En dialog mellan parterna, som inleddes en månad efter revolten började kollapsade efter mindre än en vecka. Våld och oroligheter fortsätter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Fredagen den 20 april, på protesternas tredje dag, hade oroligheterna spridit sig till hela landet, men var koncentrerade till universiteten.
I hjärtat stod det polytekniska universitetet Upoli i huvudstaden Managua. Här hade hundratals studenter förskansat sig i försvar mot kravallpolis och regeringens egna disciplinerade blixtaktivister: unga, oftast motorcykelburna sandinister – de ökända ”turbas”.
Tusentals andra studenter och vanliga medborgare strömmade till det belägrade området med mat och vatten till aktivisterna. En av dem var Silvio Burgos, som pluggar juridik vid det privata universitetet UCN.
Han forslade vatten till studenterna för att lindra följderna av den tårgas som polisen använde mot dem. Burgos tog sig fram med motorcykel från ingången till universitetet till kampplatsen där studenterna i skydd av plåtar av zink försvarade sig med slangbössor, stenar och molotov-cocktails mot kravallpolisen, som angrep från gatan.
– När jag såg gnistor mot zinkplåtarna frågade jag mig själv: Kan gummikulor, som polisen påstods använda, tända gnistor?
– Nej, det var riktiga kulor, det handlade om liv och död.
Skogsbrand och reform av pensionslagen
Allt började med en våldsam skogsbrand som härjade i tio dagar i Centralamerikas största naturreservat Indio Maíz.
Studenter var missnöjda med regeringens hantering av situationen och gick ut på gatorna i protest. Men de blev brutalt nedslagna av kravallpolis och ”turbas”.
Bara en vecka senare, den 18 april, annonserade president Daniel Ortega en ändring av pensionslagen. Den gick ut på att både arbetsgivare och arbetstagare ska betala högre avgifter samtidigt med att pensionerna sänktes med fem procent. Allt för att få bukt med ett enormt underskott i pensionskassan.
Pensionärer gick ut på gatorna i protest, studenter anslöt sig – men blev ännu en gång hårt nedslagna av regeringens styrkor och av ”turbas”.
Så kom rapporterna om de första dödsfallen, två studenter och en polis, och nu eskalerade oroligheterna i snabb takt. Protesterna spred sig över hela landet, speciellt till de större universitetsstäderna. De unga mobiliserade sig via sociala medier, speciellt Twitter, under hashtaggar som #SosInss och #SOSNicaragua.
Mardrömsnatt
Protesterna tilltog dag nummer fyra, lördagen den 21 april. Enrique Gómez, medicinstuderande som fraktade medicin till Upoli, beskriver belägringen som en ”en stad inom staden”. Barrikaderingen omfattade nämligen inte bara universitetsområdet, utan även några närliggande gator och människorna som bodde där.
– Lokalbefolkningen, gamla som unga, brandmän och sjukskötare, studenter från olika universitet, folk från alla sociala klasser, kom med varor. Bilar körde in och ut ur området i en aldrig sinande ström. Jag var förundrad och stolt över solidariteten, vittnar Gómez.
Inne på universitetet hade ett ”mini-sjukhus” etablerats och den blivande läkaren började hjälpa till med att organisera medicinsk utrustning, när folket plötsligt började ropa: ”Sätt på er maskerna!”
Underbevakat land
Gómez började ta hand om studenter som blivit förgiftade av tårgas eller skadade av gummikulor. Så började det strömma in unga som hade riktiga skottskador:
– Jag hade aldrig trott att jag skulle ta hand om skottskadade utanför en operationssal – men nu gjorde jag det, kommenterar han.
De svåraste fallen kördes i ambulans till sjukhus; fem Röda korset-ambulanser körde oavbrutet in och ut ur universitetsområdet. Det gick våldsamt till också på andra håll i staden och landet. Flera av de avskydda träden av metall, som första damen Rosario Murillo har låtit uppföra 140 stycken av runt omkring i Managua och som till och med blev regeringens nya symbol, blev nedbrända. Samma öde gick många av regeringens institutioner till mötes, bland annat ungdomsdepartementet i Managua.
Under natten blev ett helt köpcentrum och 30 andra butiker plundrade, liksom apotek och hälsoministeriets medicinförråd.
Managua dagen efter liknade en scen ur filmen ”The Day After”. Brinnande däck, barrikaderade gator, nedbrända och totalförstörda hus. Långa köer utanför snabbköp och bensinstationer. Folk befarade total kollaps.
Resultatet efter fem dagars våldsamheter var: 30 döda, främst studenter och andra civila, samt två poliser och en journalist. Minst 100 studerande var försvunna eller arresterade. Senare började de dyka upp – på bårhusen.
Cirka tio journalister skadades och fyra obundna tv-stationer blockerades, bland dem kanalen 100% Noticias som nu sänder igen efter avbrottet.
De lokala medierna rapporterade att regeringen hade stängt av gratis wifi i de offentliga parkerna för att minska kommunikation och mobilisering. Utländska journalisters utrustning konfiskerades när de försökte komma in i landet.
Trots det började internationella medier rapportera om krisen i Nicaragua; även de svenska, genom rewrites av material från nyhetsbyråerna. Enligt Datastorys färska medieanalys, hör Nicaragua till de länder som de stora mediehusen underbevakar.
Det kom fördömanden från hela världen: Amnesty International fördömde ”…våldet som polisen och andra utövar mot civila som utövar sin yttrande- och församlingsfrihet”, påven Fransiskus manade till fred och dialog.
Lokalt fick de unga stöd av Managuas biträdande biskop Silvio Jose Baez som twittrade: ”Er protest är rättvis, kyrkan stöder och uppmuntrar den.”
Historisk dag
President Daniel Ortega drog tillbaka pensionsreformen – men för sent. För mycket blod hade runnit och reformen var under alla omständigheter den utlösande faktorn för andra missförhållanden: Nu handlade det om demokrati, yttrandefrihet – och, inte minst: folk vill inte se mera våld och död.
COSEP, näringslivets maktfulla intresseorganisation, kallade till en demonstration mot pensionsreformen. José Adán Aguerri, ordförande för COSEP, varnade:
– Arbetslösheten och den informella ekonomin växer, konsumtionen och konkurrenskraften minskar.
Samlingsplatsen för demonstrationen var vid ett av de kommersiella centrum i Managua och den planerade rutten var bara några kvarter lång.
Så blev det inte: Folk från alla sociala klasser, ”vanliga medborgare”, började samla sig i tusental, klädda i neutrala vita t-shirts.
En ledare för det liberala partiet PLC försökte ta ordet, men blev snabbt nedtystad av studenterna.
För de unga, klädda i svarta t-shirts, tog snabbt över näringslivets marsch och omdirigerade den till Upoli, där deras vänner fortfarande var barrikaderade och där två studenter så sent som föregående natt hade dödats.
Minst 100 000 personer – det exakta antalet är omöjligt att fastslå – marscherade nästan sju spontana kilometer en het eftermiddag under slagord som: ”Ner med La Chayo (öknamn för Rosario Murillo, red. anm) och Daniel”, ”Slut med våldet och förtrycket”, och, studenterna: ”Vi är studerande, inte kriminella”.
I vimlet återfanns tidigare sandinister och det fanns skyltar som sade: ”Vi är inte oppositionen – Vi röstade för Daniel” – många sandinister hade fått nog.
Om man lägger till demonstrationer på andra håll i landet, uppskattas det att flera hundratusen nicaraguaner var på gatorna i protest denna historiska dag.
Några dagar senare sammankallade den katolska kyrkan till en demonstration framför katedralen i Managua. Även denna samling blev stor.
Splittrade sandinister
Regeringen och sandinisternas i sin tur utlyste en demonstration till den 30 april.
I Nicaragua är uppskattningsvis minst 35 procent av befolkningen ideologiska sandinister, vare sig de röstar på regeringspartiet FSLN
eller det sandinistiska utbrytarpartiet MRS.
På 1980-talet var Daniel Ortega inte bara en av de hyllade ledarna för sandinistrevolutionen som gick in för socialism och sociala reformer, utan också president. Han blev återvald 2006 och fick bukt med en katastrofal ekonomi och fattigdom, som sedan dess har minskat med hälften. Investeringarna ökade och turisterna strömmade till det natursköna och gästvänliga landet. Vägnätet är i dag bland det bästa i hela Latinamerika vilket gynnar inte minst fattiga bönder.
Ortega genomförde många sociala program och hans mest trogna väljarskara återfinns bland de allra fattigaste.
En av dem är Karla Ruiz, ensamstående mamma till fyra, som försörjer sig och sin familj som hushjälp ett par gånger i veckan och med andra ströjobb.
– Ingen annan president har hjälpt mig att få mina barn i skolan, betalat för deras uniformer och ryggsäckar eller gett zink till mitt tak. Utan denna hjälp hade jag aldrig överlevt.
– Men jag godkänner inte våldet och Ortega måste stå till svars för det, säger Ruiz.
”Vi har en högre moral än någonsin”
Ana, som egentligen heter något annat, deltog i regeringens mobilisering på La Plaza de las Victorias (Segrarnas torg). Hon är född in i en sandinistisk familj och har alltid ansett sig vara sandinist.
Hon är statsfunktionär och berättar att hon var tvungen att delta för att inte förlora sitt jobb och att hon och hennes kolleger fick ”rekommendationer” inför mobiliseringen.
– Vi fick inte använda våra mobiltelefoner och vi fick order om hur vi skulle agera när Daniel talade, berättar hon.
– Torget var litet och det såg ut som om vi var många fastän vi inte var det. Det var polis, kravallpolis och ”turbas” överallt. Det kändes hotfullt och hela demonstrationen handlade om att visa muskler, anser ”Ana”, som med tiden börjat ta starkt avstånd från partiet.
Men det finns också vittnesmål om entusiasm under demonstrationen och Lilliam Rivera, intellektuell sandinist med en lång yrkeskarriär, sade efteråt:
– Vi har en högre moral än någonsin.
Och hon talar å många nicaraguaners vägnar – en hård kärna sviker inte Ortega och idealen från 1980-talets revolution om ett rättvist samhälle är inte glömda.
De unga del av ett nytt Nicaragua
Men de unga som protesterar idag identifierar sig inte med revolutionen. Eller som Sauting Omsang, studerande från Upoli, som deltog i protesterna från första början, säger:
– Vi ska sopa rent och börja från början.
Han medger att Daniel Ortegas regering ville göra saker annorlunda och att han sedan han kom till makten efter 2006 års val har utvecklat landet otroligt ekonomiskt, teknologiskt och socialt.
– Men med tiden blev han del av ett system som vi aldrig har gjort upp med i Nicaragua: maktkoncentration, säger Omsang.
– Ortega ville ha mer makt och pengar, och för att uppnå det tystade han ner folket, liksom alla tidigare ledare i Nicaragua.
Fastlåst dialog och våldet fortsätter
Den 16 maj, en månad efter att det sociala vulkanutbrottet utbröt, inleddes en dialog med regeringen, affärslivet, intellektuella, bonderörelsen och det civila samhället, inklusive de unga, vid förhandlingsbordet och med den katolska kyrkan som mäklare.
Under den första sessionen grep en representant för de unga mikrofonen innan Ortega ens hade hunnit öppna munnen, och vrålade rakt upp i ansiktet på presidenten:
– Detta är inte en dialog, utan en förhandling om hur du ska avgå!
Men presidenten har inte gått av och visar inga tecken på att göra det, eller ta ansvar för de otaliga kränkningarna av mänskliga rättigheter som regeringen har stått bakom den senaste månaden, dokumenterade i en preliminär rapport utarbetad av den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, IACHR.
Däremot har parterna underskrivit alla MR-organisationens rekommendationer till vilka de viktigaste hör att allt våld upphör omedelbart och att en internationell kommission för att undersöka brott mot mänskliga rättigheter skapas.
Men våldet har inte upphört. Under förhandlingarnas fjärde session i onsdags angrep regeringsstyrkor demonstranter som blockerade vägar med krav om presidentens avgång.
Förhandlingssessionen uppnådde inte konsensus och den katolska kyrkan drog sig ur.
Nicaragua håller andan. Och det ser ut som om vägen till ett nytt Nicaragua kommer att bli lång.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
