BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Staden lever på lånad tid. Många kvinnor fruktar för vad som kommer hända om Mujahedin tar makten över Kabul, säger Lyse Doucet med allvarlig blick rakt in in kameran.
Men framför tv-apparaten känner Horia Mosadiq, och många av hennes landsmän, en glädje när pansarvagnarna rullar ut ur Kabul.
– Vi var stolta över att ha slagit Sovjet och hoppades på fred, säger hon.
Efter tio år av strider mellan röda armén och den islamiska Mujahedinrörelsen, och efter att Najibullah förlorade regeringsmakten, infann sig aldrig den efterlängtade freden. I stället föll Afghanistan ner i ett inbördeskrig som skulle pågå i olika former fram till i dag. Och Mujahedin, som beväpnats och tränats av USA, blev ett Frankensteins monster som med tiden vände sig mot sin herre.
Mitt i krigets inferno
1992 följde Horia Mosadiq i sin fasters fotspår och skrev in sig vid Kabuls universitet med målet att bli en lika modig journalist som Lyse Doucet. Hon och hennes studiekamrater gick på föreläsningar i pauserna mellan granatattacker som rivaliserande fraktioner av Mujahedin sköt in över staden. När familjens hem bombades och hennes man förlorade sitt ben i explosionen flydde de till Pakistan, där hon till slut kunde ta examen. Med bas i Islamava arbetade hon som journalist för internationella medier på båda sidor om den afghanska gränsen.
Mitt i krigets inferno levde hon sin journalistdröm, inte av lust utan av ren nödvändighet. Det enda sättet för henne att hantera situationen var att berätta för världen om döden och lidandet.
Tvingades tillbaka till hemmen
Afghanistan var ett fritt land när Horia Mosadiq växte upp på 70-talet. Hon och hennes mamma kunde bära vilka kläder de ville när de vandrade runt i uppväxtstaden Herat, och de älskade att gå på bio tillsammans. Kvinnor hade relativt stor frihet och tillgång till delar av den politiska makten. När Mujahedin sedan tog makten tvingades kvinnorna tillbaka in i hemmen och in i burkan.
USA bidrog till denna backlash när de valde att stötta den mest fundamentalistiska delen av Mujahedin, menar Horia Mosadiq. Flera av de CIA-tränade krigarna intog ledande positioner i talibanernas regim som senare gav terrororganisationen al-Qaida en fristad.
Fick mäktiga fiender
Efter 11 septemberattacken 2001 rullade en ny ockupationsmakt in på Kabuls gator. Denna gång hade pansarvagnarna amerikanska flaggor målade på plåten och motståndet leddes av samma krigare som 20 år tidigare beväpnats av CIA. När Horia Mosadiq reste runt i landet efter USA:s invasion fanns inga skolor och inte en enda polis i uniform syntes till. I domstolarna satt mullor som dömde utifrån talibanernas strikta korantolkning.
2005 flyttade hon och familjen tillbaka till Kabul. Hon lämnade journalistiken och började på uppdrag av olika människorättsorganisationer dokumentera brotten under krigets inledande år. Varje dag publicerade Horia Mosadiq offrens vittnesmål i en av landets tidningar. Hon skaffade sig många mäktiga fiender.
Tvingades fly – en andra gång
En eftermiddag när Horia Mosadiq var på väg ut från sitt kontor i Kabul kom en okänd man fram till henne. Han krävde att hon skulle sluta tala offentligt om krigsbrotten.
– Vi kommer inte skjuta dig och göra dig till hjälte, men vi kan ordna en bilolycka, sa han och försvann.
Under 2006 eskalerade hoten. Hennes mans bil blev beskjuten men han överlevde. Deras barn utsattes för tre kidnappningsförsök under loppet av tre månader.
– Det värsta var mordförsöket på min tolvåriga dotter. Hon lyckade slita sig och kniven missade halsen och skar henne rakt över ansiktet.
Till slut var Horia Mosadiq och familjen tvungen att fly Kabul för andra gången.
”Genuin fruktan”
Sedan ett par år tillbaka bor de i London men Horia Mosadiq tillbringar halva sin tid på resande fot i Afghanistan. Där har säkerhetssituationen kraftigt förvärrats de senaste åren. Talibanerna och även IS stärker sin närvaro.
Hon reser runt med en chaufför, aldrig med beväpnade vakter och hon har aldrig själv hållit i ett vapen.
– Jag vägrar vidröra något som kan ta en annan människas liv, säger hon.
Sedan 2008 är hon Amnestys Afghanistan-expert, och nyligen intervjuades hon av världspressen om den akuta situationen med 1,4 miljoner internflyktingar i landet. Mångdubbelt fler befinner sig i grannländerna. När Horia Mosadiq får höra att det i Sverige finns en debatt om att afghaner flyr av ekonomiska skäl svartnar hennes blick.
– Många ungdomar har aldrig sett någon annan verklighet än krig. Att tro att någon tar sig till hela vägen till Sverige av ekonomiska skäl är fullkomligt löjeväckande. Afghaner flyr från krig med en genuin fruktan för sitt liv.
Hade hoppats på FN
Efter 15 år av krig har mycket förändrats. Nu finns en fungerande militär, polis och grunderna för ett rättssystem.
– Visst har vi problem med korruption, men vår största rädsla är att framstegen äventyras när säkerhetsläget förvärras och talibanerna växer sig starkare. Vi ser också hur det internationella biståndet minskar.
Men Horia Mosadiq ser ingen koppling mellan framstegen och någon militär verksamhet. Visst firade hon när talibanernas brutala regim föll, men sedan borde världssamfundet ha låtit FN styra landet under en tid. Med FN:s hjälp hade man kunnat genomföra en fredlig maktöverföring till demokratiska krafter i landet.
– I stället allierade sig väst med krigsherrar och mördare, säger hon.
”Afghaner hålls gisslan”
Hon har kämpat hela sitt vuxna liv för att krigsförbrytarna ska ställas inför rätta. Nu ser hon hur en av de värsta, den förre krigsherren Abdul Rashid Dostum, sitter kvar som vicepresident.
– Offren för hans brott får via skattesedeln betala hans lyxliv. Det blir ännu en kränkning, och 25 miljoner afghaner hålls som gisslan av dessa förbrytare som sitter i ledande positioner.
Mitt i allt mörker finns det kanske en väg framåt. Den internationella brottsdomstolen (ICC) arbetar med att åtala amerikanska armén och CIA för krigsbrott under Afghanistankriget.
– Jag tror alltid att goda saker händer mitt i katastrofen. Jag har sett det hända förut, stort såväl som smått. Kanske kan det bli en förändring med ICC och nästa val. Det finns alltid hopp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
1974: Horia Mosadiq föds och växer upp i Herat i västra Afghanistan.
1978: Statskupp. Horia Mosadiqs pappa som arbetar för staten hotas.
1979: Sovjet invaderar landet och det utlöser ett blodigt inbördeskrig. Motståndsmän i Mujahedin, som stöttas av USA och Saudiarabien, strider mot Röda armén. Båda sidor gör sig skyldiga till grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
1989: Sovjet lämnar landet.
1992: Mujahedin tar makten och det utlöser en av de blodigaste perioderna i Afghanistans historia. Samma år börjar Horia Mosadiq studera journalistik vid Kabuls universitet.
1993: Horia Mosadiqs bror dödas i en raketattack.
1995: Familjens hus bombas och maken förlorar ett ben på grund av bombsplitter. Horia Mosadiq tvingas i exil med sin familj till Pakistan. Med Islamabad som bas arbetar hon som journalist på båda sidor gränsen för fler internationella medier.
2001: USA invaderar Afghanistan. Ett mer än 15 år långt krig inleds.
2005: Horia Mosadiq flyttar tillbaka till Kabul med familjen.
2006: Horia Mosadiq och hennes familj utsätts för en rad mord och kidnappningsförsök.
2008: Horia Mosadiq får anställning hos Amnesty som expert på Afghanistan. Hon tvingas för andra gången i exil och flyttar med familjen till London.
