Fram till gränsen och till och med över den ligger en rad låga konferensbyggnader. De har en dörr från Sydkorea och på andra sidan en dörr från Nordkorea.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Just nu är det också tyst på propagandakriget. På den nordkoreanska sidan har man byggt upp enorma högtalarställningar som brukar spela folkmusik och slagord, medan Sydkorea kontrar med lika stora högtalarsystem som vräker ut sydkoreansk så kallad K-Pop. Men nu är det stilla.

Men det lugna skenet bedrar. Bakom kullarna på den nordkoreanska sidan väntar upp mot en miljon nordkoreanska soldater. På den södra sidan finns totalt cirka 260 000 strids­beredda sydkoreanska militärer.

Ökad krigsrisk

Det är nu mer än 64 år sedan det blodiga Koreakriget, mellan två och en halv miljon och tre miljoner människor dog, avslutades med ett vapenstillestånd. Men det blev aldrig fred, i stället skrev parterna, USA på ena sidan, Kina och Nordkorea på den andra, under ett stilleståndsavtal.

Att det bara var USA som skrev på avtalet gör att Nordkorea i dag bara vill ha förhandlingar med USA. Sydkorea vill att alla inblandade länder ska förhandla, men Nordkorea hävdar att de på grund av vilka som skrev under avtalet enbart är i krig med USA.

Därför vill de inte ha med Kina, Sydkorea och Ryssland i nya samtal. Nordkorea tror att de kan få större eftergifter om det bara är USA som är inblandat.

Under de senaste månaderna har krigs­risken ånyo blossat upp. Trots att sydkoreanerna är luttrade och håller oron bakom sig inser många att riskerna ökat påtagligt sedan Nordkorea börjat hota med kärnvapen.

Seung-Yeol Lee, forskare och analytiker för Sydkoreas riksdag, menar att situationen är mycket värre i dag – värre än de flesta syd­koreanerna vill inse:

– Kärnvapnen har förändrat situationen radikalt. Det går inte att blunda för att de finns och att USA i dag löper en reell risk att bli utsatt för interkontinentala missiler med kärnvapenspetsar som kan nå deras hemland. Det är första gången sedan kalla kriget som USA utsätts för detta.

Seung-Yeol Lee ser mycket allvarligt på dagens situation och menar att många blundar för verkligheten:

– Vi måste ta riskerna för en mycket allvarlig utveckling på allvar och agera efter det.

”Ingen snabb lösning”

Bland vanliga människor i Seoul märks krigsrisken mycket lite, de allra flesta vill inte tänka på att bara sex mil från jättestaden Seoul går gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Utöver kärnvapen har Nordkorea dessutom stora artilleribaser som kan nå 25-miljonerstaden Seoul med bomber och missiler på sex minuter.

Men folk i Seoul vill inte tänka på det, det här hotet har vilat över dem sedan juli 1953 då vapenvilan undertecknades. Många som Dagens ETC talar med understryker att de måste ju leva också, de kan inte gå omkring och tänka på sin undergång hela tiden.

Ihk pyo Hong är riksdagsman och tung politiker inom det styrande Demokratiska partiet, i riksdagen är han vice ordförande för den mäktiga Industri- och handelskommittén och inom partiet är han vice ordförande för Policy-utskottet.

Han har också gjort sig känd som en hängiven fredsarbetare och duva i förhållande till Nordkorea. Till Dagens ETC säger han:

– Det finns ingen snabb lösning på konflikten, detta är en process som kommer att ta och måste få ta tid. Men vi behöver internationell hjälp för att sätta press på Nordkorea så att en dialog kommer till stånd. Ett av problemen är att det inte finns någon som helst tillit mellan oss och Nordkorea.

– Men för att få en meningsfull dialog måste båda sidor, också vi, vara villiga att göra eftergifter. Ett sätt för oss är att vi minskar den militära upprustningen, att vi ger stöd till Nordkorea i form av ekonomiskt bistånd och ren humanitär hjälp och att vi öppnar för att göra eftergifter. Men problemet är att vi inte kan göra det utan att få något positivt svar.

Ihk pyo Hong är rädd för att ställningstagaden från bägge håll cementerar de låsta positionerna. Han vill ändra spelplanen, men det gäller att få stöd för detta också inom Sydkorea:

– Det finns möjligheter att öppna en dialog med Nordkorea, men det är mycket svårt. Isoleringen av Nordkorea, sanktioner och påtryckningar kommer inte att lösa problemet. Vi måste hitta sätt att ge fortsatt bistånd till Nordkorea, kanske genom FN, genom icke-statliga organisationer, NGO:s, men det måste ske på ett transparent sätt.

Vissa i Sydkorea vill att landet ska skaffa kärnvapen som avskräckning mot Nordkoreas kärnvapenprogram. Hong tror inte på detta:

– Militära lösningars effektivitet är mycket låg. Fundamentalt är att sådana lösningar inte ger någon ökad trygghet. Dessutom skulle vi inte få stöd av någon; USA skulle motarbeta det, våra grannländer vill inte ha mer kärnvapen och resten av världen skulle fördöma det, säger han och fortsätter:

– Jag stöder i stället i grunden att minska upprustningen i Nord- och Sydkorea, i Japan, i Kina och i USA. Att få en avspänning bygger på diplomati, inte på ökad försäljning av vapen eller byggande av kärnvapen-kapacitet.

Minskat stöd för återförening

Under de senaste åren har tankarna på en återförening av Nord- och Sydkorea fått ett minskat stöd i Sydkorea. Jongwook Hwang
är studentledare och har tidigare arbetat vid OECD i Seoul. Själv har han delvis nordkoreanskt påbrå genom att hans morfars familj flydde från Nordkorea efter kriget:

– De bägge Korea har varit skilda åt i snart 70 år, mycket har hänt under den tiden. Banden mellan människorna har blivit svagare. Men framför allt är detta en ekonomisk fråga, vi i Sydkorea vill helt enkelt inte betala för Nordkoreas utveckling.

– I stället för återförening talar Sydkorea i dag framför allt om fredlig samexistens: låt Nord sköta sig själva, men försök få till stånd avspänning. Vi kan betala om de garanterar vår säkerhet.

Idén om samexistens i stället för återförening är helt dominerande i Sydkorea i dag. Det är bara vissa äldre som hellre vill se en återförening, men även den äldsta åldersgruppen  är splittrad. De gamla nationalisterna ser helst att Sydkorea invaderar Nord­korea och tar över landet, medan andra vill ha en folkomröstning i både syd och nord.

Längsta arbetstiden

För de unga i Sydkorea är rädslan för att inte få ett jobb det starkaste, ungdomsarbetslösheten är, trots rekordlåg nativitet, mycket hög och konkurrensen om universitetsplatserna stenhård. Jongwook Hwang:

– Studenterna i dag använder all sin tid till att plugga, de ger sig knappt tid för att äta eller sova. Konkurrensen är fruktansvärt hård.

Sydkorea ligger högt på alla listor om hur bra skolan är, enligt OECD:s rankning av världens bästa skolor kommer Sydkorea på tredje plats, knappt slaget av Singapore och Hongkong. Sverige kommer på plats 35.

Detta betyder att sydkoreanerna är mycket välutbildade, men ändå talar få engelska och i OECD:s skattning av arbets­livet är Sydkorea det land som har den längsta arbetstiden, men kommer långt ner när det gäller produktivitet.

Hyeon-Woo Lee är professor i statskunskap på det prestigefyllda universitet Sogang i Seoul:

– De unga lider i dag. Deras främsta önskan är att få ett jobb, men många lever kvar i den konfucianska tron att anställningar är på livstid, att företaget är en del av familjen. Just då blir chocken extra stark när verkligheten visar att det inte är så.

– I stället ställer många av våra studenter in allt utanför själva studierna. Deras samhällsintresse minskar och de pluggar och pluggar i stället. Det är tveksamt om det överhuvudtaget blir någon studentförening på min institution i år och det handlar ändå om fakultet för statskunskap.

Sydkorea och Sverige

Sverige har ett mycket gott rykte i Sydkorea. Många talar beundrande om våra starka företag, vår välfärd och att vi som alliansfritt land har en närvaro i konflikten mellan Nord- och Sydkorea.

Sverige är sedan krigsslutet ett av de länder som övervakar att bägge parterna följer vapenvilan. Formellt råder alltså fortfarande krig i Korea, men avtalet om vapenstillestånd har ett mycket detaljerat schema vad parterna får och inte får göra. Chefen för de svenskar som ska övervaka att avtalet följs är konteramiral Anders Grenstad:

– Vi är fem svenska officerare som är förlagda i den demilitariserade zonen och vår främsta uppgift är att se till att avtalet följs eller att situationen åtminstone inte eskalerar.

Svenskarna ska kontrollera situationen på Sydkoreas sida, man har ingen roll att spela när det gäller Nordkorea. Anledningen är att när avtalet skrevs på skulle övervakningen ske av neutrala länder på respektive sida.

För att kontrollera Nordkoreas sida utsågs då Tjeckoslovakien och Polen. Eftersom de länderna var medlemmar i Warszava-pakten ändrades skrivningen från neutrala till icke stridande i Koreakriget. I dag är de borta, dels existerar inte Tjeckoslovakien längre och dels accepterar inte Nordkorea Polen längre.

Gott rykte

Svenskarnas arbete handlar i hög grad om inspektioner. Överstelöjtnant Jonny Börjesson är spindeln i den svenska insatsen:

– Vi åker omkring till de olika punkterna längs demarkationslinjen. Vi kontrollerar beväpning och en rad formella krav. Men situationen här är oftast mycket lugn, frånsett oväsendet från högtalarna på vardera sidan gränsen.

Men den långvariga svenska insatsen har givit Sverige ett mycket gott rykte hos båda sidor och upplevs därför som värdefull. De svenska militärerna har inte heller några som helst militära uppgifter, de är till exempel inte ens beväpnade.