Sofia kan inte dölja sin besvikelse. Demonstrationen har just nått fram till kongressen i Valparaiso. Det råder nästan eufori eftersom det är den första helt fredliga demonstrationen sen proteströrelsen satte igång för två veckor sen. Men just när demonstranterna segerrusiga dansar i ring på gatan framför kongressbyggnaden börjar polisens vattenkanon agera lite längre bort och samtidigt kommer informationen om att president Sebastian Piñera beslutat att ställa in Cop 25-mötet i december.

Långt ifrån alla bryr sig, men Sofia blir nästan förtvivlad.

– Det är inte bara för att Greta inte kommer, säger hon medan vi söker skydd mot vattenkanonens strålar. Cop 25 skulle ha skapat en annan slags, djupare medvetenhet om vad klimatförändringarna kräver av oss.

Många inom miljörörelsen och bland vetenskapsmän som under lång tid arbetat intensivt för att göra Cop 25 till en framgång, inte bara för Chile utan för världen, är svårt besvikna. Den chilenska avdelningen av Fridays for future säger att ”våra hjärtan är krossade, men vi fortsätter ändå”. Men de flesta visar också viss förståelse. Många av den senaste tidens demonstrationer har varit extremt våldsamma, inte bara för att polisen agerat provokativt, utan för att demonstranterna gjort det. Att i det läget utlova garantier för säkerheten inte bara för Donald Trump, Vladimir Putin och Xi Jinping, utan för ytterligare 20 000 besökare, kan få vem som helst att känna sig darrig.

– Okej, säger Sofia, jag kan förstå att Piñera är rädd för att Cop 25 skulle kunna bli en förevändning för demonstrationer och kravaller. Men nog är det, med tanke på mötets betydelse, ändå lite fegt.

Kanske. Men inte alldeles självklart. Piñeras argument att det just nu är problemen i Chile som måste vara högsta prioritet och att kostsamma om än prestigefyllda evenemang som Cop 25, måste stå tillbaka, kan också tolkas som politisk känslighet. Piñera hävdar stup i kvarten att han hört ”folkets krav”. Det låter än så länge ganska tomt. Men att helt avfärda det vore att underskatta honom. Något som oppositionen har väldigt lätt för att göra, samtidigt som den visar en nästan dramatisk oförmåga att själv formulera alternativ.

Det finns idag ett slags politisk tomrum som gör att känslan av sårad nationalistisk stolthet för att Cop 25 ställts in får en nästan lite löjlig dimension. Som om Chiles internationella rykte vore viktigare än själva konferensen. Men att Chile drar sig ur, behöver ju inte betyda att själva mötet ställs in. Och det mesta tyder på att Costa Rica kliver in som ersättare och att mycket av det förberedelsearbete som Chile redan utfört kan utnyttjas där.

När vattenkanonerna dragit sig tillbaka och tårgasmolnet lagt sig återupptas ringdansen framför kongressbyggnaden i Valparaiso. Los Prisoneros gamla hit ”El baile de los que sobran” (De obehövligas dans) och Victor Jaras ännu äldre “El derecho de vivir en paz” (Rätten att leva i fred), som blivit något av proteströrelsens signaturer, spelas av dussintals gitarrer och sjungs av hundratals rossliga röster. Känslan av att något håller på att förändras, eller kanske redan har förändrats sprider sig som en varm rörelse i kroppen.

– Det här kommer inte att sluta förrän vi fått tydliga svar, säger Sofias kompis Fernando.

Men vad betyder det?

Vilka svar är det som krävs?

På senare tid har kravet på en konstituerande församling i syfte att skriva en ny konstitution blivit ett samlande krav – förutsättningen för att kunna ta itu med alla specifika problem som pensioner, utbildning, sjukförsäkring och inte minst lönerna. De senaste dagarna har allt fler, också inom regeringskoalitionen, gått med på att en ny konstitution är nödvändig.

Piñera själv har sagt att han är öppen för allt. Och han har redan gjort en rad andra eftergifter. Undantagslagarna har upphävts och militären har återkallats till sina baracker. Ett krav som vänstern ställde för att alls gå med på att samtala med regeringen.

Piñera har också bytt ut nyckelministrar i sin regering och ersatt dem med betydligt yngre och öppnare representanter som kan möjliggöra samtal.

– Det är väl bra att de pratar, säger Fernando, men jag tror inte på någon.

Bristen på förtroende är begriplig. Men risken finns också att misstroendet blir en slags princip som a priori omöjliggör alla kontakter. Att allt eller intet, blir det slutliga kravet. Problemet då är att veta vad ”allt” är. Sofia skrattar när jag påpekar det.

– Det är klart att vi inte kan få allt, säger hon.