Kan en historisk period vara en hjälte? Det tror jag absolut. Det fanns något i luften 1968 som fick människor att använda sin fantasi för att hitta nya sätt att göra revolt på. Tanken på detta ger mig rysningar. Människor visste hur de skulle drömma om social rättvisa, fred och jämlika förutsättningar. Det fanns fackföreningar, medborgarrättsrörelser i Ryssland, Frankrike, Japan, Egypten, Tjeckoslovakien, Amerika. Ord och handling gjorde gemensam sak på nya och uppfinningsrika sätt. Världen idag är synnerligen påverkad av det som hände 1968.
Maj 1968, Paris
Det var året då alla insåg att det var dags att göra revolt mot den konservativa, arkaiska världen. Människor upplevde att den rådande estetiken, den politiska regimen och de påbjudna kulturella koderna inte angick dem längre. Charles de Gaulle var president i Frankrike 1968. Han var en av de där paternalistiska, patriarkala ledarna. Kvinnor fick inte ha byxor på jobbet. Gifta kvinnor behövde sin makes tillstånd för att öppna ett bankkonto. Abort var förbjudet. Homosexualitet var ett brott. Arbetare hade inga rättigheter och de missnöjda kunde helt sonika få sparken. Utbildningsväsendet var stelbent och konservativt. Det fanns bara en tv-kanal i Frankrike och all information passerade först den statliga censuren. För de yngre, efterkrigsbarnen, räckte det inte med att tro på utopin att en annan värld var möjlig. De ville erfara utopin, leva i den.
Det började som en serie protester och ockupationer av studenter. Agendan var en mångfasetterad konstellation av antikonsumism, anarkism och visionärt seende/tänkande … Studenter ockuperade Sorbonne och sa att det nu var ”folkets universitet”.
Strejkande arbetare – vilda strejker hade utbrutit i hela Frankrike – anslöt sig till studenterna. Uppemot 11 miljoner arbetare deltog – ett enormt antal som utgjorde en fjärdedel av Frankrikes befolkning vid den tiden. Det var den största strejken i Frankrikes historia och den varade i två veckor.
När det är vild strejk går arbetarna hem från sina jobb utan förvarning och ofta utan stöd från facket. I det avseendet är den inte ”officiell”. Vilda strejker har betraktats som olagliga i USA sedan 1935 (förstås). 1968 var detta de strejkande arbetarnas huvudsakliga taktik.
Arbetarnas krav var allvarliga och strukturella. De ville se en förändring i hur saker och ting fungerade, hur allting styrdes. Det var en radikal agenda – det gällde inte högre löner eller bättre villkor, utan en plan för att bli av med regeringen och president de Gaulle och för att kunna driva egna fabriker. När fackförbundsledarna förhandlade till sig en ökning av minimilönerna med en tredjedel vägrade de arbetare som ockuperade fabrikerna att återgå till arbetet. Det räckte inte. Det var ett svek. Efter att fackets representanter hade nått den uppgörelsen började arbetarna att betrakta sina egna ledare som förrädare och kollaboratörer.
”Den största generalstrejk som någonsin hejdat ekonomin i ett högtstående industriland, och den första vilda generalstrejken i historien; revolutionära ockupationer och början på en direktdemokrati, den alltmer fullständiga kollapsen hos statsmakten under nästan två hela veckor … – detta är vad den franska maj 1968-rörelsen i grunden handlade om, och detta i sig självt är nog för att innebära en väsentlig seger”, hävdar en artikel med titeln ”Början av en era” (Internationale Situationniste 12 ). Artikeln berättar vidare att 1968 förenade den samlade kritiken av rådande ideologier och det gamla sättet att göra saker på i en holistisk enhet. Detta var den nya världen – det fanns inte längre något behov av idén om privat ägande när var och en hade ett hem överallt. På de fria, allmänna platser där de som deltog 1968 möttes fanns en genuin dialog, fullständig yttrandefrihet, en verklig gemenskap i den gemensamma kampen.
Ta en titt på slagorden på de följande sidorna. De förekom som graffiti, sånger och affischer under revolutionära aktioner i Paris 1968. För mig framstår de som en ypperlig manifestation av det rebelliska kollektivets samlade medvetande, just den sortens samlat handlande som får regimer att känna sig illa till mods. När jag försöker formulera den för mig mest fulländade dikten tänker jag på dessa ord.
De är för det första resultatet av gemensam ansträngning, för det andra eklektiska, skapade i kollageteknik, och för det tredje anonyma. De blickar framåt och ifrågasätter själva grunden för det rådande samhället, men de handlar inte om någons privata ambitioner. Du skulle aldrig komma på tanken att dessa ord yttrades i avsikt att bara framstå som radikala för att marknadsföra till exempel en T-shirt (som det funkar idag). Det luktar revolution om dem i all deras galenskap och oförutsägbarhet. Den andan kan inte saluföras, för den går inte att uttrycka i siffror. En annan sak som slår mig när jag läser dessa slagord är deras fullständighet och samstämmighet. De är skapade av skilda upphovspersoner, men tillsammans formar de ett solitt och kraftfullt konstverk. Alla vet hur svårt det är att skriva något tillsammans med någon annan, särskilt i ett större kollektiv. Kollektivt skrivande riskerar att förstöra det artistiska uttrycket hos var och en av upphovspersonerna. Se bara på de livlösa monster som underhållningsindustrin skapar. 1968 års slagord lär oss att det finns en annan sorts kollektivt skrivande, en magisk sort: när alla tankar är koncentrerade på framsteg och en poetisk förändring i kulturen börjar folk gemensamt att skriva gatupoesi.
Allt det hopp som 1968 förde med sig följdes under de kommande åren av ett stort antal händelser som slog tillbaka de progressiva krafterna runt om i världen. För att ta en titt på bara några av förändringarna i statsapparaten: Nixon valdes till president samma år och valdes sedan om 1972. 1973 störtades och dog Chiles president Allende. 1976 genomförde den argentinska högern en militärkupp. 1979 vann Margaret Thatcher valet. Reagan (1980, 1984), släkten Bush (1988, 2000 och 2004) och så förstås Putin (2000 och 2012) och Trump (2016).
Chris Hedges säger i den här boken som du håller i handen (eller läser i telefonen) att Nixon var den sista liberala presidenten i USA. Chris påpekar att ingenting någonsin förändras med mindre än att människor driver på. Emmeline Pankhurst påpekar exakt samma sak i den här boken. Det är en universell sanning. Fråga Cesar Chavez och Dolores Huerta, Martin Luther King, W.E.B. DuBois eller Margaret Sanger.
Detta pådrivande måste fortgå eftersom de krafter som motarbetar förändring är massiva, och de är inte vana att förlora. Även om samhället har förändrats till det bättre – i många fall tack vare 1968 (rasism är olagligt, rösträtten är skyddad, yttrandefriheten är inskriven i lagen) – är det de krafter i samhället som vill återgå till det samhälle som fanns omkring 1868 som just nu vinner mark. (Egentligen 1862, tiden strax före Emancipationsproklamationen.)
Det är därför vi måste erinra oss 1968, nu femtio år senare. Det finns inga garantier för de landvinningar som gjorts.
Den bestående lärdomen av ’68 var runt om i världen denna insikt: om de styrande inte lyssnar har vi rätten och skyldigheten att göra våra röster hörda. Det hände i Paris, det hände i Tjeckoslovakien under Pragvåren, då människor gick ut på gatorna för att ge sitt stöd till regeringsreformerna och möttes av en fullskalig sovjetisk invasion. Det hände vid de amerikanska universiteten då man protesterade mot Vietnamkriget och i Chicago då polisen och nationalgardet sattes in för att mota bort demonstranterna vid Democratic National Convention. Det hände i Tokyo och i Berlin och i Mexico City. Omständigheterna ser kanske annorlunda ut, men det finns en vilande potential i världen, precis som det gjorde 1968. Det behövs bara en tändande gnista …
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
