Var är min bror?

– Har du sett honom här? frågar hon frenetiskt alla hon passerar. 

Hon ber om tillgång till övervakningskamerorna. 

– Var är fångarna från Sednaya? ropar hon till läkarna och sjuksköterskorna. 

Hennes röst och steg ekar i de sterila korridorerna. Sjukhusets lukt av alkohol och död svider i näsborrarna. Ett vittnesbörd om de många liken från det ökända Sednaya-fängelset, även kallat Slaktarens hus.

En sjuksköterska pekar mot en avdelning på övervåningen dit några av de överlevande fångarna från Sednaya enligt uppgift har transporterats. Rihams ögon lyser. "Kom igen!" skriker hon åt sin mamma när de båda hastar upp för trappan. Men när de når avdelningen finns inga män eller kvinnor från Sednayaatt hitta. 

Samma morgon har Riham sett en video på sociala medier. En ung man, försvagad och utmärglad, ligger på en sjukhussäng i Damaskus. Han har suttit fånge i Sednaya och något med hans drag påminner om Ahmed Mohammed al-Shaar, hennes bror, som försvann spårlöst en sommardag 2012. 

Då greps 26-årige Ahmed av Assadregimens säkerhetsstyrkor och flyttades från det ena fängelset till det andra tills han slutligen hamnade i det fruktade Sednaya. Men efter regimens fall den 8 december öppnades portarna till fängelset. 

Enligt Syrian Network for Human Rights släpptes 31 000 människor från alla Assads fängelser den dagen. Av de 136 000 registrerade arresteringarna under Bashar al-Assads styre saknas därför fortfarande 105 000 fångar. Ingen vet vad det har blivit av dem. Nuförtiden söker tusentals släktingar genom Damaskus sjukhus och nedlagda fängelser i hopp om att hitta spår efter sina nära och kära. De letar igenom listor, söker massgravar och ber sjukhuspersonal att kontrollera patientjournaler. 

För vissa ger dagarna glädje. De hittar sin saknade vid liv. För andra finns det bara det slutliga svaret om döden. Men för de flesta finns det inget att komma efter.

Det var en vanlig dag i juni 2012. Ahmad, Rihams bror, umgicks med sina vänner i en stadsdel i Al Kiswah söder om Damaskus när soldater från Bashar al-Assads regim ropade order. Utan förklaring greps de unga männen, knuffades in i bilar och kördes till närmaste polisstation. Paniken spred sig snabbt i grannskapet och Rihams familj, bestående av föräldrar och åtta barn, hörde om händelsen strax efter. I desperation kontaktade de polisstationen och erbjöd pengar för Ahmeds frigivning. Men Ahmed försvann helt enkelt längre in i systemet. 

– Han var en helt vanlig civil. Han var oskyldig, upprepar Riham som om hon fortfarande försöker förstå. 

Under två år flyttades Ahmed från ett fängelse till ett annat. Familjens försök att hitta honom möttes av tystnad och undvikande svar. Men en dag fick de ett meddelande som var förkrossande: Ahmed hade förflyttats till det ökända Sednaya-fängelset. Bara namnet gav kalla kårar. Sednaya var känd som ett levande helvete. En plats där tortyr, svält och masslikvidationer var en del av vardagen. Få fångar blev fria igen. Oavsett om de var kriminella, politiska motståndare, journalister eller bara civila som Ahmed. 

Hans kropp var utmärglad, hans hud täckt av blåmärken.

I Sednaya-fängelset fick familjen besöka honom. 

– Jag mår bra. Men lova mig att ni kommer att fortsätta besöka mig, hade Ahmed sagt till dem. 

Riham kunde se att han inte talade sanning. Hans kropp var utmärglad, hans hud täckt av blåmärken och hans ansikte bar tydliga märken av slag från torkat blod. Hans astma gjorde varje andetag till en kamp och hans blick avslöjade en djup smärta som han inte ville dela. 

– Allt vi hoppades på var att han skulle släppas snart, minns Riham. 

För varje besök förvärrades Ahmeds tillstånd. En dag bad han familjen att ta med pengar. Han skulle betala vakterna för att undvika den värsta misshandeln. Riham och hennes familj dök upp så ofta de kunde, men deras hopp förtärdes av rädsla. Efter sex år och sju besök stängdes plötsligt dörrarna. Ansökningar om besökstillstånd avslogs utan förklaring. 

Jag vet att han lever.

Ahmed angavs senare som avliden. Men efter att familjens koppling till Ahmed bröts dök plötsligt nya spår av livstecken upp. Frigivna fångar från Sadnaya kunde berätta att Ahmed fortfarande levde. De beskrev hans utseende och nämnde detaljer om hans föräldrar som bara han kunde ha delat. Dessa berättelser blev familjens sista glimt av hopp. 

– Jag vet att han lever, säger Riham.

På Ibn Al-Nafis sjukhus fortsätter Riham att leta efter den unge man som hon har tittat på sedan morgonen på en video på sociala medier. Det är en av många inspelningar som florerar på internet, där de som frigivits från Bashar al-Assads fängelser visas i hopp om återförening med sina familjer. 

 År av tortyr, svält och lidande har förstört både deras kroppar och sinnen. 

Dessa före detta fångar förs till sjukhusen eftersom de flesta av dem är i ett fruktansvärt tillstånd. År av tortyr, svält och lidande har förstört både deras kroppar och sinnen. Många har tappat förmågan att tala. Vissa kan inte längre komma ihåg sina egna namn. Andra har tappat kontakten med verkligheten. 

För släktingar som Riham har sociala medier blivit en livlina. Det är just en sådan video som har tagit Riham och hennes mamma till detta sjukhus. Riham är övertygad om att den unge mannen i videon är hennes bror. Kanske är detta ögonblicket då sökandet äntligen tar slut. Utanför ett stängt rum befinner sig en svärm av människor. De visar läkarna bilder på sina telefoner. Bredvid bilderna på deras nära och kära finns en skärmdump av den unge mannen från videon. 

– Det är min son där inne, ropar en. 

– Han är min bror, den på bilden, ropar en annan och försöker tränga sig igenom folkmassan. 

De fäktar med armarna och trycker på sjukhusdörren, så att läkarna har svårt att hålla folkmassan tillbaka. Äntligen är det Rihams tur. Hon går in i rummet med Sednayas överlevande. I rummet finns tre individer. En äldre herre, en kvinna i rullstol och en ung man på en bår. Riham går direkt till den unge mannen. Hon står nära honom och undersöker hans ansikte, men det är svårt att säga säkert. Hans kinder är insjunkna, huden blek och hans blick tom. 

Hon frågar doktorn om hon kan kontrollera den unge mannens fötter. Ahmed hade en mörk fläck på ena foten. Hon lyfter försiktigt på filten, men det finns ingen fläck. Hon fortsätter att leta efter nästa tecken: det stora ärret Ahmed hade i hårbotten. Men när hon tittar är hårbotten slät och omärkt. Den unge mannen är inte Ahmed. 

De tre överlevande i rummet bär alla Sednayas fasor i sina kroppar. Deras ansikten förändrade av hunger, deras ögon tomma från år i mörker. Ahmed kan också vara svår att känna igen. Tänk om han stod framför Riham och hon inte såg det? Men Riham kliver ut ur rummet. Hon möter sin mammas frågande blick och skakar på huvudet. Jakten på Ahmed fortsätter.

Riham har nu besökt alla Damaskus sjukhus upprepade gånger. Allt eftersom timmarna går blir hennes steg tyngre. Hennes ögon är svullna. Det känns som att leta efter en nål i en höstack. 

– Ingen kommer att berätta för mig var de överlevande fångena är, säger hon och tar ett djupt andetag. 

Från ett hörn av akutmottagningen på Al-Mouwasat sjukhus viskar doktor Amr: 

– Vi berättar inte för anhöriga, avslöjar han, men sanningen är att ungefär 60 procent av fångarna från Sednaya-fängelset är döda.

Hur berättar man för någon att hoppet är förgäves? 

Varje dag sedan Bashar al-Assads regim föll strömmar minst 200 familjer till Al-Mouwasat sjukhus, säger han. De kommer med hopp om att hitta sina söner, döttrar, bröder, systrar och makar bland de frigivna. De flesta vet att sannolikheten är liten. Men hur berättar man för någon att hoppet är förgäves? 

– Om jag säger till dem att deras nära och kära förmodligen är döda, bryter de ihop, förklarar Amr. 

– Och även om hoppet nästan alltid är falskt, är det allt de har kvar. Så jag säger ingenting. 

För Riham finns bara en möjlighet: Ahmed lever. Det har hon aldrig tillåtit sig själv att tvivla på. 

– Jag kan inte ens tro att Ahmed är död, säger hon. 

Dagarna går och energin som bar henne genom sjukhusets korridorer den första dagen avtar. Det har gått 13 år sedan hon senast såg Ahmed. 13 år, under vilka hon har tänkt på honom varje dag. Varje dag har trott att han en dag skulle komma tillbaka. 

Hon söker fortfarande i Damaskus, som så många andra släktingar som vägrar att överlämna sig till det grymma facit som doktor Amr nämner. Tillsammans söker de efter en skärva av hopp, en kvarleva av sin älskade – en kvarleva av mänsklighet bland ruinerna av Assad-familjens 50-åriga skräckvälde.