Vem överlever nästa tsunami?

– Jag vet inte exakt hur jag ska agera om en tsunami slår till mot Banda Aceh igen, konstaterar Ramli.

När tsunamin för 20 år sedan slog till i Indiska Oceanen och dödade 230 000 människor i 14 länder drabbades nordvästra Sumatra först och hårdast. Om något liknande händer igen kommer sannolikt Ramli, och andra personer med funktionsnedsättningar, att vara lika hjälplösa som de var för 20 år sedan. Då, vid åttatiden på morgonen den 26 december 2004, stod Ramli i duschen i huset som han delade med två synskadade kompisar.

– Plötsligt började huset att skaka. Vi förstod att det var en jordbävning och sprang snabbt ut, säger han.

Jordbävningen, som var den kraftigaste som någonsin har uppmätts, inträffade på botten av Indiska Oceanen cirka 25 mil utanför nordvästra Sumatras kust.

– Efter en stund kom människor springande mot oss. De skrek åt oss att fly eftersom jättelika vågor sköljde in från havet.

Jordbävningen hade orsakat upp till 30 meter höga vågor som rusade fram i en hastighet av 800 kilometer i timmen. De träffade kusten med sådan kraft att de vräkte fem kilometer in i Banda Aceh. Som blind var det omöjligt för Ramli att veta i vilken riktning han skulle fly.

– Jag sprang mot havet i stället för bort från det. Plötsligt dränktes jag av enorma mängder vatten.

Virvlar och strömmar förde honom hjälplöst runt i vattnet. Han var övertygad om att han skulle drunkna.

– Jag hade panik, men fick slutligen tag i en trädstam som jag höll mig fast vid. Jag fattade inte vad som hände. Havet låg tre kilometer från mitt hem, men eftersom vattnet var så djupt att mina fötter inte nådde botten antog jag att jag på något vis hade hamnat i havet eller i en flod, säger Ramli.

I över trettio minuter höll han sig fastklamrad vid trädet i vattnet. Först när det började sjunka undan kom folk till undsättning. Då hade 60 000 av stadens invånare dödats. 60 procent av bebyggelsen låg i ruiner. Totalt släcktes 130 000 människoliv i Aceh-provinsen. Ramlis rumskompisar överlevde genom att klättra upp på hustaket.

– Under lång tid efteråt var jag traumatiserad och levde i skräck för att något liknande skulle hända igen, säger Ramli.

2004 visste nästan ingen i Banda Aceh vad en tsunami var.

– Jag hade hört talas om höga vågor, men aldrig om en tsunami. Den kom som en total överraskning, säger Ramli.

Indonesien består av 18 000 öar som ligger utspridda i den så kallade eldringen i Stilla Havet. Där finns hundratals aktiva vulkaner. Mindre jordskalv och tsunamis sker regelbundet. För 20 år sedan togs alla på sängen, men idag övervakas tsunamiaktiviteter med avancerad teknologi. Alarmtorn längs kusten kommer att börja tjuta om en tsunami registreras och folk förväntas hinna ta sig i säkerhet. Det är lättare sagt än gjort om man är döv, blind, har nedsatt rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Enligt tankesmedjan Lowy Institute löper personer med funktionsnedsättningar fyra gånger större risk än andra att dö eller skadas i katastrofer.  

I teorin vet Ramli vad han ska göra om tsunamilarmet tjuter.

– Man ska snabbt ta sig så högt upp som möjligt i en byggnad eller springa till närmsta höjd. Det finns även några tsunamiskyddsbyggnader som man kan söka skydd i.

Synskadade uppmanas att ta sig i riktning mot tsunamivarningssignalerna eftersom de sänds från ljudanläggningar vid skyddsbyggnaderna.

– Men jag skulle aldrig klara av att snabbt ta mig dit på egen hand, konstaterar Ramli.

Ramli bor i ensam i en lägenhet på ett gruppboende. Enbart att röra sig utanför hemmet är en stor utmaning. Bilar och motorcyklar far fram i hög hastighet. Trottoarer och vägrenar ockuperas av matserveringar och parkerade fordon. Övergångsställena är lätträknade. Tickande trafikljus existerar inte.  

Efter tsunamin 2004 strömmade pengar in till återuppbyggnaden av Banda Aceh. Idag har staden 262 000 invånare och bebyggelsen, som nästan uteslutande består av låghus, bär inga spår av katastrofen.

– För oss blinda har det inte gjort skillnad att de har byggt nya fina hus. De är lika otillgängliga för oss som tidigare, säger Ramli.

Tsunamievakueringsövningar hålls då och då, men endast en gång har de riktat sig specifikt till personer med funktionsnedsättningar. Det var för flera år sedan och Ramli deltog inte. Han kände inte till att de skulle hållas.

– Jag skulle känna mig tryggare om jag regelbundet fick delta i evakueringsövningar för synskadade, säger han.

50-åriga Eriwati slår sig ned på caféet. Hon har en synnedsättning till följd av albinism och är ordförande i Aceh-sektionen av det indonesiska blindförbundet PERTUNI. De har länge tryckt på för att myndigheterna ska hålla evakueringsövningar för blinda, men får till svar att det saknas pengar. Banda Aceh är centralort i Aceh-provinsen som har en speciell status i Indonesien. Från 1976 till 2005 slogs gerillagrupper i Aceh för självständighet. Det slutade med att regionen fick autonomi 2005. Sedan dess råder där sharialagar.

– Den indonesiska lagstiftningen och FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar (CRPD) gäller även här, men vi har lagt till en del islamiska värderingar, säger Eriwati.

Det ska till exempel snart bli lagstadgat att fredagsbönen i stadens huvudmoské ska översättas till teckenspråk och att exemplar av koranen ska finns tillgängliga på blindskrift.

– Och att moskéer ska ha ramper, säger Eriwati.

Moskéerna kommer troligen att vara de säkraste platserna att söka skydd i vid en tsunami. Många i Aceh påpekar vördnadsfullt att moskéerna stod oskadda efter tsunamin 2004 medan bebyggelsen runtomkring hade rasat samman som korthus. Huruvida detta berodde på att moskéerna är stabila, påkostade byggnader eller om det var Guds ingripande är öppet för spekulation. Likaså kan experter endast spekulera om exakt var och när en jordbävning eller tsunami kommer att ske. Sommaren 2024 varnade Indonesiska agenturen för meteorologi, klimatologi och geofysik för att en kraftig jordbävning och tsunami kan drabba Indonesien inom en snar framtid, något som oroar invånarna i Aceh. Eriwati säger att modern teknik, som talsyntes, gör det möjligt för blinda att få samma samhällsinformation som seende, men att det är till föga nytta för dem vid en naturkatastrof.

– Idag har vi tekniken som ger oss information om vad vi ska göra i nödsituationer, men vi har ingen erfarenhet av att praktiskt öva på det, säger hon.

Situationen är inte unik för Aceh. Hösten 2023 publicerade FN-organet UNDRR (United Nations Office for Disaster Risk Reduction) en rapport som konstaterade att bristen på stöd till personer med funktionsnedsättningar att handskas med katastrofer var chockerande samt att ”inga framsteg hade skett det senaste årtiondet trots en stor ökning av klimatkatastrofer över hela världen”.  

Cirka 45 mil norrut fågelvägen ligger den thailändska ön Phuket som nåddes av tsunamin en och en halv timme efter att den hade slagit till mot Sumatra 2004. I Thailand omkom 5 400 personer, varav 543 svenskar. I Phukets huvudort Phuket City träffar jag 64-årige Chalermpol Salee på funktionsrättsorganisationen APHPKT (Association of Physical Handicapped of Phuket). Den 26 december 2004 bodde han med sin syster i ett hus på en kulle vid havet.

– En stor byggnad skymde havsutsikten, men plötsligt såg jag hur vattnet i en kanal, bredvid huset, började röra sig upp och ned, säger Chalermpol Salee.

En stund senare rusade panikslagna människor uppför sluttningen och ropade åt folk att fly längre upp på berget eftersom jättelika vågor vräkte in från havet.  

Två månader tidigare hade Chalermpol Salee fått sitt högra ben amputerat efter en trafikolycka.

– Jag hade inte fått min protes eller rullstol än. Det var omöjligt för mig att lämna huset, säger han.

Elen hade försvunnit. De kunde inte få nyheter via radio eller TV.

– Jag blev väldigt rädd, men vi kunde bara sitta i huset och undra vad som hände. Efter ett tag ringde en kusin och berättade om en jättelik tsunami. Den nådde aldrig vårt hus, men hade det legat längre ned så hade det varit kört för oss, säger Chalermpol Salee.

60-åriga Puntarika Kuasakul är APHPKT:s ordförande. Hon är rullstolsanvändare och arbetade 2004 på ett strandhotell.

– Tsunamin inträffade en söndag då jag var ledig från jobbet. Om jag hade varit på hotellet hade jag antagligen inte överlevt. Jag hade inte kunnat ta mig snabbt ut och sedan vidare till högre höjder på egen hand. Mina kollegor hade kanske hjälpt mig, men i nödsituationer räddar folk vanligen sig själva först, säger hon.

Efter tsunamin utvecklade myndigheterna i Phuket inkluderande evakueringsplaner.  

– Vi var med och utarbetade dem. Varje år deltar vi i evakueringsövningar, säger Puntarika Kuasakul.

I tätbefolkade områden finns markerade vägar till evakueringsplatser där räddningspersonal kommer att finnas vid en tsunami, men Puntarika Kuasakul känner sig inte helt trygg.

– Jag skulle sätta en sjua på en tiogradig trygghetsskala. Det största problemet är alla hinder som brukar finnas på trottoarerna.

Dagligen får rullstolsanvändare sicksacka fram bland gatuförsäljare, parkerade fordon och andra hinder på trottoarerna. Detta innebär inte bara livsfara i nödsituationer, det är även en av de främsta anledningarna till att många Phuketbor med funktionsnedsättningar aldrig lämnar sina hem. Endast 30 procent av miljön på Phuket uppskattas vara tillgänglig för dem.

– Därför finns det många som inte deltar i evakueringsövningar eller ens vet hur de ska agera i en nödsituation, men vi försöker sprida information genom hembesök, säger Chalermpol Salee.

44-årige Hittaya Sriduang, som är förlamad i båda benen, tycker att evakueringsövningarna är bra. Han är dock osäker på om de kommer att fungera lika bra när det väl gäller.

– Det enda som skulle få mig att känna mig helt trygg är om jag hade en personlig assistent, men det har man inte rätt till i Thailand. Det går givetvis att anlita personliga assistenter privat, men det är väldigt dyrt, säger han.

Nyligen lanserades en mobilapp där personer med funktionsnedsättningar kan få assistans om de missar bussar eller liknande. Förhoppningen är att den ska utvecklas så att de även kan få hjälp i andra situationer.

– Till exempel om tsunamilarmet börjar tjuta när man är i ett område där man inte känner till evakueringsvägarna, säger Puntarika Kuasakul.

Sedan 2020 har cirka 200 thailändska skolor i riskområden implementerat det inkluderande programmet ”nationella riktlinjer för tsunamievakueringsplaner och övningar”. Tidigare hände det att elever med funktionsnedsättningar ombads stanna hemma under evakueringsövningar. Riktlinjerna har utarbetats av FN-organet UNDP.

– I programmet utbildar vi lärare att utveckla inkluderande evakueringsplaner. Lärarna förmedlar sedan sina kunskaper vidare till kollegor på andra skolor, säger Aticha Chaivichian på UNDP i Bangkok.

Många skolor är underbemannade.

– Därför har vi skapat ett ”kompissystem” som innebär att alla elever får lära sig – och öva på – hur de ska hjälpa klasskamrater med olika typer av funktionsnedsättningar vid evakueringar, säger Aticha Chaivichian.

Utbildningsministeriet har antagit riktlinjerna. Det betyder att 27 000 thailändska skolor indirekt har gjort det.

– Och så uppmanar vi skolorna att samarbeta med myndigheter, civilsamhällesorganisationer och övriga samhället, säger Aticha Chaivichian, och tillägger att riktlinjerna inte bara gäller vid tsunamis utan även vid andra nödsituationer.

– Det är viktigt att alla i ett närområde vet var det finns personer med funktionsnedsättningar och hur de kan bistås vid evakueringar.