Hur skulle man då karakterisera det årtionde som nu är på väg mot sitt slut? Det verkar mindre självklart. Är vi ens i en högervåg eller vänstervåg? Många av de latinamerikanska vänsterpresidenterna har fallit eller kämpar i motvind, men i exempelvis Storbritannien och USA har politiker som kallar sig demokratiska socialister nått längre än någon kunnat föreställa sig för något tiotal år sedan.
Internationellt stormöte
I Buenos Aires samlade tidskriften Nueva Sociedad i slutet av augusti en ambitiös uppställning internationella gäster för att försöka svara på den frågan.
Svenska sociologen Göran Therborn – mer känd internationellt än inom vårt eget land – presenterade sin analys av vad som för många i Latinamerika och USA fortfarande ses som en förebild, den nordiska välfärdsstaten. Den största stjärnan i uppställningen, tidskriften Jacobins Bhaskar Sunkara, diskuterade Bernie Sanders framgångar och faktumet att det plötsligt blivit accepterat att kalla sig “socialist” eller “demokratisk socialist” i USA. Ett spektrum av akademiker och politiskt aktiva från Latinamerika, Spanien och Portugal redogjorde också för sina respektive länders erfarenheter.
Arbetarpartiet utbuat
Brandröken från Amazonas drev in över delar av Argentina i augusti, och den senaste tidens händelser gav särskild aktualitet åt Luciana Genros presentation. Genro, som kommer från brasilianska vänsterpartiet PSOL, drev tesen att historien om Jair Bolsonaros uppgång är intimt sammankopplad med nedgången för det brasilianska arbetarpartiet, PT. Genro, vars parti är en utbrytning av missnöjda PT-medlemmar, är starkt kritisk till vad partiet utvecklats till.
– I de stora demonstrationerna 2013 (mot en höjning av kollektivtrafikavgiften och det dyra skrytprojekt kring OS och fotbolls-VM) blev de som visade PT-symboler utbuade. Det var inte längre ett parti för massorganisering och mobilisering, utan en del av etablissemanget. För en ny generation av unga som var engagerade och ifrågasättande hade partiet blivit något helt främmande. Då kunde istället högern framträda som den samhällskritiska kraften.
Genro avfärdar anklagelserna om att rättegången mot Brasiliens förre president, vänsterpolitikern Lula da Silva, skulle varit arrangerad, men tror samtidigt att dessa anklagelser får trovärdighet av all verklig korruption PT varit inblandat i.
– Vänstern har försummat sådant som transparens, kontroll, klara regler. Ett misslyckande att rensa ut korruptionen slår politiskt mycket hårdare mot vänstern än mot högern.
Exemplet Uruguay
Ett positivt exempel på en motsatt tendens levererades av statsvetaren Gerardo Caetano, från Uruguay. Han påpekar att vänsterkoalitionen, sedan den först kom till makten 2004, har lyckats sänka fattigdomen från 40 till 8 procent och den extrema fattigdomen från 4 till 0,2 procent.
Frente Amplio tog ett språng genom att göra sig uruayanskt. Vänstern uppskattar stora, universella idéer men ett parti måste också ha en nära förståelse för lokala realiteter. Vi har ett rätt lugnt, resonerande, odramatiskt temperament. Frente Amplio är en koalition av socialdemokrater, vänsternationalister, kommunister och trotskister, som har hållit ihop sedan 1970-talet – jag kan inte understryka nog hur unikt det är. Vi tror inte på frälsargestalter. José Mujica (landets tidigare president, reds. anm.) må vara älskad men han satt en presidentperiod, inte mer.
Interndemokrati och korrekta procedurer, inte personkult, menar han karaktäriserar han den urugayanska modellen.
Den största korruptionsskandalen handlade om att vicepresidenten handlat privat för 60 000 dollar med statliga kontokort, varpå han direkt petades av sitt eget parti.
– I andra latinamerikanska länder skrattar folk när jag nämner summan, säger han.
Samtidigt pekar han också på att Frente Amplio, som på svenska betyder Den breda fronten, har misslyckats med att åstadkomma någon grundläggande förändring i landets ekonomiska struktur.
– Vi har inte undkommit nöjdhetens förbannelse – vid en viss punkt hade partiet uppnått sina omedelbara mål och blev vilsna om vart man ville efter det. Detta kan i värsta fall leda till att man förlorar valet senare i år.
Föredömet Portugal
Portugal har ett par likheter med Uruguay – det är ett litet land i kontinentens utkant som ganska sällan uppmärksammas internationellt om det inte handlar om fotboll. Och sedan 2015 har det också styrts av en koalitionsregering till mitten-vänster, med socialdemokrater, kommunister och nyare gröna och antikapitalistiska partier.
Kommunister och socialdemokrater har alltid hatat varandra. Det avgörande var insikten att det inte fanns någon annan väg. Det var antingen det, eller att acceptera att lämna över till de konservativa, säger historikern Rui Tavares.
Hittills har resultaten varit ganska goda – koalitionen har uppnått den budgetbalans högern alltid talat om men aldrig lyckats med, påpekar han. Och inom socialpolitik har landet blivit ett internationellt föredöme, bland annat med sin avkriminalisering av narkotika (en annan parallell med Uruguay).
–Vi kan inte lämna centern till liberalerna, vi behöver ett projekt för att återerövra den.
Ett spanskt vägval
Premiärministern Pedro Sanchez i Spanien hade samma idé – att enda sättet att återerövra regeringsmakten var att bryta med socialdemokraternas tradition av antikommunism och sträcka ut en hand till den nya vänstern i Podemos. Men här har det inte gått lika bra – landet är i politiskt dödläge med eventuellt nyval.
– Diktaturen i Portugal störtades av ett uppror, medan Spanien aldrig gjort upp med fascismen. Det sätter fortfarande spår i politiken. Sanchez har starkt motstånd inifrån sitt eget parti. Och högern har utnyttjat nationalismen och frågan om katalansk självständighet skickligt för att splittra center-vänsterfronten, förklarar samhällsvetaren Joan Subirats. Socialdemokratin i Spanien tvekar fortfarande mellan den förnyelse till vänster som skett i Portugal eller Storbritannien, och den nedåtgående nyliberala spiral som de flesta systerpartier i Europa befinner sig i, skildrad i Therborns föredrag.
Folkets makt central
Krafterna till mitten-vänstern får samtidigt inte glömma att slutmålet är en radikal ekonomisk omvandling, påpekade flera av talarna.
Socialism är inte samma sak som bara förstatliganden i sig, det har fascister också gjort. Det kräver också att folket kontrollerar staten, säger Luciana Genro.
Bhaskar Sunkara från tidskriften Jacobin, argumenterade för en ekonomi med arbetarkooperativ och offentliga verksamheter som är decentraliserade så långt det är möjligt.
– Folk frågar hur jag fortfarande kan vara socialist efter Sovjet, Östtyskland, etc. Men jag känner mig inte bunden till tidigare försök med de problem som de visade på. Socialism måste vara något bra, är det inte bra, är det inte socialism, säger han.
