I mitten av juni påbörjade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan en i omvärlden föga uppmärksammad militär invasion av Irak. Den luftburna Operation klo-örn och den landbaserade Operation klo-tiger har inneburit att turkiska styrkor hittills trängt nära 40 kilometer in i Kurdistanregionen, norra Irak. Nya turkiska militärbaser, hela 24 stycken, har upprättats på ockuperad mark.
Operationerna motiveras med så kallad säkerhetspolitik. Turkiet har attackerat logistiska platser och gerillastyrkor tillhörande Kurdistans arbetarparti (PKK), som har sitt huvudfäste i Kurdistanregionen. PKK-gerillan har legat i väpnad konflikt med den turkiska staten sedan 1984. Målet sägs vara att etablera en närvaro vid gränsen så att PKK-gerillan hindras från att kunna ta sig in i Turkiet.
Ett flertal civila har dödats i turkiska raketattacker sedan i juni, vilket tilldragit sig kritik från Human Rights Watch och andra människorättsgrupper. Ett trettiotal kurdiska och assyriska byar har också hamnat i skottlinjen och många av invånarna har tvingats fly sina hem.
Den 11 augusti genomförde Turkiet en raketattack som dödade en general och en annan högt uppsatt officer från den irakiska gränsvakten, tillhörande centralregeringen i Bagdad. Versionerna om hur detta kunde gå till går isär. Men såväl Iraks president, parlament och utrikesministerium har fördömt attacken. Regeringen i Bagdad ställde också in ett kommande besök av den turkiske försvarsministern.
Protesterna bottnar dels i en växande ilska över att utlänningar gång på gång tar sig rätten att kränka den irakiska statens suveränitet.
Men det finns också växande oro och misstankar om att Erdogan vill ockupera ännu större regioner i norra Irak – och det permanent. Många turkiska nationalister gör fortfarande anspråk på territorier som förlorades efter första världskriget. Erdogan har medvetet anspelat på det i sin propaganda under de senaste åren, när han de facto också skickat styrkor som trängt in i och ockuperat stora delar av norra Syrien.
Bristen på större uppmärksamhet kring de här spänningarna är å ena sidan förståeliga, när världen måste hantera coronapandemin. Men samtidigt sker den turkiska invasionen, med dess konsekvenser, i ett område som fram tills nyligen gavs stor utrikespolitisk prioritet av de flesta västländerna.
Ett flertal länder i den USA-ledda koalitionen mot IS har fortfarande också egna styrkor på plats i Kurdistanregionen, inte långt från händelsernas centrum. Så också Sverige och Försvarsmakten. Men ännu lyser kommentarer om hur den turkiska invasionen påverkar uppdraget att skapa stabilitet och säkerhet på plats, med sin frånvaro.
