Giovanny pekar på en grupp nyplanterade bananplantor strax intill stigen. Gömd mellan stammarna hade han placerat en hemmagjord bössa med en jaktpatron i pipan. Därifrån hade han dragit en tunn nylonlina på ett par decimeters höjd från marken till en bananplanta på andra sidan stigen. Om linan bröts gick skottet av.

– Jag satte upp flera fällor runt om. Flera utlöstes. Men, skrattar Giovanny, gudskelov var det ingen som träffades.

– Men smällarna satte skräck i dem och jag hörde  hur de kved av rädsla när de sprang tillbaka upp mot vägen.

Giovanny ser ut som en universitetslärare men har inte ens gått ur grundskolan. För tio år sen var han den stolte ledaren för det socialistiska jordbrukskooperativet Bucaram i delstaten Vargas. Idag är kooperativet upplöst och Giovanny har förvandlats till småbonde. Han och de andra medlemmarna fick 10 hektar var. Det mesta är övergivet men Giovanny och några till kämpar på med sina jordar. Giovanny odlar bananer, avocado och kakao.

– Det är det här vi lever av. Jag och min familj. När stölderna började var det ett hot mot hela vår existens.

– Det tragiska, säger Giovanny, är att tjuvarna var gamla kamrater. Hit kommer man bara om man känner till den här trakten.

Föredrar Maduro

Vi sitter under ett tak där Giovanny brukade övernatta när han tog upp kampen mot tjuvarna. Radion står på. Det pågår demonstrationer i Caracas, både oppositionella och regeringsanhängare. Just nu talar Nicolas Maduro.

– Vi är fem miljoner patrioter i hela landet som visar imperiet vad de kommer att möta om de skulle vara så dåraktiga att försöka invadera oss...

Maduros bombastiska röst försvinner ut i dimman som plötsligt lagt sig över bananplantorna. Giovanny nickar bekymrat.

– Det kan gå helvete, säger han. Ännu mer än det redan har.

Giovanny är chavista och även om han inte gillar Nicolas Maduro så föredrar han honom framför oppositionen. Men när Juan Guaidó överraskande dök upp den 23 januari och proklamerade sig som ”förvaltande” president hade Giovanny först känt sig lite lockad. Att Guaidó var så ung och okänd gjorde att hans budskap lät trovärdigt.

– Men, säger Giovanny, nu, när Guaidó började tala positivt om möjligheten av en invasion insåg jag att han bara var en nickedocka åt imperiet.

Få är för invasion

Dagens ETC möter här i Venezuela människor som säger att en invasion är enda möjligheten att bli av med Maduro. Men de är få. Även bland de över 80 procent som, enligt vissa opinionsmätningar, vill få bort Maduro är det bara en försvinnande del som är för en militär intervention. Det är heller inte många som stödjer USA:s sanktioner eftersom det i slutändan är befolkningen som drabbas hårdast. Men det mest överraskande är att så många inte ens bryr sig om dem.

– För de flesta handlar tillvaron bara om att överleva. De senaste tio åren har livet hela tiden försämrats. Man har vant sig vid att allt blir värre dag efter dag. Sanktionerna gör vare sig till eller från.

Hector Navarro slår ut med armarna och ler lite snett. Hector Navarro var minister fem gånger under Hugo Chavez presidenttid. Nu är han tillbaka som lärare på Universidad Central, Venezuelas största universitet.

– Jag är själv ett exempel på hur svårt livet har blivit, säger han. Som professor här tjänar jag 20 dollar i månaden. Det räcker naturligtvis inte. Dessutom behöver jag ta mediciner varje dag. Men jag har bara råd att äta en halv tablett var tredje dag. Om jag nu alls kan få tag på medicinen.

Hoppet är konstitutionen

Vi sitter på kaféet utanför den teknologiska fakulteten. Hela tiden kommer kollegor och studenter fram för att hälsa. Hector Navarro är känd som socialist och chavista och samtidigt som en oförsonlig kritiker av Nicolas Maduro, som han beskriver som Venezuelas sämsta president någonsin. Men han har heller inga förhoppningar på oppositionen eller Juan Guaidó.

– Jag tror, säger han, att lösningen finns här.

Han håller upp en liten bok som ser ut som Maos lilla röda, men som är Venezuelas konstitution.

– Titta här, säger han och visar en understruken paragraf i vilken det beskrivs under vilka villkor det kan hållas en konsulterade folkomröstning.

– Det skulle vara en konstitutionell lösning där ingen behöver känna sig överkörd. Men, säger Hector Navarro, problemet är att även om vi skulle lyckas samla in tillräckligt med namnunderskrifter för att kunna begära en folkomröstning – vilket jag är övertygad om att vi kan – så skulle valmyndigheten hitta något sätt att underkänna det hela. Precis som den gjort tidigare.

Det är ett slags moment 22 och det är inte konstigt att Hector Navarro känner sig lite förtvivlad.

– Det är hemskt, säger han, men det verkar som att det enda som kan ändra något faktiskt är Trumps sanktioner. De skulle kunna tvinga regeringen att förhandla. Och den här gången, till skillnad mot tidigare, har ju faktiskt oppositionen något att förhandla med, det vill säga sanktionerna.

Ingen kan leva på sin lön

Samtidigt som Hector Navarro försöker förklara att han självklart är emot sanktionerna, men inte kan låta bli att hoppas att de ska bidra till att tvinga fram förhandlingar, kommer Manuel Sutherland förbi.

De skämtar om hur länge sen det var som de badade. En effekt av det stora elavbrottet i början av mars, som pågick i över 100 timmar, var att vattenpumparna slutade att fungera.

– En vecka, säger Hector Navarro.

– Två veckor, skrattar Manuel Sutherland.

Manuel Sutherland är en marxistisk ekonom som fick sparken från det Bolivarianska universitetet när han på ett stort möte, i närvaro av Nicolas Maduro, avfärdade regeringens tes om ett ekonomiskt krig som en dålig ursäkt för att dölja sin egen missyckade politik. Nu har han fått ett vikariat på Universidad Central.

– Det räcker ju inte att leva på, säger han. Men här är det ingen som har en lön det går att leva på.

Men hur överlever ni då?

Både Hector Navarro och Manuel Sutherland skrattar.

– Jag har en dotter i Spanien, säger Hector Navarro som förklaring.

– Ett mysterium, säger Manuel Sutherland. Och dessutom var det sju veckor sen jag fick någon Clap.

Clap är en låda med livsmedel som enligt planerna ska delas ut minst en gång i månaden och som säljs till ett lågt pris till dem som har ”el carnet de la patria”, en speciell ID-handling som krävs för att få tillgång till olika former av statligt stöd. Men utdelningen av Clap har blivit allt mer oregelbunden.

– Jag tror, säger Manuel Sutherland, att det är USA:s sanktioner som gör att regeringen inte längre kan importera varor till Clap-lådorna.

– Och, säger han, snart, när sanktionerna kommer att kännas på allvar, kommer det att bli ännu värre. Kanske dröjer det bara ett par veckor innan vi inte längre har någon bensin. Och då får vi se vad som händer...

Manuel Sutherland skrattar ett glädjelöst skratt och Hector Navarro river sig i håret.

Genererar dominoeffekt

De sanktioner som började i januari, och som många hävdar är olagliga, innebär bland annat att USA, som var Venezuelas bästa kund, har frusit alla relationer med det statliga venezulanska oljebolaget PDVSA. Dessutom har USA embargerat PDVSA:s dotterbolag i USA, Citgo, som på senare tid hade blivit den venezulanska regeringens viktigaste inkomstkälla. Citgo levererade också den tunna olja som PDVSA behöver för att blanda med den venezulanska tunga oljan för att den ska bli användbar. Citgo fungerar fortfarande, men alla inkomster sätts in på ett särskilt konto under USA:s kontroll. Senaste åtgärden är att också alla fartyg som transporterar venezulansk olja ingår i sanktionerna. Inga finansiella transaktioner med Venezuela får  passera genom amerikanska institutioner. Sanktionerna genererar en dominoeffekt som gör att Venezuela inte kan köpa reservdelar för att reparera sin svårt misskötta oljeindustri och än mindre sitt elsystem som bröt samman i början av mars. Regeringen hävdar att det var ett attentat. Alla tekniska experter, inklusive Hector Navarro som varit energiminister, hävdar att det var resultat av bristande underhåll. Men alldeles oavsett vem som har rätt krävs reservdelar för att reparera den förstörda utrustningen. Och de går inte längre att köpa på grund av sanktionerna.

– Att hoppas att ryssarna ska fixa det hela är en illusion, säger Hector Navarro. Deras elsystem är helt annorlunda än vårt. Dessutom kommer också det att kosta pengar som regeringen inte har. Skulden till Ryssland kommer att växa än mer.

– Ryssland är ingen rik stormakt, påpekar Manuel Sutherland. Och de vill ha tillbaka de pengar de har lånat ut till Venezuela. Att Putin stödjer Maduro beror på att han är rädd för att om oppositionen får makten så kommer de inte att erkänna skulden. Vore oppositionen lite smart skulle de klargöra för Putin att han inte behöver oroa sig och att skulden ska respekteras.

Kollaps vore farligt

Ute på Giovannys lilla jordbruk har det börjat regna. Giovanny hugger upp ved med macheten för att göra en brasa.

– Jag är orolig för att allt ska kollapsa, säger han. Trump säger ju klart ut att det är det han är ute efter.

– I och för sig är allt redan rätt kollapsat. Men, säger Giovanny med ett skratt som övergår i en djup suck, en kollaps på riktigt vore farligt. Redan nu är det alldeles för mycket våld. Inte bara i Caracas. Här också.

Inom oppositionen finns en tro på att om bara Maduro försvinner, så kan en ny regering träda till och allt ska ordna sig. Men, säger Giovanny, det kan lika gärna bli ett nytt Libyen.

– Vi lever på en knivsegg, suckar han, med avgrunder på båda sidor.