BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Släktingar har samlats och tillsammans har vi färdats tillbaka till 1979, gömda vapen i källare, kommunistisk litteratur nedgrävd på gården, de avrättade och fängslade släktingarna. Dessa historier har förmodligen repeterats i alla exiliraniers hem i dessa dagar. Varje gång det protesteras väcks ett litet hopp. Och samtidigt en gnagande oro för ännu en besvikelse.
År 2018 är inte 2009, och det är inte 2011. Tack och lov, för idag har vi ovärderliga erfarenheter från just dessa uppror, om vi orkar ta vårt ansvar att tydligt för varje land se vad som hände och inte bara skrika ”amerikansk invasion”.
Enligt Joel Beinin, författare till en rad böcker om arbetarrörelsen i arabiska länder, var en viktig framgångsfaktor för Tunisien den hyfsat självständiga roll som facket UGTT ändå hade även under diktaturen. De fick till exempel välja sina egna ledare och kunde 2011 vara en organisation att räkna med. Sedan fanns den exiltunisiska oppositionen som under hela diktaturen fortsatte var insatt i utvecklingen hemlandet och som kunde spela en viktig roll efter diktaturens fall. Komponenter som saknades i Egypten, som Beinin jämför med, där regimen ända sedan Nasserregimen förtryckte facken och inget riktigt ledarskap fanns efter revolutionen.
Situationen i Iran är liknande, men här finns inte ens de minsta vänstergrupperingar som fanns i Egypten vid revolutionens start. All organisering har kvästs. Något som förstås inte betyder att arbetarna inte protesterat. De demonstrationer som vi nu ser, menar Jafar Azimzadeh, generalsekreterare för de Fria arbetarnas fackförbund i Iran, är resultatet av de senaste årens arbetarkamp. I en video som sprids på Facebook håller han ett glödande tal: Iran har världens näst största gasreserver och dess fjärde största oljereserver, men ändå lever folket i fattigdom. Vi har upplevt snart 40 år av konstant inflation och stigande priser, hur skulle vi kunna vara tysta när det är barnarbetare i varje gathörn och folk tvingas sälja sina njurar för att överleva?
Protesterna kanske tystnar nu, men det är bara för att regimen kväver dem. Nästa månad kommer protesten någon annanstans.
Vikten av att ha en plan och ledarskap för upproren tas även upp av forskaren Asef Bayat i hans nya bok om de arabiska revolutionerna, något som Shora Esmailian skriver om i Sydsvenskan. I ett videoklipp berättar Bayat dock att Tahrir 2011 ska ses som ett oavslutat projekt samt att vi ska dra lärdomarna från upproren.
Ja, det minsta vi kan göra är att vara pålästa, dela videor och sprida vad som händer så att de modiga demonstranternas uppoffringar inte sker i onödan. Vi ska samla alla dessa uppror runt om hela världen till vårt gemensamma vänsterlexikon över strategier och minnas att inget förtryck kommer att vara för evigt.
