Jannats graviditet var förhållandevis enkel. Bara en svag huvudvärk ibland. Det var först de sista fyra, fem dagarna som det började bli kritiskt när hela kroppen började värka. Fötterna, nacke, rygg, mage, bäckenbotten, allt.
– Jag blev rädd och gick till kliniken, där läkaren genast rådde mig att göra kejsarsnitt. Läkaren sa att kejsarsnitt var enda räddningen annars skulle barnet dö, kanske jag också. Men jag hade hört om andra kvinnors erfarenheter av kejsarsnitt och redan som ung hade jag bestämt att föda på naturlig väg.
Få föder på klinik
20 åriga Jannat Ara Riyas berättelse är inte ovanlig. Av de 7 500 kvinnor som dör i barnsäng varje år i Bangladesh avlider 99 procent hemma under sin förlossning. Och bara 25 procent av landets kvinnor kommer överhuvudtaget till en klinik. Mödradödligheten är den parameter som visar den största skillnaden mellan rika och fattiga länder. För en kvinna i ett fattigt land är risken att dö i barnsäng mångfalt större än för kvinnor i rika länder.
– Vi informerar kvinnorna om att de riskerar sina liv om de stannar hemma för att föda sina barn. Bara en sådan enkel sak som att en bybarnmorska, en så kallad dai, i många fall kan göra kvinnorna illa med smutsiga naglar som i sin tur kan leda till farliga infektioner, säger Nurjohan, Midwife Trainer på Nursing Institute i Munshigonj.
Bangladesh är ett av världens mest tätbefolkade länder och man har i många år arbetat för att minska mödradödligheten. Till viss del har det lyckats. Trots det är mödradödligheten fortfarande för hög. De främsta dödsorsakerna för kvinnor under eller efter förlossningen är havandeskapsförgiftning, blödningar och infektioner.
Sverige först i världen
Svenska barnmorskor har en särställning i världen tack vara att Sverige som kanske första land i världen utbildade barnmorskor. Redan 1711 blev de första barnmorskorna utexaminerade och edsvurna i Sverige.
Den 300-åriga svenska erfarenheten visar att det finns en direkt koppling mellan minskad mödradödlighet och närvaro av barnmorskor i samband med förlossningssituationen, och att det är barnmorskan som är den centrala medicinska auktoriteten. I Sverige är det barnmorskan, inte läkaren, som följer mödrarna under graviditet, förlossning och eftervård.
Svenska barnmorskor har sedan 2005 arbetet i Bangladesh under UNFPA:s ledning och med svenskt bistånd, och bidragit till att det startats utbildningar av barnmorskor på internationell nivå. I dag framhåller FN Bangladesh som ett föredöme i kampen mot mödradödlighet.
Öppnar för privat marknad
I takt med att medvetenheten om att barnmorskor räddar liv spreds över Bangladesh öppnades också marknader för den privata sektorn. Det kom till stor del att handla om kejsarsnitten. Av de 25 procent blivande mödrar i Bangladesh som besökte en läkare under sin graviditet fick 77 procent uppmaningen att göra kejsarsnitt. Det genomsnittliga behovet av att förlösa med kejsarsnitt i världen är enligt WHO cirka 15 procent.
– Alla försökte övertala mig att göra kejsarsnitt. Jag fick slåss mot allt och alla, säger Jannat. Det var som ett krig mot hela samhället, och jag var ensam i det kriget. Doktorn hade fått hela släkten att tro att barnet skulle dö om han inte fick förlösa med kejsarsnitt. Jag vägrade.
Hennes man, Sajid som arbetar i huvudstaden Dhaka, sa i telefonen att han skulle ge henne skulden om något hände med barnet, och hon skulle inte längre vara välkommen i hans hus. Pressen blev enorm.
– Vi vet så lite. Allt som har med sexualitet och graviditet att göra är slutet och gömt i vårt samhälle, alla är blyga för varandra. Vissa saker kunde jag ana men jag vågade inte fråga. Mor och mormor sa bara att de berättar när det är dags.
”Helt ensam i hela världen”
Jannats värkar blev allt svårare. Till och med byns dai, bybarnmorskan som förlöst hundratals kvinnor, blev orolig och tog Jannat till kliniken igen. Jannats man ringde och pressade på för att Jannat skulle stanna på kliniken och göra kejsarsnitt.
– Nu låg jag där med vårt barn i magen med hotet att inte få komma tillbaka till min man och mitt hem. Till och med dagen innan förlossningen var det ingen som talade med mig. Jag kände mig helt ensam i världen.
I det läget bad Jannat byns dai att sova i hennes hus de sista dagarna tills det var dags.
När vattnet gick för Jannat dukades en skål med kokt vatten fram, tillsammans med ett plastskynke, handdukar, ett rakblad och sytråd. Det var allt.
– Det var helt tyst, Ingen sa något i rummet. Jag somnade, stod upp, la mig ner, om och om igen. Enligt våra traditioner har en Tabij hjälpt många kvinnor med svåra förlossningar. Tabij är en amulett som används av många muslimer i våra områden. Jag och många kvinnor med mig litar i dag mer på Tabij än på våra läkare. Men först och främst litar jag på mig själv. Femton minuter innan barnet kom trodde jag att jag skulle dö av värkarna. Jag letade fram telefonen och ringde min man och bad om förlåtelse för att jag inte hade lytt deras råd. Tänk om de hade rätt. Tänk om barnet skulle dö.
Kom ut med huvudet först
Därefter gick allt fort. Dai Halima gjorde sig redo att ta ut barnet som kom perfekt med huvudet först. Bara minuter senare skar Dai av navelsträngen och det hela var över. Ett vackert och välskapt gossebarn som skulle få heta Nasid Khan, efter sin fars afghanska anor, såg dagens ljus bara två timmar efter att vattnet hade gått.
– Fem minuter efter förlossningen stod jag upp bredvid sängen, säger Jannat.
– Och då, var det tid för revansch. Jag ringde Sajid, min man, och sa; Vad säger du nu? Du utmanade mig och jag vann! Jag har bevisat att jag hade rätt.
– Jag är ledsen för vad jag sa till henne då, jag beundrar starka kvinnor. Jag älskar henne ännu mer nu, säger Saijid.
– Vårt liv är svårt, vad ska man göra?
– Moderkakan har vi grävt ner utanför skolan, det betyder att vår son kommer att bli välutbildad.
