Ett krig mot en ändlös fiende
Att kalla det ”kriget mot terror(ismen)” var inte bara en slagkraftig politisk metafor, utan ett viktigt juridskt beslut. Det har stora lagliga konsekvenser om terror betraktas som en form av brottslighet, eller en fiende i krig, och om förmodade terrorister klassas som brottsmisstänkta eller fiender.
Det betyder att mål för attacker kan finnas var som helst i världen – inklusive inom ett lands egna gränser – och det blir omöjligt att säga när kriget kan anses vunnet eller avslutat. En värld fullständigt fri från terrorism lär vi ju knappast se inom överskådlig framtid. .
– Att använda uttrycket ”kriget mot terrorismen” har rättfärdigat att gå in militärt och att använda militära medel för att bekämpa terrorism. Det har använts som argument för att bryta mot folkrätten, exempelvis USA:s utomrättsliga avrättningar som utförts med drönare, säger Agnes Hellström, ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Den formella krigsförklaringen går under rubriken ”Godkännande att använda militära medel mot terrorister”, eller AUMF efter den engelska förkortningen, antagen av kongressen tre dagar efter attentaten. Den riktade sig mot de ansvariga men också var och en som ”stödde” eller ”hyste” dessa. Eftersom identifiering av sådana personer ofta hänger på hemliga underrättelser, var det närmast en check in blanco för militära aktioner var som helst i världen. Listan över aktörer som anses uppfylla kriterierna har varit och är fortfarande hemligstämplade.
– Juridiskt och politiskt har vaghet använts som ett vapen gång på gång. En krigsförklaring utan geografiska gränser och definierad motståndare gav extremt fria händer till presidentmakten att använda militärt våld godtyckligt, säger Karen J Greenberg, chef för Center on National Security vid Fordham-universitet och författare till bland annat boken ”Subtle Tools”.
Aktioner som rättfärdigats genom AUMF har varit krigen i Irak och Afghanistan, bombattacker och hemliga operationer över stora delar av Mellanöstern, Afrikas horn och Nordafrika, men också i exempelvis Georgien och Filipinerna.
Människorättsbrott blir lagligt
Tortyr och utomrättsliga avrättningar har länge varit en del av USA:s praxis i hemliga operationer utomlands. Under 1960- och 70-talet instruerade CIA säkerhetstjänster i Latinamerika i tortyrtekniker. Men efter 11/9 hände något som innan dess varit otänkbart i modern tid: ett lagligt godkännande av tortyr, eller ”särskilda förhörsmetoder”, som skendränkning, smärtsamma kroppsställningar och extrem hetta eller kyla.
Samtidigt uppfanns en helt ny kategori kallad ”olagligt stridande”. Det innebar att de varken betraktades som misstänkta brottslingar med rätt till rättslig prövning, eller krigsfångar som hade kunnat kräva att behandlas enligt människorättskonventioner och krigets lagar. Detta var en förutsättning för upprättandet av Guantánamolägret, en av de mest minnesvärda symbolerna för kriget mot terror, på samma gång en modern, renstädad anläggning och närmast medeltida villkor för fångarna, inspärrade i burar på några få kvadratmeter.
– Efter 11/9 sköts internationell lag, den amerikanska grundlagen, och rättsväsendet åt sidan, säger Karen Greenberg.
Ingen kan ställas till svars
Tidigt kom uppgifter ut om tortyr på fängelset i flygbasen Bagram i Afghanistan. Minst två personer misshandlades till döds, däribland en taxichaufför som av allt att döma aldrig haft med talibanerna att göra och bara gripits på måfå av USA-allierade milis som var ute efter belöningen på 1 000 amerikanska dollar. Trots detta blev konsekvenserna små; ingen av de inblandade drabbades av mer än degradering och fängelsestraff på ett par månader.
När en ny skandal exploderade 2005 i den irakiska motsvarigheten, Abu Ghraib, fick det långt större uppmärksamhet – de bilder, tagna av fångvaktarna själva, som visade tortyr och förnedrande behandling gick omedelbart världen runt. Speciellt bilden på Abdou Hussain Saad Faleh, uppställd i en korsfästningsliknande position med en huva framför ansiktet, blev ikonisk. Inte desto mindre har det konstaterats att fler bilder och filmer finns som visar våldtäkter på både manliga och kvinnliga fångar, men som medier inte visat eftersom de skulle kunna väcka alltför våldsamma reaktioner.
Direkt misshandel och sexuell förnedring inbegreps inte i ”särskilda förhörsmetoder”, och efter den internationella mediestormen och en våldsam reaktion inom Irak ställdes ett dussintal personer till svars: de hårdaste straffen fick underofficerarna Charles Grannier och Lyndie England, 10 respektive 3 års fängelse. Den ansvariga för fängelset, general Janis Karpinski, degraderades, men försvarade sig med att den högsta befälhavaren i Irak känt till förhållandena. Men högre upp än så nådde inte konsekvenserna.
– En del av ”kriget mot terrorismen” är frånvaron av ansvar. Beslut och policies är hemliga, ingen kan säga vem som ska ställas till svars av militärer, underrättelsetjänster och privata företag, ingen kan ställas till svars, säger Karen Greenberg.
Under Bushs sista år började tortyrprogrammet avvecklas, men i vilken grad det i hemlighet fortfarande pågår i samarbete allierade tredjeländer som diktaturerna på Arabiska halvön och i Centralasien är svårt att säga.
Karen Greenberg menar att respekten för mänskliga rättigheter återställdes till ett mer normalt läge under Barack Obamas presidentskap, även om han fått kompromissa med militär- och underrättelseetablissemanget.
En som inte håller med är Paul Street, författare till böcker som ”Empire and Inequality: America and the World Since 9/11” och ”The Empire’s New Clothes: Barack Obama in the Real World of Power”.
– Obamas retorik lurade många, men han har alltid varit pro-imperialistisk. Han hade kunnat låta utreda och åtala de ansvariga för tortyr och förbrytelser, men han drog bara ett streck över det. Han var också en stor anhängare av drönarattacker, det vill säga utomrättsliga avrättningar, säger han.
Gränser suddades ut
En av de första reaktionerna efter 11/9 var antagandet av Patriot Act, som bland annat möjliggjorde dramatiskt uttökade möjligheter till elektronisk övervakning. Hur omfattande denna faktiskt var skulle inte bli känt förrän mer än ett årtionde senare, med Edward Snowdens läckta material från NSA.
– Kriget mot terrorismen legaliserade delvis saker som underrättelse- och säkerhetsapparaten redan gjorde, delvis sådant som de länge ändå velat göra och nu såg en chans till. Det skapade detta ”Department of Homeland Security”, med ett mycket vagt definierat uppdrag, som suddade ut gränserna mellan spionage, kamp mot terrorismen och vanlig brottsbekämpning, och som är ett verktyg som presidenten kan använda efter sitt godtycke, som när Trump skickade in federala agenter under Black Lives Matter-demonstrationerna, säger Karen Greenberg.
Hon är inte ensam om att rikta kritik mot att övervakningssystemen satts in mot BLM-medlemmar, såväl som andra politiska aktivister världen över. En rad experter har pekat på att ”kriget mot terrorismen” haft en kvävande inverkan på politiskt engagemang och aktivism. Protester har kopplats samman med terrorism och de nya befogenheterna som polis och säkerhetstjänst fått, har använts mot aktivister.
Statliga trollfabriker
Mindre omskrivet är att USA också skapade några av världens första statliga trollfabriker under krigets första år: Office of Strategic Influence grundades månaden efter attackerna, med uppgift att ”bedriva psykologiska operationer runtom i världen”.
I teorin uteslöt det enligt lag operationer inom USA eftersom regeringen inte får bedriva påverkansoperationer mot den egna befolkningen, men när planerna läckte ut noterade kritiker att i Internets tidevarv var det enkelt för planterade nyheter, inklusive falsk information, att hitta vägen tillbaka till USA.
Office of Strategic Influence lades ned året efter, men liknande aktiviter har fortsatt under andra myndigheter.
Militärbudgetar sköt i höjden
Efter 2001 följde också ett skarpt trendbrott i USA:s militärutgifter, när Pentagon under hela 1990-talet haft svårt att visa sitt existensberättigande efter Sovjetunionens sammanbrott.
– 11 september kom i en tid när vi trots allt börjat se ökat fokus på internationellt samarbete, fredsbevarande arbete och nedrustning. Plötsligt vände allt det och militära insatser sågs som den enda lösningen, säger säger Agnes Hellström.
Det är något som Sverige, i förhållande till vår storlek en av världens största vapenexportörer, också tjänat på, påpekar hon.
– Ökade spänningar i världen gynnar även den svenska vapenindustrin. Sverige har exporterat vapen till både Förenade arabemiraten och Saudiarabien som krigar i Jemen och som lett till världens värsta humanitära katastrof, säger hon.
Å andra sidan är Pakistan, talibanernas viktigaste stöd historiskt, också den fjärde största inköparen av svensk krigsmateriel.
Imperiebyggandets återkomst
– När jag växte upp på 60-talet kom alla ihåg USA som heroiskt under andra världskriget. Sedan kom Vietnamkriget som krossade den bilden brutalt. Plötsligt såg vi USA som en skurk som bombade ett fattigt land, vi blev utkastade, vi fick tillbaka traumatiserade soldater. Det skapade en folklig motvilja mot större invasioner som kvarstod i årtionden, säger Paul Street.
Med 11/9 ändrades det tillfälligt, konstaterar han. Allmänheten var återigen villig att acceptera militära äventyr med långvarig ockupation av andra länder, hjälpt förvisso av att USA inte längre som under Vietnamkriget har en värnpliktsarmé.
För det politiska och militära etablissemanget, däremot, handlade det inte om något motvilligt accepterande utan tvärtom en möjlighet att äntligen förverkliga ambitioner man haft sedan längre. Street nämner den berömda rapporten från tankesmedjan Project for a New American Century och dess profetiska formulering om att landet ”behövde ett nytt Pearl Harbour”.
– Invasionen av Afghanistan var motiverad av blodtörst, av att visa att USA slog tillbaka. Irak var en petroimperialistisk dröm sedan länge att etablera en starkare militär kontroll över Mellanöstern. Det ursprungliga namnet var faktiskt Operation Iraqi Liberation vilket naturligtvis övergavs direkt när man insåg att förkortningen blev OIL, säger han.
När det visade sig att inga massförstörelsevapen gick att hitta och att det irakiska folket knappast välkomnade ockupationen försvann snart också det internationella stöd USA haft direkt efter 11/9.
– George W Bush var en mycket klumpig imperialist. Obama var mycket mer kompetent i samma roll. Men alla delar de en illusion om att varaktiga resultat går att uppnå med militära medel. Men när du bombar byar och terroriserar civila, då kommer vilken kraft som helst som står emot det att få en viss trovärdighet i folkets ögon, även om det är en genomreaktionär grupp som talibanerna.
Det enda kriget varit framgångsrikt i har varit att ödelägga länderna, menar han.
– Ett skolexempel är Obamas eget krig i Libiyen. Det störtade den enda sammanhållande kraften, Ghaddaffi, och sedan dess har landet fortfarande idag ett kaos. Uppkomsten av Islamiska Staten är en annan konsekvens.
Agnes Hellström pekar också på det bestående destruktiva arvet av kriget mot terrorismen.
– Hur formas de barn som växer upp med krig som vardag utan möjlighet att bearbeta det? En hel generation som växer upp med såren från krig, vad får det för följder för framtiden?
Imperiet skiftar fokus
Biden verkar ha accepterat att varaktig kontroll genom militär ockupation inte är möjlig, menar Street. Han ser också tillbakadragandet från Afghanistan som ett uttryck för USA:s nya fokus bort från Mellanöstern och mot den nya huvudfienden, Kina, den så kallade ”vändningen mot Asien”.
– Det har antagligen också att göra med att tack vare dels fracking, dels förnybar energi, är USA inte lika beroende av Mellanösterns olja längre. Andra strategiska intressen kan bli mer avgörande för stormaktsspelet i framtiden.
Hur den nya inriktningen kommer uttrycka sig kan vi fortfarande bara spekulera om, menar han.
– En ökad militär närvaro i Ostasien förmodligen. Terrorism kommer antagligen fortfarande att användas som ursäkt för att ingripa när man ser intresse av det. Kanske får vi se krig genom ombud mellan USA och Kina på olika håll i världen, det återstår att se.
Och när ockupationen som inledde kriget, i Afghanistan, nu är över, har flera analytiker pekat på att talibanernas seger förmodligen ger ny energi till jihadister runtom i världen och att vi kan komma att se en ny våg av militanta islamistiska rörelser. I så fall kan man säga att vi efter 20 års krig gått ett fullt varv runt och att inga av krigets mål uppnåtts – i varje fall inte de officiella.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.