– Uppgiften nu är att bekämpa byråkratin, ineffektiviteten och korruptionen.

Men för varje år som gick svällde byråkratin, ineffektiviteten nådde nya dimensioner och korruptionen löpte amok.

Det berättas att när en av Hugo Chavez bröder stolt visade upp sin nya Hummer blev den venezulanske presidenten så rasande att han ryckte till sig en Kalashnikov av livvakterna och bokstavligen sköt ihjäl bilen som blivit den framväxande boliborgerlighetens prestigebil framför andra. Men även om Hugo Chavez både såg och reagerade så förmådde han inte hindra framväxten av en het ny social klass – de så kallade boliborgarna som består av funktionärer i staten och socialistpartiet, Psuv, som gjort sig rika genom att utnyttja sina kontakter för att vinna saftiga kontrakt med staten. Boliborgarna sammanfaller delvis med officerskåren som också förvandlats till en extremt priviligierad grupp som, liksom boliborgarna, inte skäms för att visa upp sin nya rikedom eller umgås med den traditionella överklassen som annars brukar beskrivas som fiender till det ”21:a århundradets socialism”.

Maduro härmar Chavez

Framväxten av denna nya klass började redan under Hugo Chavez tid, men hans enastående förmåga att verbalt förföra sina anhängare och få dem att känna sig som konstruktörer av en ny framtid bidrog till att dra en försonande hinna över den obehagliga sidan av ”revolutionen”. Nicolas Maduro saknar den förmågan och när han ändå försöker imitera Chavez både i gester och tal blir effekten den rakt motsatta. Och den passionerade trohet i vått och torrt som Hugo Chavez oftast kunde räknat med har på senare tid övergått i djup misstro.

Det är i och för sig inte svårt att hitta anledningar till missnöje – Venezuela har världens högsta inflation, varubristen är så dramatisk att folk tvingas ägna timmar åt att köa varje dag, det ökade våldet har gjort Caracas till Latinamerikas farligaste stad – men det avgörande för att så många som beskriver sig själva som ”chavistas” och socialister, den här gången valde att rösta på oppositionen, det var dessutom ett ovanligt högt valdeltagande kring 75 procent, var att de inte längre tror på Nicolas Maduro och det övriga ledarskapet i PSUV.

När Nicolas Maduro erkände valnederlaget sa han att det var en seger för ”det ekonomiska kriget”. Enligt Maduro så är Venezuelas ekonomiska problem resultat av den inhemska och internationella borgarklassens krig mot Venezuela. Ett argument som inte längre är trovärdigt för majoriteten av venezolanerna. Lika lite som de över dussinet mordplaner som Maduro, och före honom Chavez, har offentliggjort. Varje gång har han sagt att han inom några dagar ska presentera bevis. Men några bevis har aldrig lagts fram. Allt har runnit ut i sanden. Tills det varit dags för nästa mordkomplott.

Skyller på konspirationer

Tendensen att skylla alla problem på konspirationer motsvaras dessutom av ett extremt hemlighetsmakeri. Ingen vet egentligen hur ekonomin ser ut, bara knapphändig och inkomplett statistik offentliggörs, och stora delar av oljeinkomsterna går till utvecklingsfonder som styrs personligen av presidenten och om vilka just ingenting är känt. Men ingenting av detta har varit möjligt att diskutera ens internt.

Försök som gjorts under de senaste åren att väcka en diskussion inom socialistpartiet har tystats och initiativtagarna har utsatts för förtalskampanjer. Men kanske kan valnederlaget ändra på det. Många både inom PSUV och grupper som lämnat partiet hoppas på just det – att valnederlaget ska öppna dörren för den diskussion som hittills censurerats och som både måste handla om vad som hittills skett i uppbygget av det ”21:a århundradets socialism”, om vilken socialism Venezuela behöver och vilket strategi som krävs för att nå dit.

Liknande förväntningar finns paradoxalt nog också inom oppositionen.

Kan få en ny skjuts

Hittills har oppositionen fram för allt varit en apparat för att delta i valet. Någon diskussion i syfte att formulera politiska förslag om vilket slags land man vill bygga har nästan inte alls förts. Men den diskussionen blir nu, efter segern, helt nödvändig. Det intressanta i det sammanhanget är att inom oppositionen finns också många grupper som säger sig sträva efter någon form av socialism. Det är därför inte omöjligt att det uppstår beröringspunkter mellan de två diskussionerna – den inom PSUV och den inom oppositionen – och att diskussionen om socialism får en vitaliserande skjuts bort från den allt mer kvävande skugga som minnet av Hugo Chavez har kommit att bli.