennedy i nacken, det andra guvernör Connally i ryggen, och det tredje – det dödande skottet – president Kennedy i huvudet.

Men här ställer Zapruderfilmen till det. För tiden mellan Kennedys och Connallys reaktioner är alldeles för kort – inte ens två sekunder – för att en skytt ska hinna repetera och skjuta igen. Vilket ställde kommissionen inför ett allvarligt problem: Att påstå att Kennedy och Connally träffades av två olika kulor gick inte ihop med teorin om en mördare. Då måste det ha varit två skyttar, och en konspiration. Och den dörren ville man helst inte öppna. Så Warrenkommissionen lanserade en märkvärdig teori: att Kennedy och Connally hade träffats av samma kula, det som kom att kallas ”the single bullet theory”.

Enligt kommissionens experter var det både möjligt och troligt att kulan hade penetrerat Kennedys nacke strax ovanför skulderbladet och kommit ut vid slipsknuten, att den sedan fortsatt genom Connallys bröstkorg och hans högra handled och borrat in sig i låret, där den suttit tills den fallit ut på en bår på sjukhuset.

Trots att kulan hade trängt igenom flera muskler och krossat ett par ben var den märkligt intakt, raljerade Lane. Men också kulbanan tycktes osannolik, för att inte tala om det faktum att Kennedy reagerar en eller två sekunder innan Connaly. Hade kulan pausat i luften och vänt neråt innan den trängde in i Connallys rygg?

Kritikerna döpte snart om ”the single bullet” till ”the magic bullet” – den magiska kulan. Och enligt Mark Lane var teorin en nödlösning av stora mått, som avslöjade hur desperat kommissionen var i sina försök att pressa in verkligheten i sin teori.

En minoritet av vittnena hade dock hört fler än tre smällar, påpekade Lane, och enligt några vittnen hade skott också avlossats från den numera ikoniska ”the grassy knoll”, en gräsbeklädd kulle snett till höger och framför presidentens bil. Lane intervjuade också själv vittnen som sett rökpuffar och rentav blixtljus från ett träplank på toppen av kullen. Kommissionen hade visserligen samlat vittnesmål från folk som stått där och varken hört eller sett något, men enligt Lane kunde man inte kategoriskt avfärda sånt som inte passade in i huvudspåret. Och det gällde inte bara vittnesmålen, utan också uppgifter från läkarna som försökt rädda livet på Kennedy.

***

Något som tydde på att Kennedy skjutits framifrån och inte bakifrån. 

Kirurgerna berättade nämligen för pressen att de hade noterat två skottsår på presidenten: ett litet hål i halsen under adamsäpplet, antagligen ett ingångshål, och ett stort gapande sår i presidentens bakhuvud – något som tydde på att Kennedy skjutits framifrån och inte bakifrån som FBI och Warrenkommissionen hävdat. Och om Oswald hade befunnit sig på sjätte våningen i skolbokslagret så kan han omöjligen ha avlossat de skott som träffade Kennedy i halsen och i huvudet, konstaterade Mark Lane.

Men kommissionen lutade sig istället mot obduktionen, som hade genomförts på marinens sjukhus utanför Washington DC senare på kvällen. Och där blev bilden av skottskadorna en annan: ett litet ingångshål ovanför det högra skulderbladet och ett utgångshål på halsen under adamsäpplet, vidare ett ingångshål i bakhuvudet och en stor öppning på kraniets högra ovansida. Alltså tydliga bevis på skott bakifrån.

Vem skulle man egentligen tro på?

Det hade i och för sig tagits bilder under obduktionen, men de beslagtogs av Secret Service och hade aldrig visats för kommissionens medlemmar. Istället hade man nöjt sig med illustrationer, teckningar. Varför då? Och varför hade så mycket av bevismaterialet, tusentals dokument, hemligstämplats och låsts in för 75 år framåt? Vad ville man dölja?

Mark Lane beskrev Warrenrapporten som ett ”bedrägligt dokument”. Och han var inte ensam. De kommande åren släpptes ett pärlband av uppmärksammade anklagelseakter, som Jay Epsteins ”Inquest”, Harold Weisbergs ”Whitewash” och Sylvia Meaghers “Accessories after the fact”. De talade om en organiserad mörkläggning, om att det måste ha funnits fler skyttar, om att Oswald rentav var oskyldig, om att det var en konspiration, kanske en mycket större konspiration än man först anat.

Men riktig skruv tog det först när Zapruderfilmen visades i tv. Åren efter mordet fanns bara stillbilder från filmen, utvalda av Life, som köpt rättigheterna. Men 1975 visades en piratkopia i ABC:s populära kvällsprogram “Good Night America”, och för första gången kunde nu vanligt folk se den makabra sekvensen när Kennedys huvud exploderar. Och vad de såg tycktes bekräfta kritikernas påstående att presidenten sköts snett framifrån, från ”the grassy knoll”. Hans huvud slungas nämligen snett bakåt.

Människors misstro förstärktes av Watergateaffären.

Frågetecknen hopade sig. Förtroendet för den officiella versionen var kört i botten. Och människors misstro förstärktes av Watergateaffären, Richard Nixons lögner och osanningarna om Vietnamkriget: om makthavarna kunde ljuga om detta, vad hade de ljugit om mer? Hade de också begravt sanningen om mordet på John F Kennedy?

***

13 år efter skotten i Dallas, 1976, tillsatte USA:s kongress därför en ny kommission, House of Representatives Select Committee on Assassinations, förkortad HSCA, som fick i uppdrag att gå till botten med allt. Det blev en omfattande utredning, och allt synades på nytt: vapen, kulor, skottvinklar, skottsår, vittnesmål, rubbet. Man tittade också på fotografier och röntgenplåtar från obduktionen av Kennedys kropp, och man krävde att få ta del av hela utredningsmaterialet. Nya fakta kom upp på bordet. Så vad blev slutsatsen?

Även kongresskommissionen konstaterade att Lee Harvey Oswald hade skjutit Kennedy och Connally från skolbokslagret, och man ställde sig bakom teorin om ”the single bullet”. Oswald hade skjutit tre skott. Det första hade missat målet helt, det andra hade träffat både Kennedy och Connally, och det tredje hade träffat Kennedy i huvudet. Samtidigt menade man att det också hade avfyrats ett skott från ”the grassy knoll”, som visserligen hade missat målet, men ändå – totalt fyra skott och minst två skyttar. Den sensationella slutsatsen blev därför att “John F Kennedy troligen mördades som ett resultat av en konspiration”, även om kommissionen inte ville peka ut några medkonspiratörer.

Slutsatsen vilade på en akustisk analys av en ljudupptagning från en komradio på en polismotorcykel, där man med bästa vilja kan höra fyra smällar. Men snart såddes tvivel också kring detta. 1982 gjorde National Academy of Sciences en ny analys, och kunde slå fast att inspelningen gjorts minuterna efter mordet, något även senare analyser bekräftat. Därmed var den officiella berättelsen snöpligt nog tillbaks på ruta ett, med en ensam gärningsman.

Men vid det laget hade dammluckorna redan öppnats, och det var svårt att hejda floden av konspirationsteorier och spekulationer kring Kennedymordet.

***

Folk ägnade åratal åt att granska mystiska omständigheter och detaljer.

Folk ägnade åratal åt att granska mystiska omständigheter och detaljer i jakten på ledtrådar. Ta bara ”the umbrella man”, paraplymannen. I Zapruderfilmen och på olika foton står det nämligen en man vid foten av gräskullen med ett uppfällt paraply just när Kennedy träffas i huvudet. Trots att solen skiner från en klarblå himmel. Vem är han? Ger han mördaren ett tecken? Eller är paraplyet ett högteknologiskt skjutvapen?

När kongresskommissionen gick ut med en efterlysning 1978 fick gåtan sin lösning. Louie Steven Witt, som han hette, var en konservativt sinnad försäkringsmäklare från Dallas som levt i total ovetskap om alla spekulationer kring hans paraplyviftande. Hela grejen hade varit tänkt som en protestyttring. Paraplyet var en ”känslig punkt” för Kennedy, hade Witt lärt sig. JFK:s pappa Joseph Kennedy hade nämligen stöttat den brittiske premiärministern Neville Chamberlains misslyckade eftergiftspolitik mot Hitler, och Chamberlains paraply hade kommit att symbolisera just flatheten mot totalitära hot.

Efter skotten på Dealey Plaza hade Witt fällt ihop paraplyet, satt sig i gräset och sedan smugit iväg, chockad och skamsen. 

”Om Guinness rekordbok hade haft en kategori för folk som befunnit sig på fel plats, vid fel tillfälle och gjort fel sak så skulle jag ro hem förstaplatsen utan någon som helst konkurrens”, sa han till kommissionen.

Witt hade till och med kvar paraplyet, som nu kunde läggas till handlingarna. Men enligt konspirationsforskarna hade varken detta eller något annat med slump och misstag att göra. Enligt många var Witt en simpel bedragare.

Ingenting verkade kunna falsifiera konspirationsteorierna. När obduktionsfotona släpptes hävdades det till exempel att bilderna hade manipulerats. Den tidigare Nasa-ingenjören David Lifton menade rentav att Kennedys kropp hade lyfts ur kistan under färden från Dallas till Washington DC och förts till ett hemligt armésjukhus där den hade manipulerats innan obduktionen på Bethesdasjukhuset. Enligt Lifton hade Kennedys hjärna plockats bort, det skadade bakhuvudet reparerats och ett hål borrats upp i nacken, allt i syfte att påskina att skotten hade avlossats bakifrån och inte framifrån som Lifton trodde.

Kennedy smet från platsen och deltog på Truman Capotes födelsedagsfest 1964.

Det var ändå inte den mest långtgående teorin. Det fanns till exempel de som påstod att Oswald hade flera dubbelgångare, att det i själva verket var limousinens chaufför Bill Greer som vände sig om och sköt Kennedy i huvudet, alternativt att Kennedy smet från platsen och deltog på Truman Capotes födelsedagsfest 1964.

***

Numera tror mer än hälften av amerikanerna att John F Kennedy föll offer för en konspiration. Men andelen har faktiskt varit betydligt större än så, uppåt 90 procent. Först i mitten av 70-talet, sedan i början av 90-talet, då nästan tre decennier av konspirationstänkande fick sitt utlopp i Oliver Stones blockbuster ”JFK”, en dramathriller där Kevin Costner spelar en orädd åklagare som ger sig i kast med mordgåtan.

Genom fiktionens kraft (”JFK” är trots allt en bra film, rent dramaturgiskt) tog konspirationstron klivet från det möjliga till det sannolika, förvandlades till huvudspåret.

Kevin Costners rollgestaltning måste dock som ett gediget förvandlingsnummer. Verklighetens Jim Garrison var nämligen en betydligt mer excentrisk och tvivelaktig figur än den rättskaffens sanningssökare som framträder i ”JFK”.

Garrisson var distriktsåklagare i New Orleans, och det var där han började nysta i Kennedymordet i mitten av 1960-talet. Oswald hade nämligen befunnit sig i New Orleans sommaren 1963 – engagerat sig i en stödkommitté för Kuba, delat ut flygblad i gathörnen och hamnat i bråk med Castrofientliga exilkubaner. Garrisson intresserade sig dock mer för en rad sammanträffanden och rykten som sådde tvivel kring den officiella storyn och ledde till en skuggvärld av antikommunister, FBI-agenter och gangsters.

Garrison läste och lärde sig av Mark Lane, och instämde snart i att Warrenkommissionen ljugit för amerikanerna. Men han intresserade sig inte bara för skottvinklar och vittnesuppgifter. Han var på jakt efter gärningsmännen, de verkliga mördarna. Och Garrison blev snart övertygad om att han var en konspiration på spåren.

Ett par av de utpekade – Guy Bannister och David Ferrie – hann avlida innan Garrison kunde slå till. Men i mars 1967 åtalade han ändå den lokale affärsmannen Clay Shaw för mordet. Något som väckte enorm uppmärksamhet.

Garrison hävdade att mordet i princip var löst. Men mycket var ändå oklart. Inte minst motivbilden. Varför hade Shaw och hans påstådda kumpaner dödat Kennedy?

Garrison hävdade först att mordet var en ”homosexual thrill killing”, att det hade begåtts för att tillfredsställa en sjuklig drift, och att i synnerhet hjärnan i komplotten – David Ferrie – hade avundats Kennedys manliga utstrålning och styrka. En hypotes som kanske låg i linje med den tidens fördomar mot homosexuella, men som nuförtiden framstår som ganska långsökt, för att uttrycka det milt. I Oliver Stones film är just den teorin också förståeligt nog utelämnad. Destp mer utrymme ges åt Garrissons nästa teori.

***

Vad som inte framgår av Oliver Stones film är att det var KGB som ledde in Garrison på CIA-spåret. Ända sedan 1963 hade nämligen den sovjetiska säkerhetstjänsten, i syfte att smutskasta sin huvudfiende, spridit desinformation om att CIA hade mördat presidenten. Och när Garrisson grep Clay Shaw planterade KGB uppgifter i europeiska tidningar om att Shaw var CIA-agent. Garrison svalde uppgifterna, och trodde snart att Shaw hade konspirerat med en grupp CIA-agenter, exilkubaner och antikommunister.

Kanske var också Oswald en hemlig CIA-agent, spekulerade Garrison. Kanske var Oswalds kommunistidentitet en täckmantel som hade låtit honom spionera på Sovjet och infiltrera vänstern. Kanske hade Oswald stämt in i planen att mörda Kennedy, eller så hade han fungerat som den perfekta syndabocken och villospåret.

Enligt Garrison hade i alla fall CIA klara motiv att döda presidenten – i synnerhet de agenter som deltagit i den misslyckade Grisbuktsinvasionen av Kuba 1961, och som kände sig förrådda, menade han. Kennedy hade nämligen vägrat skicka in förstärkningar när det hela gått snett. Dessutom hade Kennedy sparkat CIA-chefen Allen Dulles. Och när Kennedy efter Kubakrisen 1962, då kärnvapenkriget var nära att bryta ut, börjat föra en mjukare linje mot Kuba och Sovjet och talade om avspänning och fred, ja då var måttet rågat för många fanatiska antikommunister inom och runt CIA, resonerade Garrison.

Exakt hur mordet gått till hade han också sina idéer om. En grupp hade planlagt allt, ett antal skyttar hade åkt till Dallas, skotten hade kommit från minst tre håll, villospår hade lagts ut, Oswald hade knuffats ut på scenen och sedan dödats av Ruby.

Men när allt kom omkring hade Garrison inte mycket på fötterna – mest en rad mystiska omständigheter, indicier och tvivelaktiga vittnesmål. Och när Clay Shaw till slut ställdes inför rätta 1969 friades affärsmannen av en enhällig jury.

Kontrollerade och styrda av de mörkermakter som hade dödat Kennedy.

Men Garrisson lät sig inte nedslås. Han hade en förklaring: starka krafter hade hela tiden motarbetat honom och gjort allt för att begrava sanningen. Och ända till sin död 1992 skulle han också hävda att alla som kritiserade honom var kontrollerade och styrda av de mörkermakter som hade dödat Kennedy, främst då CIA.

Garrison blev den första framträdande amerikanen att anklaga CIA för Kennedymordet. Men inte den siste. Snart blev CIA en ”usual suspect” – inte minst sedan firmans hemliga och ofta illegala aktiviteter avslöjades i början av 1970-talet. Om man nu hade mördat utländska ledare, utövat tortyr och försökt påverka opinionen i USA genom desinformation, vad var man mer kapabel till? Hade CIA också Kennedymordet på sitt samvete? Ja, det menade till exempel konspirationsteoretikernas nestor Mark Lane, vars sista bok (2011) rentav fick titeln ”Last word: My Indictment of the CIA in the Murder of JFK”.

Ändå var inte sista ordet sagt. Allra minst för Jim Garrison. Han spekulerade nämligen vidare, och kopplade snart också ihop Kennedymordet med Vietnamkriget.

***

Kennedy hade utökat USA:s närvaro i Indokina, men det var först 1964, under Lyndon B Johnson, som kriget hade trappats upp. Och enligt Garrison hade Kennedy mördats av krafter som just ville eskalera Vietnamkriget och såg Kennedy som ett hinder.

Den teorin torgfördes också av den tidigare flygöversten Fletcher Prouty, som arbetade i Joint Chiefs of Staff under Kennedyåren. I början av 1970-talet intresserade han sig för Kennedymordet, och fokuserade snart helt på motivbilden.

Enligt Prouty hade Kennedy varit i färd med att plocka hem all militär personal från Vietnam och minska försvarsutgifterna. Vilket gav honom fiender inom CIA, militären och inte minst inom vapenindustrin – ”det militärindustriella komplexet”. Vapentillverkarna hade mycket att förlora på nedrustning, och mångdubbelt att vinna på ett utvidgat krig. Så en hemlig plan formades, enligt Prouty. Mordet utfördes av en grupp inom CIA, men i bakgrunden fanns den dolda makteliten. Och vad de genomförde var en statskupp, ett våldsamt maktskifte. Och enligt Prouty fick de också precis vad de önskat sig: ett eskalerande krig.

Skulle Kennedy ha lämnat Sydvietnam om han fått leva, eller hade han fattat ungefär samma beslut som Johnson? Om det tvistar historikerna. Och det är förstås svårt att veta. Men egentligen spelar det mindre roll, åtminstone för Proutys konspirationsteori. För även om Kennedy nu ville lämna Vietnam var det inte nödvändigtvis därför han mördades. För som statsvetaren Erik Åsard konstaterar i sin bok ”Det dunkelt tänkta” lyckas Prouty aldrig ”etablera något direkt eller ens indirekt samband mellan mordet i Dallas och Kennedys Vietnampolitik” – istället bygger alltihop på obevisade gissningar.

***

För många konspirationsteoretiker blir tecknandet av en motivbild, i brist på handfasta bevis, den allt annat överskuggande metoden. Genom att ställa den klassiska frågan Cui bono? – vem gynnar det? – tror man sig kunna identifiera de skyldiga.

Eller som konspirationsteoretikern Jim Marrs skriver i sin bok ”Crossfire – the plot that killed Kennedy” – som för övrigt bildade underlag till Oliver Stones manus: 

”När man väl har accepterat tanken att det var en konspiration, så blir frågor som vem som avfyrade vapnet, från vilket håll och hur många gånger snart irrelevanta. Desto viktigare blir frågorna om vem som tjänade på mordet och som hade makten att dölja sanningen genom en mörkläggning.”

Men den som tänker så kommer som regel längre och längre bort från brottsplatsen, och fastnar lätt i villospår. Dessutom blir det ofta trångt på de anklagades bänk, i synnerhet när en toppolitiker som Kennedy mördas i en konfliktfylld tid. Raden av organisationer och personer som ogillade Kennedy och som möjligen ville få bort honom från makten blir rätt lång, och konspirationen tenderar att växa sig allt mer komplex.

Vem hade egentligen mer att vinna på att få bort Kennedy ur bilden?

Den sammansvärjning som Kevin Costners rollfigur till slut målar upp blir också en storskalig historia. I en berömd rättegångsscen får vi veta att mordet planerades av folk i regeringen och militärledningen, att det genomfördes av ett nätverk av CIA-agenter, exilkubaner och maffiamän, och sedan mörklades av Dallaspolisen, FBI, Secret Service och Warrenkommissionen. Och i bakgrunden ruvade vicepresidenten Lyndon B Johnson. För när allt kommer omkring – vem hade egentligen mer att vinna på att få bort Kennedy ur bilden än just Johnson, som ju bara var en välriktad kula från presidentposten?

Men Olivers Stones grandiosa teori lider av samma problem som andra konspirationsteorier om Kennedymordet. Vad som saknas är nämligen handfasta bevis som kopplar någon av de anklagade till det som faktiskt hände i Dallas den 22 november 1963.

Däremot finns det gott om bevis som styrker den officiella versionen.

***

I ”Reclaiming History”, ett mastodontverk på 1 600 sidor, lägger juristen Vincent Bugliosi fram 32 indiciebevis och 21 tekniska bevis för att det var Lee Harvey Oswald som mördade president Kennedy, sårade guvernör Connally och dödade polismannen J D Tippit.

Geväret som hittades i skolbokslagret var Oswalds. Han hade köpt det på postorder, och hans handavtryck fanns på kolven. Tomhylsorna som hittades på golvet vid fönstret på sjätte våningen och kulfragment i Kennedys bil kunde knytas till geväret. Oswalds fingeravtryck fanns på papperspåsen och på två kartonger vid fönstret. Revolvern som Oswald bar när han greps kunde knytas till kulorna som dödade Tippit och till tomhylsorna på brottsplatsen. För att nämna de viktigaste tekniska bevisen.

Handplockar fakta som tycks bekräfta den egna teorin och avfärdar annat.

Den som hävdar att Oswald är oskyldig måste antingen ignorera dessa bevis eller påstå att de är manipulerade och planterade. Vilket konspirationsteoretikerna också gör. Inte bara när det handlar om Kennedymordet, utan i många andra händelser som omgärdas av konspirationsteorier. De handplockar fakta som tycks bekräfta den egna teorin och avfärdar annat. De tror att konspiratörerna har lagt ut villospår, att det har skett en mörkläggning, att den officiella versionen är en illusion, en offentlig lögn.

De som försvarar den officiella versionen, i det här fallet Warrenkommissionens berättelse, ses antingen som vilseledda eller som konspirationens lojala lakejer.

Naturligtvis har Vincent Bugliosi hamnat på fiendelistan. Liksom journalisten Gerald Posner, som i bästsäljaren ”Case Closed” slog fast att Warrenkommissionen i stort sett hade rätt i sina slutsatser, och att konspirationsteoretikernas mest centrala invändningar inte håller. Utifrån datoranimeringar och tekniska analyser kunde han till exempel visa att teorin om ”den magiska kulan” stämmer med skottvinkeln och offrens placering i bilen. Den som studerar Zapruderfilmen kan också se i bildruta 313 hur Kennedys högra pann- och hjässlob fläks upp och hjärnsubstansen sprutar framåt, vilket tyder på att det sista skottet kom bakifrån, från skolbokslagret, inte framifrån från ”the grassy knoll”. Nästa bildruta visar hur Kennedys huvud först knycker framåt innan bakåtrörelsen kommer – en bakåtrörelse som enligt ett antal experter var en neuromuskulär reaktion på att hjärnan trasades sönder.

***

Samtidigt är det fullt möjligt att se på Warrenkommissionen med kritiska ögon utan att hemfalla åt konspirationstänkande, särskilt i ljuset av alla tusentals hemligstämplade dokument som har offentliggjorts de senaste decennierna.

I boken ”Real Enemies” beskriver historieprofessorn Kathryn Olmsted kommissionen som en omfattande PR-insats: uppdraget var inte att förutsättningslöst ta reda på sanningen, utan att övertyga världen om att Oswald handlat på egen hand, menar hon.

Enligt Olmsted hade de inblandade olika skäl att begrava besvärande fakta i målet. FBI-chefen J Edgar Hoover ville dölja FBI:s ”flagranta inkompetens”, som han beskrev det mellan skål och vägg. Byråvdelningen i Dallas hade nämligen haft ögonen på Oswald ett tag, och CIA hade upplyst FBI om att han haft kontakt med såväl sovjetiska som kubanska agenter i Mexiko City månaderna före mordet. Men det hade inte lett till några åtgärder. CIA oroade sig samtidigt för att sanningen skulle läcka ut om ”firmans” många mordförsök på Fidel Castro, som beordrats eller godkänts av Kennedys företrädare Eisenhower, men också av Kennedy själv. Detta var något som inte minst brodern Robert Kennedy kände till och ville hemlighålla, och som Lyndon B Johnson fick full inblick när han tillträdde. Senare sa Johnson att han ofrivilligt hade ärvt en ”murder incorporated” i Karibien. Att CIA dessutom outsourcat delar av verksamheten till maffian gjorde inte saken bättre. Sist men inte minst misstänkte Johnson att Castro låg bakom mordet på Kennedy, och han oroade sig för att han skulle tvingas invadera Kuba om så var fallet, och därmed riskera ett kärnvapenkrig. Johnson såg därför helst att Warrenkommissionen slog fast att Oswald var ensamt skyldig.

Så visst var det en slags mörkläggning, men inte i syfte att skydda mördarna.

Så visst var det en slags mörkläggning, men inte i syfte att skydda mördarna utan för att skydda kalla krigets hemligheter, värna nationens intresse och egenintresset. Men det hela kunde förstås framstå som att en konspiration försökte sopa igen sina spår – med följden att förtroendet undergrävdes och spekulationerna tog fart.

Samtidigt bidrog hemlighållandet till att motivbilden grumlades, att Warrenkommissionen egentligen aldrig lyckades förklara varför Oswald skjutit Kennedy – vilket spädde på tvivlen och öppnade för konspirationsteorier med trovärdigare motivbilder.

Men visst går det att se ett möjligt politiskt motiv, menar Olmsted, nämligen Oswalds vurm för Kuba och Fidel Castro, och ilskan mot Kennedys dolda Kubapolitik. I september 1963 hotade Fidel Castro Vita huset med att de hemliga operationerna kunde få konsekvenser: ”USA:s ledare”, sa han till nyhetsbyrån AP, ”borde förstå att om de godkänner terroristhandlingar med syftet att eliminera Kubas ledare, så kommer de inte att kunna sitta säkra själva.” Något som fått en del att misstänka att Oswald rentav mördade presidenten på uppdrag av Castro och hans agenter. Men inte heller detta har bevisats.

Såg han det som sin uppgift att döda den som försökte döda Castro?

Troligare är kanske att Oswald inspirerades och tog saken i egna händer. Castros uttalande trycktes nämligen i flera tidningar, även i New Orleans. Läste Oswald vad hans idol sa? Såg han det som sin uppgift att döda den som försökte döda Castro? Eller drevs Oswald istället, som många har hävdat, av ett allmänt hat mot etablissemanget?

Det lär vi kanske aldrig får veta säkert.

Vad vi vet är detta: Den 22 november 1963 tog Oswald med sig sitt gevär till jobbet. Vid lunchtid gick han upp på sjätte våningen, satte sig i ett öppet fönster, tog sikte mot Kennedy, avfyrade tre skott, fick in två fullträffar och förändrade världshistorien.