Orlin Castro kör söderut från San Pedro Sula, Honduras näst största stad. Det är mörkt, bilens strålkastare är det enda som lyser upp vägen utanför. Hans ena hand vilar på ratten, den andra på en av de två mobiltelefonerna han har i knät. Där ligger också en pistol. Hans khakiskjorta har en orange logga broderad på bröstet: Canal 6, känd i Honduras för att sända ocensurerade, närgångna klipp från brottsscener.
Det är vardagskväll, och Orlin Castro har nyss börjat dagens arbetspass. Han jobbar som kameraman, alltid nattetid. Från sex på kvällen till sex på morgonen kör han runt i staden för att filma de våldsbrott som skett under natten. Varje natt är olika, men det är alltid många mord. Fem, ibland fler, på ett pass.
– Allt händer på natten. Skjutningar, överfall, hämndattacker. Det är min vardag, så har det varit sedan jag började jobba med det här som 16-åring. Det är tio år sedan, säger han.
”Vi har ingen kropp”
San Pedro Sula, nära gränsen till Guatemala, är Honduras industriella huvudstad. Känd för sitt tropiska klimat, sin välkomnande attityd – och sina mord. För tredje året i rad ligger staden högst på listan över världens farligaste städer, med 187 mord per 100 000 invånare. Det är långt före tvåan, Caracas i Venezuela, och trean, Acapulco i Mexiko, som har 134 respektive 113 mord per 100 000 personer. Sverige har som land legat stadigt runt ett mord per 100 000 invånare de senaste åren.
Orlin Castro svänger av vänster från huvudvägen mot ett bostadsområde i stadens utkant. Bagerierna och småbutikerna har stängt för kvällen, trottoarerna är tomma. Regnet öser ner – det är september, mitt i sommarens monsun.
Han stannar bilen utanför ett hus där en bit av gatan spärrats av. Polispickups med texten Servir y proteger, ”Tjäna och skydda”, står parkerade kors och tvärs. Under ett utstickande tak har några människor sökt skydd undan regnet. Orlin Castro går fram och hälsar på dem, småpratar. De är poliser, kriminaltekniker och kollegor från andra tv-kanaler – samma personer som träffas varje kväll på olika brottsplatser.
Den här gången har någon skjutits inne i ett av husen på adressen. Han satt och åt, berättar en av poliserna, när en man plötsligt kom in och sköt honom.
Orlin Castros telefon ringer, han tar samtalet och går iväg. I en parkerad bil strax bredvid, med rutan halvt nedvevad, sitter en brottsplatstekniker. Hans kollega sitter i sätet bredvid, tillbakalutad, med slutna ögon.
– Vi har ingen kropp, familjen kom och tog den innan vi kom hit. De vill begrava den själva, utan polisens inblandning. De vill inte vänta på en undersökning som inte leder till något, säger han.
Orlin Castro kommer tillbaka med telefonen i handen.
– Det var gärningsmannen som ringde för att berätta vad som hänt. Mannen hade stulit hans kor, det var därför han sköt honom.
Orlin Castro går tillbaka in under taket. Blodstänken på marken blandas med regnvattnet från himlen.
– Hur gärningsmannen hade mitt nummer? Alla har mitt nummer, säger han.
Och visst, Orlin Castro har kontakter överallt i staden. Inom polisen och rättsväsendet, men också bland de olika kriminella gängen.
– Det är för min egen säkerhet. För att jag ska kunna arbeta. Jag kontaktar alltid folk innan jag åker till deras områden, och betalar om de ber om det, säger han.
Områdena han pratar om är stadsdelar som Aurora, Planeta eller Chamelecón – zonas rojas, röda zoner, där spelreglerna dikteras av den undre världen. Få sampedraner, besökare utifrån, åker dit, och de som bor där är vana vid samhällets frånvaro. Det är här som mordstatistiken blivit verklig och kännbar vardag.
Förlamad efter mordförsök
Andra delar av San Pedro Sula är som vilken centralamerikansk stad som helst. Stadskärnan har ett lummigt torg med caféer och en katedral, gatorna runtomkring kantas av marknader och butiker som svämmar ut över trottoarerna. Förorterna har enkla husfasader i turkost, rosa och vitt. I de norra och västra delarna, vid foten av de gröna Merendónbergen, ligger välbärgade stadsdelar, med snabbmatskedjor och nya köpcentra. Husen har höga murar och sofistikerade larmsystem, gatorna vaktas av säkerhetspersonal som timma efter timma tittar ut över trafiken.
Chris Padilla, inflyttad från huvudstaden Tegucigalpa, bor bakom en av de höga murarna. Där ligger hennes egenritade hus, en kombinerad bostad och yogastudio. Chris Padilla har en lång karriär som konsult för FN i Honduras bakom sig, och har jobbat över hela landet. Men nuförtiden lämnar hon helst inte sitt hem.
– Jag går ut så lite som möjligt. Det är ett val jag gjort. Jag skulle inte säga att jag är rädd, inte varje dag. Men jag vet vad som kan hända, säger hon.
För några år sedan överfölls hon i sin bil, på väg från San Pedro Sula till Tegucigalpa. Fem beväpnade män bröt sig in och körde iväg med henne. Hon var säker på att hon skulle dö, berättar hon – våldtas och dödas. Men ett automatiskt larm räddade henne: bilen stannade och männen flydde platsen.
– Den händelsen förändrade mina vanor. Jag slutade köra bil, slutade resa. Började tänka över allt jag gör.
Hon tittar ut över trädgården, som sträcker sig fram till den terrakottafärgade muren.
– Men det som hänt den senaste tiden är något annat. Min farbror ligger förlamad från höften och ner efter ett mordförsök. Han är rättsläkare, åkte i samma bil som en domare. En yrkesmördare kom för att avrätta domaren, men han tog fel och sköt min farbror, säger hon.
– Sedan, för två veckor sedan, dödades min syster. Hennes man gjorde det, av ingen anledning alls. Svartsjuka. Han flydde inte ens, utan stannade där och såg på när hon dog. Hur kan man förstå något sådant? Att den person vi kände och den som gjorde detta finns i samma kropp?
Få brott anmäls
Det är inte bara sorg Chris Padilla känner, säger hon, utan frustration. Domaren har flytt landet, och familjen försöker samla in pengar till farbroderns vård. Mannen som mördade hennes syster sitter häktad, men hon litar inte på fängelsesystemet. Med rätta: straffriheten i Honduras är utbredd. Bara några få procent av alla brott anmäls och utreds. Det går med lätthet att komma undan med ett mord på grund av svartsjuka, eller stulna kor.
Presidenten skickades i exil
De bakomliggande anledningarna till det utbredda våldet är många, och finns även i grannländer som Belize, Guatemala och El Salvador, som ligger strax efter Honduras i mordstatistik. Vanligtvis nämns korruption och politiskt vantyre, sociala klyftor, och en utbredd gängkriminalitet som orsaker.
I juni 2009 skickades den demokratiskt valde presidenten Manuel Zelaya i exil av Honduras armé. Kuppen satte hela landet i gungning, och startade en negativ spiral av ökat våld, ofta statligt sanktionerat. Sedan dess har antalet honduraner som lever i fattigdom ökat, från 59 procent 2009 till 64 procent idag. Budgeten för sådant som utbildning, sjukvård och bostadsstöd har samtidigt minskat.
En ytterligare anledning till våldet är Honduras geografiska läge, mitt på en av världens mest trafikerade rutter för drogsmuggling. Mellan 140 och 300 ton kokain fraktas genom landet varje år, från Sydamerika upp till USA. I det politiska tumult som följde efter statskuppen har regionala drogkarteller, framförallt de mexikanska, etablerat sig och knutit kontakter med Honduras polis och undre värld.
För San Pedro Sulas invånare har död och våld kommit allt närmare. Det är som den post-koloniala filosofen Frantz Fanon skrev: våld, när det väl kommit in i ett samhälle, kommer oundvikligen sprida sig och slå rot. Död och brutalitet – som i en annan tid, på en annan plats, är utan logik – blir plötsligt en del av medvetandet.
”Riktiga brottslingarna är de i kostym”
I en annan del av staden, nära torget med fiken och katedralen, berättar en ung man som kallar sig La Fresa sin historia. Han talar om sin familj, en fru och en liten son, och om sin uppväxt utan biologiska föräldrar i olika fosterfamiljer, alla väldigt fattiga. Men han avslöjar inga detaljer om platser, adresser eller namn. Han är sedan tonåren sicario, beställningsmördare, och lever ett liv i hemlighet.
– Jag har flera vapen. Femton allt som allt, men detta är min favorit. Den har dödat trettiotvå personer.
La Fresa lägger en blankpolerad pistol på bordet framför sig. Han har sneakers på fötterna, fotbollströja och kortklippt frisyr. Han drar en svart rånarluva över huvudet när vi ska ta ett porträttfoto, men tar av den när han börjar berätta. Han är med i en ”organisation”, säger han, som utför mord på personer i San Pedro Sula på beställning. Det handlar oftast om företagare eller politiker, personer med inflytelserika fiender. Och rika. Ett beställningsmord på en politiker kostar fem miljoner lempiras (cirka 1,7 miljoner kronor), personer med lägre status kostar ner mot en miljon (cirka 350 000 kronor).
– När jag började, som sextonåring, dödade jag folk för mycket mindre. Det var så allt startade, enkla pengar. Jag säger inte att jag inte hade något val, men det fanns små möjligheter att studera eller göra något annat för mig, säger La Fresa.
Elva år senare har han tagit livet av sextio personer. Han känner ingen skuld, säger han – det som sker är deras öde. De flesta offer lägger han inte ens på minnet, då skulle det inte gå att fortsätta.
– Det känns annorlunda när vi dödar mareros, gängmedlemmar, för de är brutala och dödar familjer och barn, så dem känns det rätt att avrätta, säger han.
På något sätt har morden blivit ett sätt att upprätthålla ordning för honom. Att styra i ett laglöst land. Åtminstone är det så han rättfärdigar handlingarna för sig själv.
– Folk säger att vi är kriminella, men de riktiga brottslingarna är de i kostym. Det är de som beställer våra tjänster.
Men La Fresa håller på att göra sina sista jobb nu, säger han. Han är på väg ut. Hans förlorade precis sin bäste vän och kollega i organisationen. Och hans son blir äldre.
– Det finns en sång som går: ”When I was little, I wanted to be where I am now.” Så känner jag. När jag var liten hade jag ingenting, idag har jag kommit någonstans. Jag minns att jag ville bli advokat eller domare som barn. Men istället blev jag detta.
Han går ut till sin bil, en grön, begagnad modell, som står parkerad under en palm utmed gatan. Han stoppar pistolen innanför jeansen, kliver in och kör iväg.
”Nästan bara vi kvar”
Det är eftermiddag och värmen i stan är tryckande. Ett kvarter norröver ligger Mercado Guamilito, en inomhusmarknad som säljer tyger och hantverk, och som serverar överfulla lunchtallrikar med bönor, friterade bananchips och ris. Vägarna söderut leder antingen i riktning mot flygplatsen eller till San Pedro Sulas största zona roja, förorten Chamelecón.
En avfart från motorvägen leder ned till den södra delen av Chamelecón. Utmed vägen säljer en man litchifrukter från en parkerad pickup, en mamma och hennes barn går förbi med matkassar i händerna. Två militärer står i skuggan av ett träd. Vägen leder vidare till ett bostadsområde med låga hus och lummiga trädgårdar. Men något är fel. Husen står tomma, övergivna. Nästan alla som bott här har flyttat ut.
Hilma Fuentes, som står innanför grinden till sin trädgård, berättar.
– Det är nästan bara vi kvar här på gatan, grannarna har lämnat området och bor på andra platser nu. Det flydde gängbråken och den ständiga osäkerheten.
Hennes mamma, som har diabetes, flyttade för några år sedan, säger hon – skottlossningarna påverkade hennes blodtryck.
Husen på gatan har fönster som gapar tomma och fasaderna är märkta av skotthål. Här och var står bokstäverna MS sprayade med stora bokstäver – förkortningen för Mara Salvatrucha, ett av Honduras maras, kriminella gäng. Ett stenkast bort, på en annan gata, bär husen istället rivalernas namn, Barrio 18.
Såväl Mara Salvatrucha som Barrio 18 har sina rötter i Los Angeles förorter, där gängkulturen växte fram på 80- och 90-talen. Idag är gängen etablerade i många av Centralamerikas städer, där de utgör egna, alternativa och laglösa samhällen.
”Just nu är det bättre”
En del av gängkulturen är den så kallade krigsbeskattningen, som tas ut av butiksägare, småföretagare och de som bor runtomkring. Busschaufförer är bland de allra mest utsatta, och krävs på pengar för att kunna köra genom gängkontrollerade områden. Bara i år har 58 förare i Honduras dödats efter sådan utpressning.
Men Hilma Fuentes berättar att hennes gata i Chamelecón blivit lugnare den senaste tiden. Polisen har gjort flera razzior mot gängmedlemmar, och området är nu ”mara-fritt”.
– Åtminstone hävdar de det. Min mamma har precis kommit tillbaka, och några grannar också. Just nu är det bättre, men vi vet inget om framtiden, säger hon.
Även om många av morden i San Pedro Sula är gängrelaterade uppgörelser, drabbar våldet ofta helt oskyldiga. Våldsbrotten mot kvinnor, som ofta sker i hemmen, växer med alarmerande fart. Från 2005 till 2013 ökade de med 263 procent i Honduras. FN:s särskilda sändebud mot våld mot kvinnor, Rashida Manjoo, menar att såväl rädsla som likgiltighet inför problemet präglar samhällsklimatet.
Karen Mejia från människorättsgruppen Foro do Mujeres por la Vida berättar att 95 procent av våldsbrotten mot kvinnor varken anmäls eller utreds.
– En kvinna dödas var fjortonde timme i Honduras. Men ingen tycks intresserad av att lösa dessa fall. Inte heller polisen – tvärtom ser vi ofta kroppar som visar tecken på att militären varit inblandad i avrättningarna, säger hon.
– Och problemet är inte lagen. Vi har massor med lagar. Men de ignoreras.
Sedan kuppen 2009 har militärens makt i Honduras ökat, och armén har nu ett speciellt mandat att utföra även polisens uppgifter. För många väcker detta minnen från 80- och 90-talen, då militären låg bakom tortyr och avrättningar.
– Militären är överallt i samhället nu, och har carte blanche att agera som de vill. Men det ökar inte tryggheten, utan skapar en känsla av undantagstillstånd, säger Karen Mejia.
Sköts i benet och käken
Sedan slutet av sommaren vaktas ingången, korridorerna och salarna på San Pedro Sulas offentliga sjukhus, Mario Catarino Rivas, av tungt beväpnade soldater. De sattes in efter en uppmärksammad läkarstrejk i protest mot akut brist på resurser.
– Vi har inte ens det mest basala här, varken tillräckligt med personal eller medicin. Patienter får betala för tråd och bedövning till operationer, ofta har vi inte ens antibiotika när det behövs, berättar läkaren Raul Zelaya.
Han öppnar dörren till akutmottagningen, vaktad av en ung militär med sammanbiten min och kamouflageuniform. Rummet innanför är belamrat av britsar, det finns knappt plats att gå. Luften är tung. En man med ett machetehugg tvärs över bakhuvudet vilar på en brits, bredvid ligger en kvinna som saknar sin ena arm. Det är hennes man som huggit av den, berättar Raul Zelaya.
Entrén utanför är full av anhöriga och patienter. En man med slangar från näsan kommer gående med långsamma steg. Han heter José Israel, är fyrabarnspappa från en liten stad flera timmar från San Pedro Sula. För två månader sedan kom han i vägen för en uppgörelse på en bar, och sköts av misstag i benet och käken.
– Jag har fortfarande kvar kulorna. Jag har varit på sjukhuset i Tegucigalpa och nu är jag här, men operationen kostar 150 000 lempiras (50 000 kronor) och de pengarna har jag inte. Min käke har flyttat sig av kulan, jag kan inte äta ordentligt och har ständig huvudvärk, berättar han.
Han sätter sig på golvet och lutar sig mot väggen; han är svag och känner sig snurrig. Raul Zelaya säger att det är en operation han behöver. Men det går inte på Mario Catarina Rivas, inte för tillfället.
Raul Zelaya tar bilen tio minuter bort till sitt andra jobb på ett av San Pedro Sulas privatsjukhus. Korridorerna där luktar nyskurade, rummen har en eller två patienter och all den utrustning som saknas på Mario Catarino Rivas. Det är en annan värld, otro mundo, säger Raul Zelaya.
Ska vara med sin dotter
I en annan del av staden ligger Baleadas King, ett nattöppet ställe som serverar baleadas, honduranska tortillas med ost och bönor. Kameramannen Orlin Castro stannar till och slår sig ned vid ett bord med några kollegor. En av dem trycker fram bilder på sin telefon med arresterade gängmedlemmar och kroppar i ett dike. Någon annan drar ett skämt om stulna kor. Det är sent och har slutat regna. Imorgon är Orlin Castro ledig, då ska han vara med sin treåriga dotter eller åka ut till sin pappas ranch utanför stan – det är hans otro mundo, långt bort från våldet och den sampedranska natten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
